Ni med pojkbarn

48%chans flicka,50%pojke.Alla som föds är inte friska.

Dottern är mer lugnare och sonen betydligt livligare.

Nu är dottern äldre och det är svårt att veta om hennes drama är åldersrelaterat eller om det är för att hon är flicka. Hon har dock aldrig varit känslig eller mjäkig (skör? Som man ofta vill få flickor att framstå som), utan har alltid varit hetlevrad, modig och dominant (ack så bra kompis!) trots sin flickighet.

4,5 åriga lillebror är som en valp! Det var aldrig dottern på samma sätt. Det är helt klart mer liv i luckan och högre ljudvolym. Men lillebror är även en kramig tänkare och reflekterar mycket och ofta högt med oss vuxna. Tusen frågor. Jag skulle säga att dom har beteenden som förmodligen skulle klassas som både "könstypiska" och inte. Men det är ju inte dessa som kärleken grundar sig på.

Båda är mammiga.

Konsekvenstänk noll hos en del.
Eller inga mattekunskaper öht.

Det är ungefär som att du spelade på roulette där du fick välja mellan svart 1 miljon kr eller rött ett skott i huvudet.  Fina odds eller hur...  men jag tror säkert många skulle testa för det finns ju en chans att jag vinner 1 miljon...

Vad menar du med att alla inte är friska?

Det är över 50% av alla barn som föds som är pojkar.

Ja helt galet. Man får ett barn, en bebis som är ett oskrivet blad. Inte konstigt så mänga pojkar och män växer upp och blir psykiskt instabila om de har mammor som redan innan de föds har inställningen att de kommer vara en annan mamma till dom än till döttrarna. Mammor har ett jäkligt stort ansvar här!

Det är helt jäkla fantastiskt att vara mamma åt pojkar! Precis som det är till flickor! Barn är underbart.

Jag tycker det är märkligt att man vill ta reda på könet i förväg.  Det känns så oväsentligt på något vis.  Man skaffar väl barn för att man vill ha barn och inte ett barn med ett specifikt kön.

Skrev fel.Du har rätt.

Vissa föds med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar resten av livet.

Jag kan bara tala för mig.
Är det så hemskt att önska att barnet är friskt?

Klart att man skulle älska barnet lika mycket och lika högt även om det inte var friskt. Dock så är det faktiskt oftast att man säger "önskar att barnet är friskt" något man önskar för barnets räkning inte för sin egna räkning. 
Att leva med med sjukdomar/diagnoser/funktionshinder är faktiskt vara jobbigt för den som har det.

Ja självklart är det så? Man älskar dom lika mycket för det.

Man önskar ju sitt barn det bästa, alltså är den första önskningen att barnet ska vara friskt. Är det inte friskt, ja stackars barn, och föräldrarna lider ju med sina barn. Jag var oerhört tacksam över att min son var frisk, för jag hade läst för mycket på internet om allt möjligt hemskt, men jag var naturligtvis fullt beredd för att göra det bästa för mitt barn om han nu inte skulle varit frisk. Men barn som inte är friska har inte samma livskvalitet som friska barn naturligtvis, så man önskar förstås friska barn. Underlig fråga.
 I åldern 3 till 10 var min son väldigt beroende av fysiska aktiviteter, så mycket sport  etc. Vi klädde ut oss till Ninjor och skojslogs, dvs man fick inte göra illa varandra, bara göra coola Moves. Retade någon honom, slog han hårt och blev jättearg, så det fick vi jobba med. Vanligtvis var han oerhört positiv, social och hade massor av vänner men mamma skulle helst vara på högst två meters avstånd. För övrigt var det stora intresset djur, så vi samlade djurbilder, gick på zoo etc. Vi bakade även ofta och lagade en del mat tillsammans. I den åldern blev det också mycket pyssel med PlayDoo och teckningar. Vi hittade på sagor tillsammans, lekte med djur och monster, klädde ut oss, åkte på många äventyr, spelade en massa fotboll, bakade massor av kakor, gick på Spa tillsammans, prövade tuffa aktiviteter, shoppade fina kläder och diskuterade mycket.Jag kan inte låta bli att bli lite förolämpad av TS, som har förutfattade meningar om underbara söner.

Min son är 4 år och har alltid varit så försiktig, han vill gärna hålla handen och bli buren och kramas. Han har hittat en bästis nu på förskolan och åh vad de tycker om varandra! De gillar båda bilar mest av allt och jag var hittat dem bygga "motorer" tätt, tätt bredvid varandra. De jagar varandra och busar, deras kramar består mest av att "jag fångade dig" men i stort sett är det en kram, hahaha! Men de leker även mamma, pappa, barn eller en hel massa andra lekar som jag tror alla barn gör. När han är själv är han väldigt lugn och vill gärna spela spel eller leka med sina bilar på samma sätt som andra kanske leker med dockor, bilarna är kompisar och pratar med varandra och det handlar om så mycket mer än bara köra runt dem.

Sedan fullkomligt älskar han att läsa och han vill gärna att man stannar kvar i hans säng och "pratar lite", som han uttrycker det, om allt möjligt från hur man är som kompis till vilken ens favoritdinosaurie är.

Jag har ju bara min son att utgå ifrån, men han är en sådan godbit att jag inte kan få nog av att ge honom kramar och pussar! Du får utgå från hur ni föräldrar var som barn, med största sannolikhet kommer han ha mycket liknande intressen och personlighet som ni. Jag ser mig själv så mycket i min son och kan för mitt liv inte föreställa mig att ha en flicka istället! Lycka till med bebisen! När han väl är här kommer han bli en person på ett helt annat sätt än nu, könet blir så väldigt sekundärt.

studier visar att förlossningsdepression drabbar fler mammor med pojkbarn än med flickbarn så nånting med att kvinnor vill ha flickbebisar verkar ju vara vanligt...

Hej,

Mitt första barn är en pojke, det var fantastiskt att få en son, passade mig så bra och var vad jag såg framför mig innan han föddes o jag fick veta könet. Sen var det iofs lika fantastiskt att senare få en dotter.

Min son är mkt lugnare än dottern, han gillar fordon, siffror och bokstäver. Är inte alls stökig och tar inte så mkt plats, snarare så man måste pusha honom att göra det. Särskilt eftersom lillasyster är mkt bestämd och framåt.

Min sjuårige pojke älskar att läsa, att gosa, han älskar sina gosedjur mer än allt annat. Han är en mycket kärleksfull, känslosam och eftertänksam liten person. Både hög IQ och EQ. Han ogillar fotboll och de flesta andra lagsporter. Ganska stillsam av sig. Gillar att måla och pyssla, leka med lego. Han ser upp till sin pappa och anförtror sig helst till mig som är mamma. Den jämngamla granntjejen är en mycket livlig, gapig och burdus tjej.

Försök att se person istället för kön. Varje barn är unikt och du är med och formar det, så släpp det stereotypiska tänkandet om hur en kille/tjej är för då bidrar du ju bara till att din pojke blir något du inte vill att han ska bli.

Glömde nämna att jag är jätteglad över att ha en pojke. Du skriver om att blir stök och bråk med killar. Enda gångerna det är ett jävla liv i vårt hus är när pojkens tjejkompisar är här eller vänners döttrar och det är ett förbannat skrikande och gapande med höga gälla röster hela tiden. Ett av barnen (tjej) gnäller dessutom fram precis ALLT hon säger. Jag upplever det som otroligt mycket lugnare och bättre med en pojke faktiskt.

Galet. Allt baserat på en massa stereotypa föreställningar om hur pojkar/flickor är. Kan man inte uppskatta sitt barn, oavsett vilket kön det än blir, så är man kanske inte tillräckligt mogen än för att skaffa barn, kan jag tycka.

Galet. Allt baserat på en massa stereotypa föreställningar om hur pojkar/flickor är. Kan man inte uppskatta sitt barn, oavsett vilket kön det än blir, så är man kanske inte tillräckligt mogen än för att skaffa barn, kan jag tycka.