• Anonym (X)

    Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

    Är på g att flytta ihop med min pojkvän. Han har tre barn sedan tidigare (6,8,9), och jag har ett (5).Jag kommer att plugga heltid på distans i höst. Vi har diskuterat lite kring detta med barnen. Han tycks ha antagit att alla hans barn ska komma hem vid 13 varje dag eftersom att jag är hemma. Och med mitt eget barn vet jag inte hur jag ska göra eftersom det är 9km till närmaste förskola och jag inte har bil/körkort för att kunna skjutsa henne. I worst case scenario kommer jag alltså ha min egen hemma på heltid + hans tre från kl13, samtidigt som jag ska plugga heltid. Det känns helt övermäktigt.

    Fick prova på för ett tag sen hur det skulle kunna vara, då jag var hemma hos honom och jobbade därifrån. Då hade jag två hemma hela dagen och alla fyra från kl13. Jag blev helt slut, fick avbryta mitt arbete titt som tätt, var tvungen att jobba över pga avbrotten, och var allmänt trött och utmattad resten av dagen. Orkade inte ens umgås med honom när han väl kom hem. Och då jobbade jag ändå bara halvtid. Har därför blivit lite avskräckt och rädd för hur det skulle kunna bli. Jag har väldigt svårt att säga nej, och lider istället i det tysta. Jag tycker också väldigt mycket om hans barn!! så jag vill ju inte behöva bli trött på dem eller känna dem som en börda som lämpat på mig. Jag vill inte att relationen till dem ska bli förstörd av det.

    Min pojkvän hävdar att hans barn klarar sig själva, och med de två äldre stämmer det nog, tror inte det blir så mycket problem om de kommer hem 13, men hans yngre behöver fortfarande aktiv passning, särskilt i kombo med mitt eget barn. Och det går ju inte riktigt ihop med mina studier.

    Det bästa scenariot känner jag är ifall hans yngsta gick på fritids, och att han kunde hjälpa mig med skjutsen till förskolan för mitt barn (vi har pratat om det men inte kommit fram till nåt där heller än) . Då har jag bara två barn som kommer hem kl13, och borde hinna/orka med mina studier, och också orka umgås efter att alla kommit hem.

    Flytten ska ske ganska snart så jag känner mig lite stressad att vi inte kommit fram till någonting än. Och som sagt har jag också svårt att säga till och säga ifrån. Är så rädd bara att jag ska hamna i en övermäktig situation och tröttna på allt. Eller att jag säger ifrån och då blir "elaka styvmodern som hatar sina bonusar" liksom. Vet inte riktigt hur mycket som är rimligt att ta ansvar för bonusbarn heller. Det verkar vara så olika. Och min pojkvän som sagt verkar ha antagit bara att jag ska ta hand om hans barn när de kommer hem eftersom jag ändå är hemma. Kanske är det något jag "borde" orka bara. Jag vet inte.

    Tips/råd/tankar tack

  • Svar på tråden Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?
  • Annita
    Anonym (X) skrev 2020-07-02 13:05:11 följande:
    Skaffar vi gemensamma barn kommer ju jag också ha något att säga till om, inte som här, och då måste man ju kompromissa. Han är inte helt omöjlig heller, som det kanske låter här. Men jag tror att han är lite trög vad gäller vissa saker, och behöver väldigt mycket tydlighet för att förstå.
    Gaaah, nej nej nej, vänta några år och se om ert förhållande håller, först!!! Bind dig inte vid den här mannen innan du verkligen vet vad han går för! Han verkar inte vara mycket att hålla i handen när det blåser. Hur kommer han att stötta dig om du får hälsoproblem under graviditeten eller får tillbaka stressymptomen när bebisen är född? Kommer han att lämna dig ensam med sina tre vilda ungar, din flicka och en nyfödd? Och vad får du att säga till om då, tror du? 
  • Anonym (Vänta)
    Annita skrev 2020-07-02 13:13:26 följande:

    Gaaah, nej nej nej, vänta några år och se om ert förhållande håller, först!!! Bind dig inte vid den här mannen innan du verkligen vet vad han går för! Han verkar inte vara mycket att hålla i handen när det blåser. Hur kommer han att stötta dig om du får hälsoproblem under graviditeten eller får tillbaka stressymptomen när bebisen är född? Kommer han att lämna dig ensam med sina tre vilda ungar, din flicka och en nyfödd? Och vad får du att säga till om då, tror du? 


    Med tanke på deras skilda syn gällande uppfostran så hoppas jag att de aldrig någonsin skaffar barn tillsammans.

    Kanske förändras dock mannens beteende. Då kan det kanske fungera.

    Som det är nu kan jag inte över huvud taget förstå hur ts kan tänka att de ska flytta ihop och få det att fungera.

    Snälla ts. Ta ditt förnuft till fånga. Oavsett hur mycket ni vill leva tillsammans så är det läge att vänta. Ni har inte försutsättningarna för att bo tillsammans just nu. Inse det
  • Anonym (Vänta)
    Anonym (X) skrev 2020-07-02 13:05:11 följande:

    Skaffar vi gemensamma barn kommer ju jag också ha något att säga till om, inte som här, och då måste man ju kompromissa. Han är inte helt omöjlig heller, som det kanske låter här. Men jag tror att han är lite trög vad gäller vissa saker, och behöver väldigt mycket tydlighet för att förstå.


    Men snälla? Han kommer med stor sannolikhet behandla erat gemensamma barn på samma sätt som de barn han redan har. Du kommer behandla barnet på det sätt som du gör med ditt barn. Vad ska han kompromissa om? Du tror inte han kommer låta erat gemensamma barn härja och du är den enda som försöker säga till och hålla ordning?

    Är ni nyförälskade fortfarande eller vad är det som gör att du inte kan förstå att ni går för fort fram?
  • Anonym (X)
    Anonym (Vänta) skrev 2020-07-02 13:12:37 följande:

    Måste bara hålla med dig!

    Det rimliga hade varit att ts partnern när de beslutar om flytt konstaterar att han då kommer lämna dottern på förskola. Punkt. Inget i utbyte.

    Däremot kanske ts konstaterat att hon hinner tömma diskmaskinen och slänga i en tvätt under dagen. Punkt. Utan att det handlar om att något görs i utbyte.

    Ts. Kommer du någonsin våga lämna din dotter ensam med din partner? Med tanke på hans slappa stil så skulle garanterat inte jag våga det.

    Med tanke på erat olika synsätt på barnen så skulle jag säga att detta aldrig kommer gå. Ska ni bo ihop så kommer din dotter ta efter hans barn.

    Hur dka du kunna kräva att dottern sitter kvar vid matbordet tills alla ätit klart när hans barn får slänga i sig maten och springa därifrån när de vill? Bara ett exempel.


    Andra saker har vi faktiskt diskuterat. Gemensamma regler som att inte ta leksaker till vardagsrummet, eller att barnen städar sina egna rum etc. Och det har funkat bra, han är anpassningsbar. Min dotter är ju inte perfekt hon heller, hon är vildast vid matbordet t.ex. Och jag måste ju också vara anpassningsbar och ändra på saker som har funkat när det bara har varit vi två.
  • Siden
    Anonym (Vänta) skrev 2020-07-02 13:17:46 följande:

    Med tanke på deras skilda syn gällande uppfostran så hoppas jag att de aldrig någonsin skaffar barn tillsammans.

    Kanske förändras dock mannens beteende. Då kan det kanske fungera.

    Som det är nu kan jag inte över huvud taget förstå hur ts kan tänka att de ska flytta ihop och få det att fungera.

    Snälla ts. Ta ditt förnuft till fånga. Oavsett hur mycket ni vill leva tillsammans så är det läge att vänta. Ni har inte försutsättningarna för att bo tillsammans just nu. Inse det


    Det är inte så smart att gå in i en ny familj med grundförhoppningen om att mannen förändras...jag säger samma sak, skaffa inte gemensamma barn!
  • Anonym (X)
    Annita skrev 2020-07-02 13:13:26 följande:

    Gaaah, nej nej nej, vänta några år och se om ert förhållande håller, först!!! Bind dig inte vid den här mannen innan du verkligen vet vad han går för! Han verkar inte vara mycket att hålla i handen när det blåser. Hur kommer han att stötta dig om du får hälsoproblem under graviditeten eller får tillbaka stressymptomen när bebisen är född? Kommer han att lämna dig ensam med sina tre vilda ungar, din flicka och en nyfödd? Och vad får du att säga till om då, tror du? 


    Bra tankar. Nej vi ska inte skaffa gemensamma barn nu iallafall.
  • Siden
    Anonym (X) skrev 2020-07-02 13:05:11 följande:

    Skaffar vi gemensamma barn kommer ju jag också ha något att säga till om, inte som här, och då måste man ju kompromissa. Han är inte helt omöjlig heller, som det kanske låter här. Men jag tror att han är lite trög vad gäller vissa saker, och behöver väldigt mycket tydlighet för att förstå.


    Du har rätt i att det låter som om han behöver tydlighet från din sida. Har ni för olika syn på uppfostran redan innan gemensamt barn så kan det bli ännu mer slitningar mellan er när ett gemensamt barn väl kommer. Att det blir the tipping point, helt enkelt. Måste också fråga om du är helt nyförälskad och bara vill allt på en gång av den anledningen?
  • Annita
    Anonym (X) skrev 2020-07-02 13:21:03 följande:
    Andra saker har vi faktiskt diskuterat. Gemensamma regler som att inte ta leksaker till vardagsrummet, eller att barnen städar sina egna rum etc. Och det har funkat bra, han är anpassningsbar. Min dotter är ju inte perfekt hon heller, hon är vildast vid matbordet t.ex. Och jag måste ju också vara anpassningsbar och ändra på saker som har funkat när det bara har varit vi två.
    Ok, så det har funkat att tillsammans bestämma dessa regler om hur barnen ska sköta sig. Har du sett minsta tecken på att han kommer ta ansvar för att se till att hans barn ser till att städa sina rum? Eller kommer det att falla på din lott att upprätthålla dessa regler? 

    På vems initiativ kom dessa regler till? Är det du som vill att det inte ska vara leksaker i vardagsrummet? Och han har "anpassat" sig? Har ni diskuterat hur ni rent praktiskt ska lösa det om barnen ändå tar med sina saker dit?
  • Anonym (Vänta)
    Anonym (X) skrev 2020-07-02 13:21:03 följande:

    Andra saker har vi faktiskt diskuterat. Gemensamma regler som att inte ta leksaker till vardagsrummet, eller att barnen städar sina egna rum etc. Och det har funkat bra, han är anpassningsbar. Min dotter är ju inte perfekt hon heller, hon är vildast vid matbordet t.ex. Och jag måste ju också vara anpassningsbar och ändra på saker som har funkat när det bara har varit vi två.


    Okej. Det är ju bra. Utifrån din beskrivning av hans barn så hade jag svårt att se hur de skulle kunna följa regler över huvud taget.

    Jag tror dock oavsett att ni måste fundera över om livet ihop verkligen kommer kunna fungera
  • Anonym (X)
    Annita skrev 2020-07-02 13:26:39 följande:

    Ok, så det har funkat att tillsammans bestämma dessa regler om hur barnen ska sköta sig. Har du sett minsta tecken på att han kommer ta ansvar för att se till att hans barn ser till att städa sina rum? Eller kommer det att falla på din lott att upprätthålla dessa regler? 

    På vems initiativ kom dessa regler till? Är det du som vill att det inte ska vara leksaker i vardagsrummet? Och han har "anpassat" sig? Har ni diskuterat hur ni rent praktiskt ska lösa det om barnen ändå tar med sina saker dit?


    Ja jag har sagt att jag inte tycker att man ska ha leksaker i vardagsrummet, och att min dotter alltid brukar få städa sitt rum innan hon går och lägger sig. Han tyckte att det var en bra regel och säger till sina barn om det precis som jag säger till min dotter om det.
Svar på tråden Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?