Hur slutar man längta efter kärlek?

Jag förstår helt och hållet - du känner ju att något saknas och det du saknar är ju helt naturligt. Förmodligen kommer du hitta någon som ger dig det där, men bra att du inte är desperat... är för många som letar förhållande bara för att. Så hemskt och Det om något känns så otroligt ensamt och sorgligt...

Nu dejtar jag inte så jag kommer ju inte hitta någon som ger mig det där. Men är det naturligt alltså att sakna en partner, alltså kärleken från en partner? Är det inget som man kan sluta sakna och längta efter?

Även en nunna kan sakna kärlek från en partner hur nöjd och tillfreds hon än är med sitt beslut. Är vän med en nunna så hon berättar mycket om sitt liv.

Kärlek är helt enkelt en del av grundpelarna i våra liv och som vi måste ha på något sätt.

Kanske dags att bearbeta det som sårade dig och gå vidare och därmed våga älska igen?

Jag har bearbetat det som sårade mig, men jag vill inte ge mig ut och börja dejta igen. Massvis av konstiga människor och oseriösa och jag orkar verkligen inte med det tyvärr. Jag vågar älska, men jag kommer aldrig att hitta någon som jag kommer att våga älska. Så jag måste bara bli av med den här jäkla längtan som förstör så mycket =)

Jag har ett bra liv, bra jobb, gör karriär, har eget vid sidan av. Har familj runtomkring mig. Tycker om att hitta på saker ensam, läsa en bok, titta på en serie, vara ute i naturen. Men det jag inte förstår är varför jag känner att något fattas? Att en partner fattas i mitt liv, att jag liksom längtar efter kärlek? Jag har ju liksom ?allt? och borde väl vara nöjd. Jag orkar inte dejta eller så, har gjort det förut och har bara lett till att jag blivit sårad, och har bara träffat på konstiga människor så det orkar jag inte med. Men det är jobbigt att behöva gå runt och längta. Känner ni igen det här? Jag saknar ju att kramas och mysa med någon jag tycker om, men jag vill inte sakna det, så hur slutar jag sakna det?

Hjälp mig här! =)

Man kan hitta kärleken utan att dejta okända. Det är vi många som gör.

Tänk på alla som hittar kärlek i sin kollega, i sin barndomskamrat, i sin lärare på universitetet, i sin mångåriga hobby etc etc.. Dvs folk vi redan har i livet på olika sätt och redan känner.

Alla nätdejtar faktiskt inte. Jag har en man i mitt liv som jag känt i massa år som kompis och nu har vi upptäckt att det finns nån form av intresse. Och vi slipper dejta eftersom vi faktiskt känner varandra redan. Att hitta på saker med honom är inte dejt utan vi hänger som kompisar.

Ge det tid, så kommer det försvinna av sig självt. Så var det för mig i alla fall. Låt månaderna gå, så kommer du känna en dag att du inte saknar det alls längre.

Ledsen om detta är OT men jag tycker det är fascinerande hur vissa som saknar kärlek blir artigt och trevligt bemötta medan andra får höra att kärlek inte är en mänsklig rättighet.