Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Det är inte bråk hos våra föräldrar, det är enkla och klara besked; det här är vad som serveras. Det trilskades och tjurades i början, men det avtog rätt snabbt eftersom det inte hade någon effekt. Det åts ingenting i början, men det hade ingen effekt det heller - mormor och morfar fortsatte med sin måltid som om inget hade hänt. Däremot fick det jätteeffekt, i form av uppmuntran och glada tillrop, när barnen smakade på maten, tog för sig själva, vågade prova nya grejer, osv.

Jag säger inte att det är enkelt att genomföra, för det är det inte; det kräver tid och tålamod och att man är konsekvent. Plus att man får till det där med positiv bekräftelse.
Men själva lösningen behöver inte vara speciellt komplicerad, inte till att börja med åtminstone.

Men då fick ju de ett dåligt (och jävligt korkat) råd men för dem kanske det var räddningen just då för att barnet behövde få i sig något alls som gav energi. Precis som att det är ok att ge ett pyttelitet barn isglass med socker etc i om det är sjukt för att det ska få i sig någon energi alls. Bättre med "dålig" energi i vissa lägen än ingen energi alls.

Men då är dina systerbarn kräsna. Cornelias barn är ätstört. Sannolikt TS barn också. Då spelar det ingen roll vem som lagar maten och vilka regler man än har om att "man äter det som serveras" eller "man äter när man blir hungrig". 

Shit, ni höll ut så länge ändå. Mina föräldrar "gav upp" väldigt fort eftersom jag hade svultit ihjäl annars. Slutade äta när jag var ca 2 år mer än en handfull olika saker. Som tur är så hade mamma alltid mormor som backade upp henne med att "det är bättre med ensidig kost och att barnet äter än att tvinga i barnet mat med konflikter som följd". Moster och andra vuxna tyckte att mina föräldrar och mormor skämde bort mig för "det är ju bara att vänta ut henne så äter hon till slut".

Nja, det gick mer ut på att få barnet själv att förstå varför man inte kan äta bara godis - man blir rejält illamående och vill ha precis vad som helst utom godis. Det blir man långt innan både skörbjugg och karies (barnet var naturligtvis inte diabetiker).
Isglassen däremot, det handlar om vätska och energi i vilken form som helst, men då är det på grund av sjukdom och det är en annan sak.

Det kan vara så att TS barn inte äter beroende på någon typ av störning, absolut. Och då får man göra på helt andra sätt, med råd och stöd av specialister.
Samtidigt skriver TS att barnet har blivit utrett, för vad vet vi inte, och då hittades tydligen ingenting.

Så, jag tror, från min horisont, att man kan prova en middag för alla under någon vecka. Man kan gärna ha flera saker i den middagen, uppdelade i olika skålar (grönsaker i en, pasta i en, sås i en, osv) och låta var och en äta efter smak och behag.
Och framförallt, viktigast av allt; ingen panik, ingen dramatik, inte låta sig dras med i argumentation. Inga tvång, ingen övertalning, inget trugande.
Däremot positiv respons så fort det smakas på något, äts något av egen vilja, osv.

Ja, då fanns det med andra ord ett syfte med rådet och sannolikt var barnet bara kräset. På ett barn med ätstärningsproblematik fungerar inte ens det rådet för att få barnet att förstå att man behöver äta vanlig mat. Maten blir inte mer attraktiv om den är fel för det. 

Så vid sjukdom är det ok att ge barnet precis vad sm behövs för att det ska få energi men inte ett barn med matproblematik för det är bara "curlat" och "bortskämt" och "barn äter när de blir hungriga"? 

Med en 11-åring kan man oftast ha en diskussion om vad man vill göra på kort och lång sikt.

I ett lugnt läge kan man prata om att man i nuläget kommer servera "önskemat", men att barnet givetvis får ta av annan mat också. När barnet är tryggt med matsituationen kan man också prata om att det finna andra barn och vuxna som har liknande svårigheter med maten, och att det finns experter som kan hjälpa er att hitta fler saker som funkar, så att det blir lättare att äta med kompisar. 

Jag har både en man och en son som är känsliga för smak och konsistens, och genom observationer och diskussioner har jag fått en rätt så bra känsla för vad som funkar och inte funkar för dem. I och med att de vet om att jag förstår vad som absolut inte funkar blir det lättare för dem att våga smaka på saker som jag säger skulle kunna funka för dem. Båda äter nu betydligt fler saker än de gjorde för några år sedan.

Har jag sagt något om bortskämt?
Jag har utgått ifrån att det rör sig om en normal 11-åring eftersom ingen, inte ens TS, vet något annat. Och om det rör sig om en helt vanlig 11-åring, vilket jag såhär långt tror att det gör, innebär det inte livslångt trauma att lära sig att man inte alltid kan få precis som man vill.

Om det däremot handlar om någon form av problem - ätstörning eller NPF eller vad som helst - då är det som sagt en annan sak, då får man ta hjälp av specialist.

Några inlägg som visar väldigt tydligt på hur du ser på barn med matproblematik oavsett om den är diagnostiserad eller ej: 

Från Inlägg 7: Om barn äter - jättebra, då är det roligt att han/hon tyckte det var gott.
Om barn inte äter - helt okej, han/hon är visst inte hungrig just nu.
Om du börjar laga specialmat gör du problemet ännu värre på sikt. 

 

Från inlägg 9: Om/när sonen går i bitar - låt honom göra det då. Om han skriker och gapar, ligger på golvet och vrider sig i synbara kramper, låt honom göra det. 

 

Från inlägg 24: För om det är selektiv ätstörning, ens om det är i början av den, så blir den gärna värre av att man lagar helt egen middag. Min syster gjorde precis detta, och hon har tre ungar varav en har börjat äta normalt nu - de andra två är fortfarande extremt petiga.

 

Från inlägg 35: Men jag tror också att TS har hamnat i en ond cirkel av att laga specialmat, och det är lätt hänt, det har ingenting med vett eller lämplighet att göra - man vill ju att ungen ska äta, och då är det busenkelt att börja erbjuda alternativ.
Och om det är så enkelt som jag får för mig att det kan vara, då kan man gott försöka bryta den där cirkeln till att börja med.

 

Från inlägg 43: Jag förstår hur du menar med att servera egen mat till 11-åringen, men jag ser ett problem med det också; 11-åringen kan bli ännu mer utanför, och man riskerar att förstärka känslan av att "Ja, jag är annorlunda, jag är inte som andra. Jag får inte ens äta samma saker som min familj".

Sedan finns det ju saker man har jättesvårt för, smaker och/eller konsistenser, men det brukar vara en eller två saker per person och det är inte svårt att undvika.

Om man aldrig haft ett barn med matproblematik så är det enkelt att tro att det är så enkelt som du vill ha fram. Du skriver ju rätt tydligt att din syster skämt bort barnen med att laga specialkost och därmed så är det systers fel att barnen inte äter. Du tror seriöst att det blir värre av att laga specialkost än att se till att barnet faktiskt äter! Du tror på allvar att en 11-åring skriker och bråkar för att få sin vilja igenom när det kommer till maten. 

Det enda TS möjligen gjort fel är att hela familjen fått begränsa sig efter 11-åringens matpreferenser istället för att redan från start se till att 11-åringen får sina behov tillfredsställda och även övriga familjen som faktiskt kan äta varierat. 

Idag är vi så vansinnigt besatta av att man ska ha en fastställd diagnos för att det ska vara ok att inte passa in i hur man "borde" vara när det kommer till typ allt. Passar man inte in i mallen så måste det bero på en diagnos av något slag och har man inte det så är det bara att man anpassar sig och tvingas in i fyrkanten. "Barn äter när de blir hungriga". "Du dör inte av att smaka". "Nu är du bara fånig".  

En 11-åring är stor nog att redan veta att man inte alltid får som man vill. 

Ja, jag blir väldigt engagerad när jag läser om barn med matproblematik där människor tycker att "barn äter när de blir hungriga" och tycker att om det inte finns någon fastställd orsak så är det bara att vänta ut barnet för "förr eller senare så äter det". 

Det enda jag håller med dig om är att man inte ska göra någon stor affär av det hela. Man serverar två rätter, alla får ta det som passar dem. 

Men, jag har en känsla av att vi pratar förbi varandra lite Skulle vi prata IRL så skulle det visa sig att vi i mångt och mycket tycker lika men det är ibland svårt att få fram i text. Även om jag inte håller med om allt du skrivit ovan Plus att jag tycker du är lite för inställd på att om det inte finns en fastställd diagnos så ska barnet fungera som alla barn gör.