• Anonym (Mamman)

    Särbegåvade barn

    Jag riktar mig till er föräldrar med särbegåvade barn. Förskolan har nämligen lyft frågan om vi funderat på om vårt barn är särbegåvat. Vi har så klart sett och förstått av både förskola, omgivning och BVC att hon är långt före sina kamrater i intellektuell utveckling, men vi har inte riktigt tänkt i termer av särbegåvning. 

    Ju mer jag läser om det, desto mer fundersam blir jag över hur det i så fall tas emot i skolvärlden. Det är några år kvar, men jag undrar ändå hur föräldrar till särbegåvade barn upplevt skolsituationen? Förskolan säger redan nu att de inte riktigt vet hur de ska tillgodose hennes behov när också de äldsta barnens aktiviteter blir för enkla (även om de också uttrycker att det ska bli spännande och utmanande att tillgodose också hennes inlärning). 

    Hur har ni och framför allt era barn upplevt det? I vårt fall är barnets pappa särbegåvad, men han gick i högpresterande amerikansk skola i princip hela sin skolgång, så det är svårt att jämföra. Dessutom är det några år sen

  • Svar på tråden Särbegåvade barn
  • Elin P
    Anonym (Begåvning) skrev 2019-12-06 10:46:17 följande:
    Vad har barnen för Iq eller hur blev det konstaterat särbegåvning?

    Mitt ena barn kunde både läsa och räkna vid tre.

    Engelska har alla mina barn kunnat vid sju års ålder. Det tycker jag börjar bli vanligt att dom flesta barn kan iom Youtube och liknande. Mina lärde sig då vi reser en del och har alltid gjort.

    Mitt barn är inte särbegåvat alls. Anledningen till att hen lärde sig både räkna och läsa tidigt var för att hen tyckte det var kul. Har alltid gillat inlärning och varit längre fram än sina klasskamrater under hela skoltiden. Gillade även att lära andra barn.

    Jag jämför det med en sport ungefär, gillar man en sport och intresserad av det så kan man bli bra. Tycker man det är tråkigt, så engagerar man sig inte och blir heller inte bra. Vissa gillar att lära sig och aktivera hjärnan och har det som "sport". Vissa gillar att aktivera kroppen.
    Äldsta sonen testades av psykolog vid sin NPF-utredning och det konstaterades IQ 130 +. Yngre sonen är testad av specialpedagogen + skolpsykologen. Där har jag ingen exakt IQ men det spelar faktiskt mindre roll. Just människors oförståelse är ju det som gör att man inte kan prata om det här öppet, det är ingen idé att ens försöka tyvärr. Man blir bara ansedd som knäpp och en skrytmåns. Jag tycker det är skönt med forum som Filurum där det bara är likasinnade att diskutera med.

    Tror för övrigt inte att alla barn kan engelska flytande vid 7 års ålder. Inte i min sons klass i alla fall. Och jag tror de flesta barn där ändå är normalbegåvade.
  • Elin P
    Anonym (***) skrev 2019-12-06 10:47:52 följande:
    En 11-åring ska gå på gymnasiet med 16-åringar?

    Så mognad, social utveckling osv betyder ingenting? Ska en 14-åring sedan hänga med 20-åringarn på högskolan också?
    Ja hellre att 11-åringen får gå gymnasiet än att denne ska sitta av 4-5 år i skolan utan att få stimulans och någonting att göra. Detta gäller nog väldigt få individer. Och jag ser inget problem med en 14-åring heller på högskola om denne har rätt kunskapsnivå.
  • Elin P
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 10:24:05 följande:

    Alltså, det här med särbegåvning är till mångt och mycket en påhittad föräldradiagnos. Dvs, inget som ex barnpsykologer diagnosticerar. Vad som egentligen är en särbegåvning går inte att säga. Väldigt många människor är särbegåvade inom något område. Det betyder egentligen ingenting. När barnpsykolog kontaktas av föräldrar för att de tror (alla är reda säkra på) att deras barn är ?särbegåvat?, så handlar det i 99 fall av 100 om ett barn med ojämn begåvningsprofil. Vanligen har dessa barn någon form av svårighet inom npf-spektrat, men man ligga högt inom ex spatial förmåga eller liknande. Det är i princip alltid delen de har svårt med som ställer till det för dem, och som ibland gör det svårt att ta vara på sin begåvning. Har man inte den här ojämna begåvningsprofilen så brukar ingen någonsin ta upp den så kallade ?särbegåvningen?, utan då ser man bara en smart och välfungerande unge som det som regel går mycket bra för.


    Vad har du fått det här ifrån? Är det bara egna åsikter? Min son har fått sin särbegåvning konstaterad av en barnpsykolog så det stämmer inte det du säger. Jo - det är ingen diagnos att vara särbegåvad. Det stämmer.

    Jag har en son med BÅDE särbegåvning och NPF och han är mycket ojämn i sin profil precis som du skriver. Men min son med särbegåvning UTAN andra diagnoser är mer jämn, han är bra på alla teoretiska ämnen och har lätt att lära sig allting.

    Du är dåligt påläst.
  • Anonym (abc)
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 10:24:05 följande:

    Alltså, det här med särbegåvning är till mångt och mycket en påhittad föräldradiagnos. Dvs, inget som ex barnpsykologer diagnosticerar.


    Att det finns föräldrar som misstar sitt försigkomna barn för att vara särbegåvad innebär inte att särbegåvning inte finns, lika lite som ADHD är enbart en påhittediagnos för att var och varannan ostrukturerad förälder med sociala problem kallar sina barns helt naturliga koncentrationssvårigheter ADHD.
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 10:24:05 följande:

    Dvs, inget som ex barnpsykologer diagnosticerar.



    Visst är det något psykologer sysslar med. I av Socialstyrelsen beställda kunskapsunderlaget "Psykologutredning i skolan: underlag till Socialstyrelsen"  står exempelvis:
    "Det bör också påpekas att även väldigt höga resultat på WISC kan indikera att åtgärder behöver sättas in. Särbegåvade barn kan rikta sin frustration och understimulans till aktiviteter eller beteenden som kan misstolkas som koncentrations- eller sociala svårigheter. "
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 10:24:05 följande:

     Vad som egentligen är en särbegåvning går inte att säga. Väldigt många människor är särbegåvade inom något område.


    Särbegåvning mäts i IQ, så jo, det går att säga. Att detta inte innebär att gruppen är honomgen uttrycker Mona Liljedahl, lärare som skriver en del på området, rätt så tydligt:

    "...särbegåvade elever är olika. Lika olika som andra barn, faktiskt. Dessutom har de olika grad av begåvning samt olika begåvningsområden. Medan en särbegåvad elev kan älska matematiska resonemang och kanske avsky språk, kan en annan elev vara tvärtom. Det som är lika är att de är före i sin utveckling rent kognitivt, men även det i olika grad. Detta kan vara lättare att förstå när man jämför personer med svag teoretisk intelligens/svagbegåvade (ca IQ 70-85) och de som hamnar under gränsen för utvecklingsstörning (IQ 70). Det som förenar dessa individer är att de har svårt för abstraktion och komplexiteten, men det säger ingenting om deras läggning, erfarenheter, intresseområden eller personligheter. Samma gäller för särbegåvade elever. De har olika hög begåvning/intelligens, olika erfarenheter, temperament och intressen. Dessutom skiljer sig behoven åt mellan en elev med IQ 130 och en med IQ 150, precis som mellan IQ 65 och IQ 85. I det senare fallet är båda teoretiskt svaga, som det heter, men eleven med IQ 65 har rätt att gå i särskolan med en anpassad studieplan."
    monaliljedahl.com/2016/01/24/sarbegavad-eller-adhd/

    Detta sagt ska skolan enligt regelverket anpassa undervisningen till det enskilda barnets behov. Det är egentligen ointressant om de särskilda behoven beror på att barnet är lågbegåvat, särbegåvat, har NPF-diagnos, synproblem eller jobbig hemsituation. Inte heller finns krav på någon diagnos för denna anpassning, däremot underlättar förstås kunskap om fenomenet anpassningen.

  • Anonym (abc)

    Som gammal helt vanlig högpresterande skolelev, utan någon särbegåvning, kan jag säga att det var fullt tillräckligt för att göra skolgången mindre bra för mig. Att sitta av lektion efter lektion med material jag behärskade sedan länge förtog mycket av glädjen att läsa och hindrade mig att skaffa några studievanor att tala om, vilket gett mig mycket problem i högre studier i de ämnen där jag saknat intresse för det enskilda momentet. Ser samma problematik hos min äldsta dotter (också "bara" lätt för sig/högpresterande utan särbegåvning).  Hon satt av skolan i princip mellan trean och sexan - kommunikation med läraren x flera gav inget resultat - för att sedan inse i halva sjuan att det varit en dålig idé att fortsätta med vanan att sitta och rita på de flesta lektioner... Nu är de trägna plugghästarna som fick jobba hårt de första åren inte bara ikapp henne, de har gått om henne i allt hon inte tycker är kul, eftersom hon aldrig lärt sig att jobba.

  • Anonym (abc)
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 10:24:05 följande:

    Alltså, det här med särbegåvning är till mångt och mycket en påhittad föräldradiagnos.


    Anser du att även lågbegåvning är en påhittediagnos? Även där finns ju individuella skillnader och ett glidande spektrum i IQ där somliga ligger nära gränsen för normalbegåvning och somliga nära gränsen för utvecklingsstörning.

    Vad som sedan diagnostiseras beror ju på många faktorer. En lågbegåvning gav färre problem i gårdagens skola än i dagens och skolan tar möjligen mer initiativ till utredning idag. Jämför att andelen ADHD-diagnoser är högre på orter där skolan (mot regelverket) kräver diagnos för att sätta in stöd och den mycket höga andelen ADHD-diagnoser som ses i områden som Danderyd där högutbildade föräldrar känner till och önskar de fördelar extra stöd och provtid kan ge deras barn betygsmässigt (sett liknande påståenden om dyslexidiagnoser där men inte sett statistik på detta medan ADHD:statistiken är väl känd).
  • Anonym (Em)
    Anonym (abc) skrev 2019-12-06 13:47:09 följande:

    Att det finns föräldrar som misstar sitt försigkomna barn för att vara särbegåvad innebär inte att särbegåvning inte finns, lika lite som ADHD är enbart en påhittediagnos för att var och varannan ostrukturerad förälder med sociala problem kallar sina barns helt naturliga koncentrationssvårigheter ADHD.Visst är det något psykologer sysslar med. I av Socialstyrelsen beställda kunskapsunderlaget "Psykologutredning i skolan: underlag till Socialstyrelsen"  står exempelvis:

    "Det bör också påpekas att även väldigt höga resultat på WISC kan indikera att åtgärder behöver sättas in. Särbegåvade barn kan rikta sin frustration och understimulans till aktiviteter eller beteenden som kan misstolkas som koncentrations- eller sociala svårigheter. "Särbegåvning mäts i IQ, så jo, det går att säga. Att detta inte innebär att gruppen är honomgen uttrycker Mona Liljedahl, lärare som skriver en del på området, rätt så tydligt:

    "...särbegåvade elever är olika. Lika olika som andra barn, faktiskt. Dessutom har de olika grad av begåvning samt olika begåvningsområden. Medan en särbegåvad elev kan älska matematiska resonemang och kanske avsky språk, kan en annan elev vara tvärtom. Det som är lika är att de är före i sin utveckling rent kognitivt, men även det i olika grad. Detta kan vara lättare att förstå när man jämför personer med svag teoretisk intelligens/svagbegåvade (ca IQ 70-85) och de som hamnar under gränsen för utvecklingsstörning (IQ 70). Det som förenar dessa individer är att de har svårt för abstraktion och komplexiteten, men det säger ingenting om deras läggning, erfarenheter, intresseområden eller personligheter. Samma gäller för särbegåvade elever. De har olika hög begåvning/intelligens, olika erfarenheter, temperament och intressen. Dessutom skiljer sig behoven åt mellan en elev med IQ 130 och en med IQ 150, precis som mellan IQ 65 och IQ 85. I det senare fallet är båda teoretiskt svaga, som det heter, men eleven med IQ 65 har rätt att gå i särskolan med en anpassad studieplan."

    monaliljedahl.com/2016/01/24/sarbegavad-eller-adhd/

    Detta sagt ska skolan enligt regelverket anpassa undervisningen till det enskilda barnets behov. Det är egentligen ointressant om de särskilda behoven beror på att barnet är lågbegåvat, särbegåvat, har NPF-diagnos, synproblem eller jobbig hemsituation. Inte heller finns krav på någon diagnos för denna anpassning, däremot underlättar förstås kunskap om fenomenet anpassningen.


    Uppenbart har du ingen som helst professionell kunskap inom området, utan har skaffat dig en ?examen? på Google/forum för likasinnade. Vad en lärare säger är inte relevant, deras ämne är pedagogik, inte psykologi eller kognition. De har inte yrkeskompetens i frågan. Av dina svar att döma är du inte helt psykiskt stabil och på tok för emotionellt engagerad. Det är inte gynnsamt för något barn att ha vuxna runt sig som inte kan agera rationellt utan bemöter sakkunskap med vevande av irrelevant klipp och klistrande från Wikipedia. Risken är att de barn som behöver stöd inte får den hjälp de behöver när föräldrar slåss med sin egen agenda för ögonen. Råder dig att söka professionell hjälp i frågan runt dina barn och inte hemmadiagnosticera.
  • Anonym (Em)
    Elin P skrev 2019-12-06 13:22:35 följande:

    Vad har du fått det här ifrån? Är det bara egna åsikter? Min son har fått sin särbegåvning konstaterad av en barnpsykolog så det stämmer inte det du säger. Jo - det är ingen diagnos att vara särbegåvad. Det stämmer.

    Jag har en son med BÅDE särbegåvning och NPF och han är mycket ojämn i sin profil precis som du skriver. Men min son med särbegåvning UTAN andra diagnoser är mer jämn, han är bra på alla teoretiska ämnen och har lätt att lära sig allting.

    Du är dåligt påläst.


    Mm. Du bekräftade precis allt jag skrev. Alla barn har inte en ojämn profil, som jag skrev. Fråga dig själv, varför behöver man få etiketten ?särbegåvad? om det inte föreligger några problem? Om svårigheterna inte ligger hos individen (ex npf) så ligger de i omgivningen (ex lärare som inte skapar adekvat struktur i undervisning osv).

    Lämnar detta. Omöjligt att nå dem som enbart vill skapa sina egna sanningar.
  • Anonym (abc)
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 15:53:03 följande:
    Uppenbart har du ingen som helst professionell kunskap inom området, utan har skaffat dig en ?examen? på Google/forum för likasinnade. Vad en lärare säger är inte relevant, deras ämne är pedagogik, inte psykologi eller kognition. De har inte yrkeskompetens i frågan.
    Jag är inte skolpsykolog nej, om det var vad du avsåg. Vad gäller citerade Mona Liljedahl (jag noterar att du inte kommenterar den av Socialstyrelsen anlitade psykologiexpertisen som jag också citerar i inlägget) figurerar hon här och var som föreläsare inom ämnet särbegåvning och förefaller väl inläst på för hennes yrke relevant kunskap. I citatet gör hon en enkel och ändå hyfsat nyanserad populärvetenskaplig beskrivning av befintligt forskningsläge. Jag uppskattar att hon inte förenklar med svartvit indelning vad gäller intelligenskvoter.
    Anonym (Em) skrev 2019-12-06 15:53:03 följande:
     Av dina svar att döma är du inte helt psykiskt stabil och på tok för emotionellt engagerad. Det är inte gynnsamt för något barn att ha vuxna runt sig som inte kan agera rationellt utan bemöter sakkunskap med vevande av irrelevant klipp och klistrande från Wikipedia. Risken är att de barn som behöver stöd inte får den hjälp de behöver när föräldrar slåss med sin egen agenda för ögonen. Råder dig att söka professionell hjälp i frågan runt dina barn och inte hemmadiagnosticera.
    Oj, här blev det surrealistiskt. Nej, jag har inga starkare känslor runt ämnet särbegåvning, tycker dock det är intressant, liksom andra fenomen som kan försvåra i skolan. Personligen tror jag den stora andelen lågbegåvade i befolkningen är ett större bekymmer i dagens skola och på samhällsnivå.

    Väldigt starka känslor i ämnet tycks dock du ha. Men det vore mer intressant om du kom med argument och källor i stället för bara åsikter, felaktiga faktapåståenden och hobbydiagnostiserande på vad du subjektivt läser in mellan raderna i  foruminlägg. Jag kan förvisso skönja personlighetstendenser i dina inlägg men jag ger mig inte på något nätdiagnostiserande

    Att jag skulle ha särbegåvade barn och problematik runt dessa har du tagit ur luften vilket du förhoppningsvis ser om du läser om inlägg. Jag beskrev däremot hur skolan kan fungera mindre bra även för icke särbegåvade högpresterande personer (vars existens du väl inte ifrågasatt?). Om detta handlar om halmdockor från din sida,  om du har dålig läsförståelse eller i affekt läste några ord och gissade resten vet jag inte.

  • Anonym (A)
    Anonym (C) skrev 2019-12-06 11:58:00 följande:

    En 11-åring som klarat grundskolenivå i alla ämnen borde kunna få börja läsa gymnasiekurser. Idag när det finns tillgång till distansundervisning via nätet borde det gå att lösa så att 11-åringen kan få undervisning på rätt nivå, även om hen blir kvar i sin klass.

    Sedan är det inte säkert att en särbegåvad 11-åring trivs med sina klasskamrater bara för att de är i samma ålder.


    Håller med
  • Winnerwoman82

    Hej. Jag är själv särbegåvad och har dito barn. Att stimulera särbegåvade barn på förskolan är ingen större konst. Man märker vad de är intresserade av och så börjar man där. Jag tyckte tex mycket om att rita, pärla och läsa. Man har inte nödvändigtvis avvikande intressen bara för att man är särbegåvad, man har bara högre förmåga i ?vanliga? intressen.

  • Anonym (C)

    Min son trivdes väldigt bra i förskolan och förskoleklassen, där han hade stor frihet att göra sådant han själv var intresserad av.

    I ettan försvann den friheten, och han förväntades sitta och göra sådant han kunnat i flera år. Det skapade en stor frustration, och jag har fått kämpa för att få skolan att ge honom mer mattestimulans. Samtidigt som han inte vill sitta med för lätt material vill han inte skilja sig för mycket från klasskamraterna, så det är lite av en balansgång. 

    En av sonens klasskamrater blev också väldigt frustrerad i skolan, och när hans föräldrar tog honom till en psykolog visade sig att han var särbegåvad, både inom matematik och språk. Han flyttades upp en klass, och fick dessutom extra stimulans i skolan, och då fungerade det bättre.

  • Anonym (Begåvning)
    Elin P skrev 2019-12-06 13:17:03 följande:

    Äldsta sonen testades av psykolog vid sin NPF-utredning och det konstaterades IQ 130 +. Yngre sonen är testad av specialpedagogen + skolpsykologen. Där har jag ingen exakt IQ men det spelar faktiskt mindre roll. Just människors oförståelse är ju det som gör att man inte kan prata om det här öppet, det är ingen idé att ens försöka tyvärr. Man blir bara ansedd som knäpp och en skrytmåns. Jag tycker det är skönt med forum som Filurum där det bara är likasinnade att diskutera med.

    Tror för övrigt inte att alla barn kan engelska flytande vid 7 års ålder. Inte i min sons klass i alla fall. Och jag tror de flesta barn där ändå är normalbegåvade.


    Om människor inte får fråga hur ska dom då kunna förstå menar du?

    Jag har inte koll exakt på när andra barn kan engelska men tycker att dom barn jag har träffat är väldigt framåt i engelskan jämfört från när jag var barn. Min väns barn är runt 4 års ålder och kan mycket på engelska, sånger färger osv.
Svar på tråden Särbegåvade barn