Särbegåvade barn

Det viktiga är att vara lyhörd för hur barnet upplever förskolan och skolan.

Vet inte om min son är särbegåvad, men han har alltid haft väldigt lätt för matte och musik.

I förskoleklassen brydde hans sig inte om att matten var löjligt lätt, utan han roade sig själv med att pyssla och hitta på egna utmaningar.
När han däremot skulle jobba i en alldeles för lätt mattebok i ettan kom han hem och sa att han hatade matte. Han tyckte det var helt meningslöst att räkna en massa alltför lätta uppgifter.

Jag ordnade så att han fick gå på en matteklubb på fritiden, där de jobbade med problemlösning, och då blev matte som ämne kul igen. Skolans matte har dock ofta inte varit någon höjdare.

Ibland har skolan lyckats få till bra lösningar, men vissa år har sonen knappt lärt sig något i skolan och avskytt  mattelektionerna.

Nästa år när han ska gå i åk 6 ska visst högstadiets mattelärare ha hand om en grupp av elever som behöver mer stimulans, så jag ser fram emot det.

Min son är särbegåvad. Pratade rent och hela meningar redan vid 1.5 år. Alltid beskrivits som "lillgammal". Läste böcker han memorerat utantill vid 4 år utan att egentligen kunna läsa. Lärde sig läsa själv vid 5.5 år. Läraren idag beskriver honom som ett fenomen, han hinner både stöka runt i klassrummet och göra 2 dagars arbete i ett ämne på en och samma lektion :D tyvärr väldigt lätt understimulerad. Grymt bra på schack och liknande utmanade spel. Omöjlig att vinna över i memory. Ofta en källa till konflikter bland jämnåriga så tyvärr har han haft lite svårt med vänner. Utretts på skolans begäran för autism/asperger/adhd. Uppfyllde inte de kriterierna. Har dock "specialintressen", otroligt lättlärd och är han intresserad så slukar han allt. Har också fotografiskt minne. Tyvärr väldigt rastlös av sig vilket märks i skolan, är väldigt stökig periodvis. Känner sig ofta missförstådd. Han är 11 år. Skolan tycker det är svårt att tillgodose hans behov. Han är intellektuellt redo för att hoppa fram ett par klasser men mognadsmässigt inte redo så han hamnar lite mellan stolarna tyvärr. Vi utmanar honom så gott det går på hemmaplan. Han är dock rätt outtröttlig.. Om man frågar honom har han det otroligt jobbigt. Upplever ofta att det är något "fel på" honom. Fått rådet att inte heller trycka i honom att han är smartare än andra, så vi försöker liksom få in utmaningar på ett ganska naturligt sätt så som spel och samtal och sen försöker vi möta honom på hans nivå och har bra samtal med skolan.

Nej jag menade privata. De flesta privata skolor får en del finansierat med skattemedel. Dom har en väldigt stor del obehöriga lärare och stor personalomsättning.

Den biten utgår ifrån min egen erfarenhet som var mycket positiv. Det vore tråkigt om det är som du säger men kanske ändå värt att kolla upp för ts.

Har två söner som är konstaterat särbegåvade. Den äldsta som är 12 har även autism och adhd som han brottas med, så det blir lite speciellt där.

Mellanbarnet som är 8 år har "bara" särbegåvning och inga diagnoser. Där förstod nog vi själva i 3-4 årsåldern att han skilde sig från andra rätt mycket. Han lärde sig bland annat att läsa då han var 3,5 år och han kunde räkna storebrors matte i förskoleklass utan större bekymmer (storebror gick då i åk 4). Han är egentligen före inom de flesta teoretiska områden (inom fysiska aktiviteter är han mer normal). Engelska kan han nästan flytande nu, har lärt sig det själv bara genom att titta på filmer + Youtube på engelska.

Vi propsade på att få sonen testad av specialpedagog i förskoleklass så han skulle få rätt nivå. Det kändes först som att skolan trodde vi överdrev och mest ville skryta. Men i åk 1 fick han göra alla nationella prov för åk 3 och fick i princip alla rätt på dessa prov i både svenska och matte. Efter det så blev det lite annat bemötande från skolan. Han har gått kvar i sin klass (åk 2) eftersom han trivs bra där och läraren är bra. Men får anpassningar efter sina förmågor. Matte läser han för åk 3 och 4, har egna lektioner 2 ggr/vecka med mattelärare från mellanstadiet. Han ska också få ha NO själv eller med en annan grupp för att få mer stimulans där. I svenskan får han svårare texter och svårare böcker. Engelskan är lite svårare att anpassa men det är väldigt lite engelska i skolan i åk 1 och 2. Han tycker den är löjligt lätt, de lär sig tex namnen på olika djur och färger.

Sammantaget tycker jag det fungerar bra i hans skola. För att han har lärare som vill hjälpa och de tycker det är roligt att stimulera honom.

Det är så typiskt Sverige detta att ingen får vara före och ingen får vara bättre än någon annan. Det är inte alls så att alla möts på samma nivå till slut. Tror du på riktigt att ALLA skulle klara av en svårare högskoleutbildning som t.ex. civilingenjör? Man är olika och har olika intelligens. Därmed inte sagt att de med högre intelligens är mer värda än andra. Och man kan vara bra på olika saker. Min son som är 12 år har tex mycket högre intelligens än de flesta andra i samhället men han har samtidigt stora sociala svårigheter eftersom han har autism. Han kan läsa en engelsk text och förstå på nolltid, eller räkna jättesvåra mattetal i huvudet men han förstår inte hur man ska kunna skaffa en ny kompis (eller hur man ska kunna knyta skorna). Han kanske skulle kunna ha ett väldigt avancerat arbete som vuxen, sitta och programmera eller räkna ut saker men samtidigt behöva boendestöd hemma.

Varför skulle det vara skillnad på att vara begåvad som barn eller vuxen? Begåvning är ju medfött. Ingenting man lär sig.

Ofta är det ju så att jämnåriga aldrig kommer ikapp heller. För särbegåvade har alltid en högre inlärningstakt än de mes lägre begåvning, och inlärningen stannar ju förhoppningsvis inte av.

Jag tycker problemet är att man delar in skolbarn efter ålder och inte efter förmåga. Om man istället grupperar efter färdigheter och kunskaper i olika ämnen så kanske man skulle ha en grupp i matte där någon elev är 6 år och en annan är 9 år men de behöver samma nivå på undervisningen. Min son mår dåligt ibland för att han inte "passar in". Om han ska ha samma böcker och nivå som övriga klassen så får han mest sitta av tiden i skolan och halvdö av tristess. Samtidigt som han känner sig annorlunda när han får en annan mattebok och egen lärare. Om vi hade en skola där han fick gå med andra som har samma kunskapsnivå oavsett ålder skulle han må bättre. Men i Sverige ska alla vara lika. Det blir för kontroversiellt om man skulle testa barn mer.

Fast då är det väl så med din dotter att hon inte är särbegåvad utan "bara" duktig i skolan. Det är skillnad. Det är ju inte så vanligt att barn ÄR särbegåvade (som någon skrev så är det ju ofta så att det är föräldrar som tycker det om sina barn).

Men med ffa min 8-åring är det inte bara att han är väldigt framåt och före utan har ett helt annat tänkande än vad jämnåriga har. Detta är ju absolut  inte bara positivt för honom. Han har svårt att hitta kompisar som passar eftersom han är annorlunda. Det hade varit lättare om han "bara" var framåt och duktig i skolan. Då passar man in (som din dotter verkar göra). Min son blir lätt uttråkad av umgänge med många jämnåriga eftersom de liksom inte talar samma språk. Han umgås helst med en klasskamrat som uppenbarligen också är mycket intelligent. De verkar ha utbyte av varandra.

Men på grund av att folk är så här och bara tycker att man vill skryta om sina barn är vi ju många som inte ens törs prata om att barnen är särbegåvade. Jag pratar aldrig om det t.ex. på jobbet eller i andra sammanhang utan mest anonymt så här på nätet eller i speciella grupper på Facebook (är medlem i gruppen Filurum). Vi måste ju nästan skämmas över våra barn känns det som ibland :(

Min äldsta är förmodligen särbegåvad. Hon är 9 år och det var hennes lärare förra året som bad oss fundera på det. Hon kunde skriva sitt namn när hon var två. Läste böcker vid 5 år. Har alltid velat veta hur saker fungerat på djupet och det bästa hon vet är att läsa faktaböcker. Kan redovisa i detalj hur saker fungerar då hon kommer ihåg allt hon läser. Matte har hon väldigt lätt för och även hur hon uttrycker sig i tal och skrift. Läser och förstår avancerade böcker. Dock svårt för att få vänner och läsa av andra människor. I skolan är hon uttråkad och väldigt omotiverad, vilket är problemet. Gör enbart det hon måste och slarvar för att hon inte riktigt ser poängen med att göra det hon redan kan. Om det inte är något som intresserar henne. Vi bor utomlands och de har inom matte och läsning placerat henne i den mest avancerade gruppen. Vet inte hur jag ska kunna motivera henne till att göra sitt bästa i skolan. Förra året satt hon mest och tittade på klockan under lektionstid. Det nationella provet i slutet på året i matte och läsning låg hon ändå i topp.. Jag tycker dock att det har gått hyfsat bra fram tills nu. Det märks framför allt i relation till hennes jämnåriga att hon tänker väldigt annorlunda. Hon vill inte leka på raster utan söker sig till de vänner som hellre vill prata och diskutera saker (och de är ju inte många i den åldern). Jag har egentligen inga råd. Jag har mest jobbat hårt med det sociala och hur hon ska lära sig umgås med vänner.

Känner igen mycket av det här gällande mina barn. Jag läste om särbegåvade att man kan jämföra med om en person med normalt IQ ska umgås med personer som har intellektuell funktionsnedsättning. Så kan det kännas för den särbegåvade om de umgås med andra som har mer normalt IQ. Det är därför det blir svårt och jobbigt för dem socialt. Min son som är 8 år vill också gärna diskutera saker t.ex. samhällsfrågor och politik, naturvetenskap etc. Många av hans jämnåriga förstår inte vad han pratar om så det är klart det känns tråkigt. Nu har han sin bror på 12 år, de har samma intressen och stort utbyte av varandra. Han är mycket med storebror på fritiden. Hemma hos oss är det ett normalt tillstånd att barnen sitter och samtalar om Nordkorea eller annan utrikespolitik eller klimatfrågan i mer komplexa termer.