Padirac skrev 2020-05-28 21:41:29 följande:
Här finns lite fakta om dessa läger för den som vill veta mer om hur det sköttes av militär, underrättelsetjänst och _samlingsregeringen_ 
sv.wikipedia.org/wiki/Interneringsl%C3%A4ger_...#cite_note-sr-20080830-6
från länken
"
Interneringen var relativt enkel att genomföra då Krigsmakten och civil säkerhetstjänst hade omfattande register över dessa personer[3] via en myndighet Krigsmakten upprättat 1928 utan riksdagens kännedom kallad underrättelsebyrån (UB) som initialt arbetade mot antimilitarism, men i en handling från 1934 framkommer att deras intresse vid den här tidpunkten koncentrerats mot kommunister.[1]:49
 I samma handling framkom att 100 000 personer fanns förekommande i deras register.[1]:50
 År 1941 omfattade registret ungefär 40 000 personer, vilket var mer än antalet medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti vid tidpunkten)[10][3] En tredjedel av de tyska kommunister som vistades i Sverige under dessa år lär ha placerats i läger.[11]"
"
Under andra världskriget inkallades mellan 600 och 700 
värnpliktiga män till tjänstgöring i arbetstrupperna och inkvarterades i särskilda läger. I den sentida politiska debatten har dessa läger betraktats som interneringsläger och tjänstgöringen enligt värnpliktslagen som 
internering. De flesta som inkallades till dessa läger var 
kommunister,
[12] och arbetslägren upprättades exklusivt för 
kommunister[a] men där fanns också radikala 
socialdemokrater,
[12] syndikalister, 
fackföreningsfolk, anti-nazister, tyska desertörer, så kallade Englandsvänner
[4] och andra som klassades som "opålitliga element". Även indisciplinärer, värnpliktiga som gjort sig skyldiga till disciplinbrott, förvarades i lägren. Formellt benämndes lägren i de flesta fall internt som arbetskompanier.
Avsikten var att vad man inom militären uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element skulle avtjäna sin lagstadgade beredskapstjänstgöring som alla andra medborgare, men utan vapen i hand och utan att hota den militära disciplinen. Arbetskompanierna låg isolerade och de värnpliktiga fick inte bära vapen. Systemet var sanktionerat av den svenska samlingsregeringen (det enda regeringspartiet där som motsatte sig beslutet var folkpartiet), men det hela drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetstjänsten, civil övervakning, åsiktsregistrering, brevövervakning[13] och angiveri.
I Vindeln och Stensele arbetade de internerade med att bygga en hemlig flygbas. I Storsien och i Vägershult bedrevs vägbyggen.[7]
Några av internerna betecknade arbetskompanierna som "koncentrationsläger" i mildare form.[8]:93 Särskilt lägret i Storsien och det på logementfartyget Bercut har framställts som en synnerligen obehaglig upplevelse för de inkallade medan andra var mer idylliska.[8]:93
I maj 1941 planerades totalt tio arbetsläger för 3000-3500 värnpliktiga, men mot slutet av 1941 lades planerna på is efter ingripande av den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld.[8]:94 Sköld hade genom egna kontakter inom parti och fackföreningsrörelse fått insikt om omfattning och inriktning av inkallelserna till arbetstrupperna och utformade nya riktlinjer som medförde att dessa inkallelser i praktiken upphörde.[källa behövs]
Under 1943 stängdes det sista lägret. All dokumentation brändes. Efter kriget fick många som tjänstgjort i arbetskompanierna svårt att få arbete eftersom de fått en stämpel som "subversiva element".
När sanningen om lägren så småningom kom fram efter kriget ledde det till stark kritik.[8]:93"
"Interneringsläger för utländska soldater upprättades enligt Haagkonventionens krav på neutrala stater. Utländska soldater internerades bland annat i Långmora, Backamo och Smedsbo. Ryska soldater som rymt från tyska interneringsläger i Norge internerades bland annat på Krampenlägret i Skinnskattebergs kommun. Polska ubåtsmatroser internerades i Mariefred. Tyska krigsfångar internerades i Lagerlingen på Gotland och tyska flyktingar och deserterade soldater på Rinkaby flygbas. Efter andra världskriget användes tre av lägren för flyktingar från Baltikum (inklusive 150 soldater) i Ränneslätt, Rinkaby och Gälltofta. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna tillbaka enligt en hemlig instruktion utfärdad av Tage Erlander och Gustav Möller. Förmodligen blev de avrättade.[18]
När kriget närmade sig sitt slut släpptes kommunister, anti-nazister med flera från lägren och i stället fördes utlänningar med nazistsympatier dit, främst norrmän och danskar.[18]"