Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Det här är dåligt formulerat av mig, och har med all rätta blivit missförstått, men låt mig förklara hur jag menar:

Man ska givetvis inte svälta ut barnet, självklart inte. Det är heller inte tal om någon bestraffning, konsekvens eller liknande.
Det jag menar, och det återknyter till meningen du har strukit under i mitt inlägg, är att man inte ska laga någon stor affär av det.
Jag är nämligen övertygad om att om man fokuserar mycket på ätande/inte ätande så bekräftar man att "Ja, det här är en jättestor grej, du har helt rätt i att mat är något man måste vara extremt noga med". Resultatet blir att det blir ännu jobbigare att äta för att det är så laddat.

Om man däremot själv är lugn och tålmodig och signalerar allt man kan att "Det här är avslappnat och trevligt och inte det minsta dramatiskt", då får man i första hand lugn och ro, i andra hand barn som äter. 
Om barn inte vill äta ändå - helt okej. Barn kommer att äta förr eller senare, kanske inte precis allting, men barn kommer att äta.
Men återigen; bevara lugnet själv, inte göra stor affär och inte bekräfta, vare sig i ord eller handling, att mat, det är ohyggligt knivigt.

Det låter som om du är i samma situation som min syster, om du ursäktar att jag säger det.

Bara för att man lagar två maträtter så att alla får i sig det de behöver betyder ju inte att inte "specialkostaren" inte FÅR äta av det den andre vill! Det handlar inte om uteslutning. Dessutom så är säkerligen TS 11-åring redan medveten om att han är annorlunda. Att då dessutom förstärka det genom att se till att han inte får  det han behöver i matväg för att han ska "vara som alla andra" är vansinnigt. 

Däremot så är det uteslutning att laga mat som "specialkostaren" INTE äter och sen säga att "Hungern kommer att få barnet att äta". 

Jag har varit i den sitsen med vuxna i min närhet som tyckt att mamma och mormor curlat mig när jag fått anpassad mat. Jag har fått höra min moster säga (utan att hon trodde att jag hörde) att "Men det här måste hon ju kunna äta". Nej, jag åt inte. Nej, jag blev inte hungrigare. Nej, det fick mig inte mer välvilligt inställd till maten. Ja, det gjorde bara matsituationen mer problematisk.

Jag har i vuxen ålder fått panikattacker av bara tanken på att behöva äta något som jag inte visste vad som var i maten. Jag har i vuxen ålder fått ångestattack när vuxna sagt "men det är ju bara att smaka" om något jag inte vetat vad det var.

Det som fick mig att på riktigt börja fundera över exakt VAD det var som var problemet och sen börja jobba på det eftersom jag inte ville att mina eventuella barn skulle få samma problem som jag hade. 

Jag har varit med om vuxna som provat ditt sätt som du föreslår TS. Jag har ingen diagnos (inte vad jag vet om i alla fall, 70-talist) men jag har inga hungerkänslor. Jag tycker inte om mat rent generellt. Jag äter för att jag måste, för att överleva. Men njutning till mat? Hell no! 

Säkert. Vet inte vilken situation din syster är i.

Har dock läst några av dina inlägg, och kan berätta att din metod inte fungerar, iaf inte på mitt barn. I de perioder vi valt att göra så, så äter barnet bara frukost och mellis.

Om jag hade föreslagit att TS skulle låta 11-åringen bara äta godis, hade det varit bättre? Godis äter de flesta barn.

Det är detta du inte förstår. Barn med ätstört beteende i form av selektiv ätstörning (som TS son visar stora tecken på, samma som jag själv haft som barn och vuxen) äter inte om det inte är rätt mat. De går inte att vänta ut. De kommer inte att äta. De hamnar på sjukhus till slut för att de inte äter. 

Man behöver inte ha en NPF-diagnos för att ha SÄ även om det är vanligare bland barn med NPF att de har SÄ. Och barn med SÄ äter inte "förr eller senare". 

Ett barn med SÄ hanterar godis och kakor på precis samma vis som mat. Är det inte rätt så äter man inte. 

Det är liksom det som är skillnaden mellan ett barn med SÄ och ett vanligt, kräset barn. 

Nej, TS ska inte bara låta barnet äta godis, barnet ska äta det som barnet får i sig även om det innebär att TS måste laga två maträtter (helt eller delsvis) för att barnet ska kunna äta alls. 

Hon har tre barn i åldern 4-9 år, varav ett precis nu har börjat äta.
De andra två äter bara vissa saker, de har tillsammans en milslång lista på saker som är absolut otänkbart att stoppa i munnen.

Men om deras mormor lagar middagen - och det är en middag, låt vara med flera olika delar - så går det plötsligt väldigt bra att äta det allra mesta som serveras. Det kan vara så att de tycker bättre om hennes mat, men det kan också vara så att de vet att med mormor är det ingen idé att krångla.

Om det nu är selektiv ätstörning eller NPF, ja - då blir det naturligtvis något annat.

Jag vet ett par föräldrar vars barn bara ville äta godis, och de fick exakt det rådet "Låt honom äta godis". 

Min son äter inte oavsett vem som serverar maten. Är den fel så äter han inte. Varken på skolan, hemma eller någon annanstans.

Mina föräldrar tycker att vi töntar med honom, och gör som er mormor. Inte hjälper det ett dugg, han äter inte mer för det. Det enda som händer är ju att det är ett ständigt bråk hos mormor och morfar.

Vi gav upp det där med principer i 5-6 års ålder, nu prioriterar vi lite mer friktionsfritt familjeliv, och ett barn som får i sig något annat än mackor/gröt.