Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Några inlägg som visar väldigt tydligt på hur du ser på barn med matproblematik oavsett om den är diagnostiserad eller ej: Från Inlägg 7: Om barn äter - jättebra, då är det roligt att han/hon tyckte det var gott.Om barn inte äter - helt okej, han/hon är visst inte hungrig just nu.Om du börjar laga specialmat gör du problemet ännu värre på sikt. 

 

Från inlägg 9: Om/när sonen går i bitar - låt honom göra det då. Om han skriker och gapar, ligger på golvet och vrider sig i synbara kramper, låt honom göra det. 

 

Från inlägg 24: För om det är selektiv ätstörning, ens om det är i början av den, så blir den gärna värre av att man lagar helt egen middag. Min syster gjorde precis detta, och hon har tre ungar varav en har börjat äta normalt nu - de andra två är fortfarande extremt petiga.

 

Från inlägg 35: Men jag tror också att TS har hamnat i en ond cirkel av att laga specialmat, och det är lätt hänt, det har ingenting med vett eller lämplighet att göra - man vill ju att ungen ska äta, och då är det busenkelt att börja erbjuda alternativ.Och om det är så enkelt som jag får för mig att det kan vara, då kan man gott försöka bryta den där cirkeln till att börja med.

 

Från inlägg 43: Jag förstår hur du menar med att servera egen mat till 11-åringen, men jag ser ett problem med det också; 11-åringen kan bli ännu mer utanför, och man riskerar att förstärka känslan av att "Ja, jag är annorlunda, jag är inte som andra. Jag får inte ens äta samma saker som min familj".Sedan finns det ju saker man har jättesvårt för, smaker och/eller konsistenser, men det brukar vara en eller två saker per person och det är inte svårt att undvika.

Om man aldrig haft ett barn med matproblematik så är det enkelt att tro att det är så enkelt som du vill ha fram. Du skriver ju rätt tydligt att din syster skämt bort barnen med att laga specialkost och därmed så är det systers fel att barnen inte äter. Du tror seriöst att det blir värre av att laga specialkost än att se till att barnet faktiskt äter! Du tror på allvar att en 11-åring skriker och bråkar för att få sin vilja igenom när det kommer till maten. 

Det enda TS möjligen gjort fel är att hela familjen fått begränsa sig efter 11-åringens matpreferenser istället för att redan från start se till att 11-åringen får sina behov tillfredsställda och även övriga familjen som faktiskt kan äta varierat. 

Idag är vi så vansinnigt besatta av att man ska ha en fastställd diagnos för att det ska vara ok att inte passa in i hur man "borde" vara när det kommer till typ allt. Passar man inte in i mallen så måste det bero på en diagnos av något slag och har man inte det så är det bara att man anpassar sig och tvingas in i fyrkanten. "Barn äter när de blir hungriga". "Du dör inte av att smaka". "Nu är du bara fånig".  

En 11-åring är stor nog att redan veta att man inte alltid får som man vill. 

Ja, jag blir väldigt engagerad när jag läser om barn med matproblematik där människor tycker att "barn äter när de blir hungriga" och tycker att om det inte finns någon fastställd orsak så är det bara att vänta ut barnet för "förr eller senare så äter det". 

Det enda jag håller med dig om är att man inte ska göra någon stor affär av det hela. Man serverar två rätter, alla får ta det som passar dem. 

Men, jag har en känsla av att vi pratar förbi varandra lite Skulle vi prata IRL så skulle det visa sig att vi i mångt och mycket tycker lika men det är ibland svårt att få fram i text. Även om jag inte håller med om allt du skrivit ovan Plus att jag tycker du är lite för inställd på att om det inte finns en fastställd diagnos så ska barnet fungera som alla barn gör.

Hej

Jag har en 16-årig son med Autism 1. Han är intelligent och högfungerade och väldigt mycket fungerar bra, men inte mat och sömn. Han föddes utan mat- och sovklocka.

Min son har varit väldigt känslig för olika smaker hela uppväxten. Vi valde tidigt att inte tvinga honom att äta saker, viktigare att han åt alls. Vi andra har ätit allsidigt, men det har alltid funnts saker på bordet att plocka av om man är hungrig. Bara ris, bara pasta, bara morot, smörgås etc. Vi har fokuserat på att måltiden ska vara en trevlig stund utan tvång och krav. Middagen är något att se fram emot, för alla! Men inte helt anpassat efter hans behov, det hade inte varit rätt mot oss andra.

Han har också behövt extra koststillskott. Be om tid hos dietist och få näringsdrycker utskrivet, det fungerar för oss. Gillar sonen chockladbollar; Ge honom två om dagen! Bra med fibrer och fett i hemmagjorda.

Idag äter vår son  allsidigt, men först vid 13-14 års ålder började han prova lite mer varierad smak.  Han kan fortfarande inte äta är så mycket att han får i sig tillräckligt utan behöver två näringsdrycker om dagen. Han känner ju inte hunger. Han blir bara väldigt låg och trött när han borde ätit. Han kan inte heller sova utan behöver melantonin om kvällarna.

Konsekvensen för oss om vi låtit bli och servera den mat sonen äter och hela följt upp att han får i sig tillräckligt hade blivit - och i perioder också varit - rejäla panikångestattacker, oförmåga till socialt umgänge, att han inte orkat skolan. Problematiken blev också tydligare i den ålder din son är, för då förväntas barn klara mer själv. Mer än ett barn med ett osynligt funktionshinder kan.

Jag tycker att du ska strunta i råden från de som har barn utan samma diagns som din son troligen har. Satan i gatan vad jag blivit idiotförklarad av folk som säger att " barn äter när de är hungriga". "barn sover när de är trötta".
Nä, mitt barn gör inte det. Han bara rasar i vikt och går under. Han är nästan aldrig hungrig och kan nästan aldrig somna av sig själv. Han är inte helt "normal"l, bara fantastisk och vår perfekta, fina son som vi älskar kollossalt.

Kram! 

Har jag sagt något om bortskämt?

Jag har utgått ifrån att det rör sig om en normal 11-åring eftersom ingen, inte ens TS, vet något annat. Och om det rör sig om en helt vanlig 11-åring, vilket jag såhär långt tror att det gör, innebär det inte livslångt trauma att lära sig att man inte alltid kan få precis som man vill.

Om det däremot handlar om någon form av problem - ätstörning eller NPF eller vad som helst - då är det som sagt en annan sak, då får man ta hjälp av specialist.

Det står klart och tydligt i trådstarten att 11-åringen ska utredas för andra gången, vilket åtminstone jag får ut två saker av; det har redan utretts en gång och där kom man inte fram till något speciellt (i alla fall har inte jag kunnat hitta något om det).

Det står "troligen autism", det står inte enligt vem.

Då tänker jag utgå ifrån att det rör sig om en vanlig 11-åring. 

Står det någonstans, av TS, att man har konstaterat att 11-åringen lider av något specifikt? I så fall får du gärna visa mig det.

Förresten, har du tänkt på vad följderna kan bli om 11-åringen behandlas som SÄ eller NPF, men inte är det?