Älska sin hund lika mycket som sitt barn?

Du pratar om tillvaron på en öde ö, där maten rimligtvis är eller blir ordentligt begränsad. Du tror alltså att ni vackert skulle svälta ihjäl ihop, sittandes på en klipphäll diskuterandes Voltaire? Eller du tänker dig nån sorts paradistillvaro med oändligt med frukter och bär och mat, rent sötvatten, lagom soligt, kanske till och med en bal toalettpapper som flyter i land en gång i månaden?

Du har inte så mycket för dina berikande och intressanta diskussioner när maten bara räcker till en av er.

Jämför det med en hund som är en skaplig jägare, behöver äta betydligt mindre och är ett förträffligt sällskap oavsett blodsockernivå eller att den inte duschat på en månad.

Jag är en människa och har större utbyte av mänskligt kontakt än hundsällskap.

Är man två så kan man samarbeta och öka chansen för överlevnad. Man är oftast bra på olika saker och kan därför komplettera varann.

Konkurrens och utstötning börjar inte förrän det är tre eller fler.

Tänker precis samma. Vad har man för nytta av en hund på en öde ö? Det är ett enbart ett sällskap. Men det är ingen man kan utbyta idéer, tankar, lösningar eller samarbeta med. 

Djur avlivas inte enbart p g a sjukdom, det kan vara allergi eller astma som uppkommer under tiden. Det kan också vara för att man tröttnat eller inte har tid för djuret längre, att djuret bitits och anses farligt. 

Så din reflektion var ganska irrelevant. 

Hjälp, du måste ha en hel del dåliga relationer i bagaget....