Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Men nu är det resten av familjen som får äta ensidig kost, och det är inte så bra ur näringssynpunkt.
Det jag tänker är att hitta någon mellanväg; bestämma sig för x antal maträtter som alla är okej med - gärna i flera delar, om du förstår vad jag menar. Och så äter man det, och eftersom det är flera olika delar är det lätt att undvika saker man inte gillar/inte kan med/har svårt för.
Jag förstår hur du menar med att servera egen mat till 11-åringen, men jag ser ett problem med det också; 11-åringen kan bli ännu mer utanför, och man riskerar att förstärka känslan av att "Ja, jag är annorlunda, jag är inte som andra. Jag får inte ens äta samma saker som min familj".

Sedan finns det ju saker man har jättesvårt för, smaker och/eller konsistenser, men det brukar vara en eller två saker per person och det är inte svårt att undvika.

Och ingen har ju svarat TS att begränsa resten av familjen, tvärtom. Råden är antingen mer varierad mat för alla där även 11-åringens snäva repertoar ingår som en del, eller två olika middagar.

Angående identifiering genom att äta samma saker eller att bli alienerad genom att inte göra det: Detta utgår från ett neurotypiskt sätt att skapa identitet och samhörighet, och av informationen i TS finns det tillräckligt många anledningar att misstänka att beteendet och processerna som föregår det är allt annat än neurotypiska. De flesta med annorlunda perception förstår ganska snart att det är mer alienerande att få utbrott, utan att de för den sakens skull börjar äta saker de inte kan. Svält, hamstring eller utbrott brukar ligga närmare till hands OM barnet har några av tillstånden som diskuteras och enligt given information faktiskt kan misstänkas. Det betyder förstås inte att man inte kan försöka hitta odramatiska sätt att utöka menyn på de kloka sätt som tidigare föreslogs av föräldrar med liknande erfarenheter.

Ett förslag är att låta barnen vara mer delaktiga i matlagningen. Kanske 14åringen skulle tycka att det är jättekul att laga mat om hen fick och då få äta saker som även hen gillar. Då behöver du bara laga en måltid ;)

 

Det var ett bra förslag
Och även 11-åringar kan vara med och laga mat

Jo men tänker att eftersom allt ska vara så exakt rätt att hen visserligen säkert kan hjälpa till men inte ta ansvar på samma sätt som den äldre utan matproblem. Är matsituationen så kaotisk som idag skulle jag avvakta med att låta 11åringen hjälpa till ett tag. Då är det toppen om 14åringen kan "steppa upp" :)

Men du, de här striderna - de hjälper varken dig eller ditt barn. Om det nu är så att han kommer få en diagnos (som du verkar misstänka) - varför inte helt enkelt testa som om han har diagnos? Använd sådana tips som man ger runt NPF. Om ni har strider mest hela dagarna så gäller det ju inte enbart mat? 

Och du- diskutera inte så mycket. Jag förstår precis vad du menar när du beskriver , har varit i tusentals sådana diskussioner - och de tar aldrig slut! Det enda du kan säga är typ som nedan (logiskt, eftersom logik är det enda som kan bita): 

1. Du vill äta sånt du tycker är gott? ja eller nej (han: ja)
2. Tycker du det är rättvist att vi lagar sånt som du tycker om? (ja eller nej)  (han: ja)
3. Tror du att vi andra vill äta sånt vi tycker är gott? (ja eller nej) (han: ja)
4. Tycker du det är rättvist att vi lagar sånt som vi tycker om?  (här anar han nog ugglor i mossen, om han är smart. Men är han smart så kan han inte svara nej på frågan, eftersom han inser hur ologiskt det vore  )
5. Då lagar vi sånt du tycker om och sånt andra tycker om - samtidigt, så får man det man vill ha!

End of debate!

Om det inte gick hem hela vägen kan man ta så här:

1. Tycker du det är rättvist att vi tvingar dig att äta sånt du inte tycker om? (han:nej)
2. Tycker du det är rättvist att tvinga oss andra att äta sånt vi inte tycker om? (han:nej)
3. Vore det bra om alla kan få äta det de tycker om? (han: ja) 
4. Bra, då lagar vi sånt du tycker och och sånt vi andra tycker om - samtidigt. 

Om du inte orkar detta så säg inget alls - bara duka upp det ni tänkt äta, med lite extra saker som jag skrev om tidigare, som en buffé och bara säg: Idag kör vi buffé! - Det betyder att man tar av det man vill ha och man behöver inte ta av allt om man inte vill.
Ingen diskussion.
Förklara gärna konceptet med buffé dagen innan så att han är förberedd om han inte är van vid det.

Läs på om vanliga tips vid NPF, testa några av dem och se vad som fungerar. Även om han inte skulle få en diagnos så är det bra tips som fungerar för många barn som behöver lite rutin och styrsel. 

Jag har två ungdomar med asperger. Ingen av dem har ätit ihop med familjen på flera år. De föredrar att äta ensamma och det märks på dem hur stressade de blir vid tillfällen när man har tvingat dem att sitta med vid bordet.
Vi lever i en kultur där det anses "rätt" att äta tillsammans, helst varje måltid. Det gynnar inte människor som känner på det viset. Du skriver att det är så viktigt med måltiden (för dig), men du får försöka tänka att det inte är din föreställning som kommer vara det som styr framöver. Nu förstår jag det som att ert barn ändå äter ihop med er, men om det visar sig att det utvecklas som för mina barn, så ska du inte bli överraskad (mina åt också ihop med familjen vid 11års ålder men i takt med puberteten blev vissa saker bara jobbigare, bl.a detta att äta flera personer tillsammans). 

Känner en person med ett barn med autism, ungefär i din sons ålder. Det barnet har ätit pasta morgon middag och kväll i långa perioder. Där kan man snacka oro för  näringsbrist osv, men även det barnet överlever även om föräldrarna nog har det stundtals väldigt jobbigt. 

Jag har inte läst alla svar, men skulle tipsa om att ha en back-up rätt som 11-åringen alltid kan välja att äta. Välj något som är ok ur näringssynpunkt och som han kan fixa till själv eller med minimal insats från din sida, men som samtidigt är ganska tråkigt och som aldrig förändras. Exempel kan vara gröt eller keso, men ta bara det nyttigaste och tråkigaste från hans lista över acceptabla saker att äta. Att han väljer att äta sin back-up mat är en icke-händelse, som ni inte ägnar någon uppmärksamhet eller kommenterar. Men samtidigt är det här det enda alternativet som finns - han kan inte äta mackor, eller flingor, eller gårdagens rester eller få dig att laga något annat. Att det är just så tråkigt ger motivation att testa nya saker.

Prata med honom och säg att han aldrig ska behöva oroa sig för att gå hungrig. Du förväntar dig att han gör sitt bästa för att bredda sin matrepertoar och för att äta så nyttigt och bra som han kan. Ni kommer att fortsätta uppmuntra honom och stötta honom i hans resa mot att äta mer allsidigt, men aldrig tvinga honom. Ni litar på att han gör sitt bästa.

Gör en lista över vad han äter och försök att rotera dessa så att det inte går mer än två veckor mellan (så att han inte glömmer bort att han kan äta dem och samtidigt ser till att han får i sig största möjliga variation). Lägg till nya saker allt eftersom och fira dem med honom. Även om det är samma gamla smörgås men skuren i trekanter istället för rektanglar, eller om det är en ny sorts glass: alla nya saker är värda att fira. Det visar honom att han kan bredda sin repertoar och gör honom bättre på att göra det.

Samtidigt hade jag höjt kraven för bordsskick. Särskilt om man är kinkig med maten är det viktigt att vara socialt smidig vid bordet för att inte anses bortskämd och jobbig. Ni förbereder honom för omvärlden och ser till att han har alla förutsättningar för att bli väl mottagen där.

Slutligen lägger ni extra krut på att verkligen göra måltiderna till höjdpunkter på dagen. Ha roligt och gör det trevligt att sitta ner tillsammans och äta (oavsett vad det är man petar i sig). Tips för att bryta negativa mönster är att berätta roliga historier, ha lite frågesport (särskilt om 11-åringen har något specialintresse) eller gå runt varv runt bordet med "dagens bästa" eller (vår favorit) "jag är den sista i det här rummet som ...".

Behåll specialkosten för sonen så han får i sig det han behöver. Laga annan, varierad kost till övriga familjen så ni får i er det ni behöver!. 

Jag var det komplicerade barnet som liten (och även under många år som vuxen). Jag har ingen diagnos i botten men var bara väldigt känslig för nya smaker och konsistenser vilket gjorde antalet maträtter väldigt begränsade. 

Eh, nej! Det har inget med hunger att göra! Det är ett betydligt större problem än så och det finns absolut inget som gör det värre än att svälta ut barnet! Att tro att "hungern blir din bästa vän" med ett sådant barn är vansinnigt dumt!

Sonen är 8 år och är väldigt specifik med vad han äter. Inga diagnoser. 

Här hemma kör vi att sonen får något han äter, vi "lagar" ofta två olika middagar. Oftast är det redan färdiglagat sen flera dagar, bara att ta fram, eller att sonen får gröt istället för det vi äter.

För oss har det aldrig fungerat att vara "hårda" och tvinga honom att äta det vi äter, eller att bara låta honom vara utan. Han äter aldrig oavsett hur hungrig han blir. Men sen blir han ju inte superhungrig någonsin heller, eftersom om han inte äter middagen, ja då äter han ju frukost, och äter han inte lunch, då tar han igen det på mellisen.