Ni med pojkbarn

Könet på barnet definierar inte deras personlighet.

Det är helt ovidkommande hur andras barn är för det säger inget om hur din pojke kommer att bli.

Gläds åt det barn du får, vissa får inga barn.

Hej!

Jag hade alltid önskat mig en flicka och grät floder under resten av graviditeten när jag fick veta att mitt första barn var en pojke. Var så deprimerad! Trodde inte jag skulle njuta av att vara mamma med en pojke.Var otroligt ledsen då jag önskat mig en dotter sen jag var 14-15 år.

Idag är han 6 år och är mitt liv, min luft, mitt allt! Den underbaraste, lugnaste och mest kärleksfulla pojken på jorden. Han förgyller mitt liv på ett sätt och har ett hjärta av guld och glitter. Skulle inte byta honom mot någon flicka i världen.

Väntar nu nummer 2, vet ej kön och skulle självklart vilja ha en flicka för att ha en av varje men det är inte alls viktigt för mig längre sen jag fick min son.

Två söner med fem år emellan. Storebror var lugn och stillsam, lekte mest med lego och mitt gamla dockskåp, dockvagn och dockor.

Älskade när vi läste för honom, även ganska långt upp i åren. Favoriterna var LasseMaja-böckerna som vi plöjde varenda en.

Nu är han vuxen och utbildar sig till lärare.

Lillebror var en riktig vilding, lärde sig gå vid 8,5 månader och det var fruktansvärt! Han klättrade på allt och hade inga begränsningar.

Han levde (och gör fortfarande) efter mottot "jag törs så då ska jag göra det". Jag har tappat räkningen på alla stygn, gips och bandage han haft genom åren.

Som liten var han väldigt energisk och var aldrig rädd för fysiska utmaningar. Problemet var som sagt att han ofta överskattade sin förmåga och det slutade med ett brutet ben.

Men han var också en oerhört gosig och mjuk unge, älskade att sitta i knät. Vi pysslade, målade och lade pussel. Även han älskade när vi läste för honom men då var det faktaböcker som gällde.

Även han lekte med mitt gamla dockskåp men på sitt eget sätt. Dockorna som bodde där blev nämligen attackerade av en T-rex som klättrade på taket och tänkte äta upp dem. Som tur var kom alltid en superhjälte (min son) och räddade dem i sista sekunden!

Nu är han 18 år och har en oerhörd energi som bara måste ut så han är väldigt aktiv. Han ägnar sig åt downhill-cykling, klättring, bågskytte, dykning och är snart färdig med sin jägarexamen.

Hans mål i livet är att bli marinbiolog.

Jag har alltså två söner som är varandras totala motsatser. Trots det har vi en nära och fin relation till dem båda. Dessutom har de en mycket tight relation till varandra, något vi är väldigt glada för.

Jag har en pojke på tre år. Nu önskade jag mig en kille så jag blev inte direkt besviken men ändå. Han är underbar! Han är mycket empatisk och social och bryr sig om allt och alla, från en liten nyckelpiga i trädgården till sina kompisar och oss föräldrar. Varje morgon pussar och kramar han mig och säger att jag är hans bästa vän. Och jag säger ofta att jag älskar honom och får höra samma tillbaka. Han älskar typiska kill-saker som bilar och motorer och båtar, är även väldigt klättring och aktiv. Jag har varit en sån mamma som ständigt far runt och är aktiv och springer efter min son och alltid har på mig träningskläder. Men det passar mig. Min son älskar även att rita, måla och läsa bok och har många lugna sidor. Han är oftast glad och sprallig och vi har inte haft några som helst problem med honom hittills. Det är mycket lättare och roligare än vad jag förväntade mig. Jag ser till att prata mycket med min son och pratar tex mycket om känslor och hur man kan kommunicera sina behov. Jag försöker att ha mycket närhet med honom och krama honom mycket. Jag köper barnböcker som handlar om mjuka killar och låter honom se på såna barnprogram, just för att jag har hört att man annars pratar mindre med pojkbarn och tidigt lär dom att klara sig själva, stänga av sina känslor och tuffa till sig. Du kommer att få det jättekul, jag lovar!

Varför skulle du inte kunna älska det barn när han föds?
Det är skrämmande faktiskt att läsa "Hoppas att det blir kärlek när han väl föds".  Jag har en son själv nämligen och han kan "meka med bilen" och han är faktiskt utbildad förskolpedagog och jobbar som en förskolpedagog.

Tänk på detta, om man skall blanda in biologi i det hela.  Barnet ärver egenskaper från båda sina föräldrar och det är dessa egenskaper som skapar den nya individen oavsett kön, och är även till grund för olika färdigheter och intressen.

Sedan detta med att "meka med bilen", det är inte en könsegenskap, det är en inlärning på detta. Och man kan lära flickor att meka med bilen, eller laga sin trasiga cykel.  

Glöm aldrig alla dessa kvinnor som har tagit Nobelpriser också inom olika vetenskapliga fakulteter. 
Det är kvinnor som ligger bakom uppfinningen av bromsar, bromsar man använder på typ cyklar, bilar etc, och vindrutetorkare. Medan det finns många män som jobbar med heminredning.
Det i sig visar ju tydligt på att man är just "mer än bara en könsstereotyp".

Men om du verkligen känner att du måste "hoppas på att du älskar din son" när han väl föds så föreslår jag dig att du säker professionell hjälp.

Jag kan förstå, försöker bli gravid nu med barn nummer två och denna gång skulle jag gärna vilja ha en flicka. Inte för att det är bättre på något sätt men för att jag gärna vill ha en av varje. Blir det en till pojke så blir jag nog besviken faktiskt. Men det är så det är här i livet, barn är mirakel och man styr inte över det barn man får, man tar bara tacksamt emot. Skriv en tacksamhetslista istället där du fokuserar på positiva saker och gläd dig åt att barnet i din mage är friskt. Säger inte detta för att knäppa dig på näsan utan bara som ett råd för att hjälpa dig att skifta fokus och hitta glädjen i graviditeten. Kram på dig.

Men kan du sluta skuldbelägga TS?! Alla kanske inte vill ha en pojke. Det är normalt och till och med vanligt att bli besviken på barnets kön, vissa blir besvikna på att det är en pojke, andra blir besvikna på att det är en flicka. Av den anledningen har många landsting beslutat att inte berätta vilket kön barnet har vid ultraljuden pga att många reagerar med besvikelse och gör abort.

Håller verkligen med, tycker TS borde söka hjälp. För mig är det helt obegripligt hur man kan känna så som TS gör. I min värld är man tacksam för vilka barn man än väntar, det är inte alla förunnat ens att få barn.

Är detta något kvinnligt sätt att tänka, kan känna att tanken inte verkar helt ovanligt bland kvinnor.

Titta på pappan skulle jag säga. Vildare pappor tenderar att få vilda barn.

Min pojke på 4 år är väldigt kramig, inte speciellt vild och sportintresserad, gillar att läsa och hitta på historier mest. Lite blyg, så vi jobbar på att lära honom bli mer framåt och våga ta plats.

Han älskar monster, dinosaurier, djur och natur. Nyfiken och vill lära sig allt om sina favoritämnen.

Han väldigt empatisk och vill att alla ska vara med, och mån om att ingen ska bli lämnad utanför eller känna sig ledsen.

Men kan du sluta att tillskriva mig något jag aldrig har gjort. Jag har ju inte ens för nekat TS hennes känslor. 

Om du hade något av värde efter denna mening så  kan du nog gissa på varför det är ointressant att kommentera eller ens bemöta.