Ni med pojkbarn

Jag har tvillinggrabbar på 6,5 år. Det är absolut full rulle, hög aktivitet, ,mycket blåmärken som de inte har en aning om vad de gjort, de är väldigt smärttåliga, älskar allt i idrottsväg med fart (slalom, hockey, cykla etc). Samtidigt älskar de att pyssla, gosa, mysa och vara nära. De bygger Lego, pärlar, leker/pratar Pokemon tills man får skavsår i öronen, dinosaurier, faktaböcker och läser allt som går att komma över. 

Vännen har 4 döttrar. Den äldsta är hur lugn som helst, de andra tre (trillingar) är sjövilda och påminner om mina grabbar i sitt sätt.

Jag har två flickor och två pojkar. Barnen är mellan 9 och 16 nu.

Den äldsta dottern är ingen typisk tjej tjej men heller ingen pojkflicka. Hon har alltid kunnat umgås med båda könen även om hon haft mer tjejkompisar. Har inte fattat det där med att bli tonåring utan är bara rolig, går bra ihop med brorsan som är två år yngre och är otroligt lättsam och rolig. Läser massor, umgås lite med vänner men hänger inte på stan.

Den äldre av sönerna har alltid varit stereotypt pojkig, inte stökig själv men när de varit flera kompisar hemma har man trott att taket ska lyfta ibland. Bara lagidrotter, bara killkompisar. Har fattat det där med att vara trulig tonåring men går ändå bra att driva med, han har iaf självinsikt. Går bra ihop med syrran och kan ju onekligen umgås med tjejer men dras inte till det. Har varit ganska kramig men inte längre, blir dock gärna kliad på ryggen fortfarande.

Den yngre av sönerna är familjens gosegris. Sjukt kramig och mysig. Alltid lekt med både tjejer och killar och gillar inte stökiga lekar. Föredrar individuella idrotter mer åt det klassiskt tjejiga hållet även om han spelat fotboll också och varit rätt duktig på det men det är tydligen tråkigt :)

Yngsta tjejen otroligt typiskt tjejig, befattar sig inte med killar ö h t. Där får man ha öronen öppna när kompisarna leker för där märker vi för första gången av det klassiska tjejproblemen med pikar och saker som sker i det dolda som varit främmande för oss fram tills nu. Håller på med idrotter från båda den individuella sidan och lagidrottssidan.

Nu är ju jag en sån som har rätt mycket klassiska pojkintressen själv men både killarna och tjejerna har idrotter jag gillar att se och såna jag är mer ointresserad av men ser som god mor. 

Killarna i deras kompisrelationer har varit mer bullriga men tjejerna å andra sidan kräver mer övervakning för att hålla koll så ingen är dum i det tysta. Måste jag välja tycker jag nog killarna är enklare att handskas med.

Jag har fyra söner(och tre döttrar). Alla är olika. So there is that...

Har en dotter och en son. Dottern 10 och sonen 2.

Sonen är mycket mer gosig och betydligt lugnare än vad dottern var då hon var liten, och även så nu.

Båda två älskar att se på djur och klappa djur, typ 4h gårdar. Både har gillat att leka med lera, måla, rita.

Dottern var förtjust i dockor och utklädningsgrejer, och sonen leker mest med bilar, traktorer och gillar att sitta och snickra med sitt lekset. Sonen är galen i papps motorcyklar och fyrhjuling vilket dottern aldrig brytt sig om.

Min absoluta önskan innan första barnet var en dotter, hade drömmar om hur mysigt vi skulle ha med alla flicksaker. Nu när jag fått min son är jag oerhört tacksam för det och kan nog säga att det är roligare att lek med honom.

Glömde säga att både flickan och pojken alltid älskat att vara i köket och röra i grytor och kastruller, diska mm.

Jag har en 7-årig son. Jag hade också "önskat" mig en flicka och brottades med motstridiga känslor efter ultraljudet.

Min son är väldigt eftertänksam och underfundig. Han är intresserad av ord, rim och ramsor, har lätt för matematik och vill undersöka hur allting fungerar. Han har även ett (för mig helt obegripligt) brinnande intresser för maskiner och fordon av alla slag och kan titta i timmar på typ byggarbetsplatser. Vidare har han väldigt mycket energi i kroppen och älskar att cykla, klättra och springa. Bollspel, däremot, är inget jätteintresse. Han är lojal som kompis och förväntar sig detsamma av alla andra barn - ganska krävande och det blir konflikter ibland. Han är nostalgisk och lättrörd och vi bölar i kapp när vi ser sorgliga filmer. Han är empatisk och känner starkt för djur och människor som har det svårt. Oj, jag blir tårögd bara av att tänka på denna underbara lilla person.

Du kommer att hitta glädjen. Din son är en liten, unik människa av ditt eget kött och blod och när du träffar honom blir du såld, jag kan lova det!

Jag har 2 flickor och 2 pojkar. Pojkarna ÄLSKAR sin mamma(mig då) och myser och myser! De är lite för lugna(haha) medans tjejerna och jag bråkar mer och diskuterar(mer lika mig kanske :) ) så det du tänker stämmer icke in på mina iaf :)

Har läst alla era svar och blir för stunden glad men har någon typ av ångest kring att få barn och det började när det visade sig vara en pojke....jag hoppas det blir kärlek när han väl föds så som många säger!

Tar inte deras döttrar hand om dom när de blir gamla ändå?

Det blir kärlek!!! Sååå mycket kärlek! 
Det kan jag lova!