Sonen vill vara flicka - vad göra?

Han säger att han VILL VARA tjej. Inte att han ÄR tjej. Två helt skilda saker.

När jag var 4 år ville jag vara kille. När jag var 7 år ville jag fortfarande vara kille. När jag var 9 år hade jag bestämt mig för att jag kunde göra allt en kille gjorde, så jag behövde inte faktiskt vara en kille för det. Då var jag fullt nöjd med att vara tjej.

Jag fick höra att tjejer inte kunde spela fotboll, klättra i träd, ha shorts på sommaren och mycket mer. Din son kanske har hört att killar inte får ha glitter, gilla rosa eller dansa. Då kan det fort bli så att han tror det är bättre att vara tjej.

Mina barn har också velat pröva andra namn. Då har jag begränsat det till hemmet under vissa tider. Tur det, för de har kunnat byta namn rätt många gånger innan de växte i från det. Det är som en låtsaslek. "Nu leker jag att jag är Spindelmannen och nu leker jag att jag är en supersmart tjej som heter Ronja och nu leker jag att jag är ett monster som heter Casper".

Min yngsta hette Prinsessan Rosa i nästan 2 år.

Han är endast 4 år gammal. Ta det lugnt! Fortsätt som du gör nu bara och gör ingen stor sak av det. Låt honom leka och utforska bäst han vill. Kan vara en fas, men är inte säkert heller. I vilket fall som helst, ingen ide att oroa sig för något man inte vet, tids nog får ni veta om det är på allvar eller ej... och namnbyte skulle jag aldrig ens fundera över på ett barn.

Jag tror som övriga att det troligtvis bara är en fas då han fortfarande är så liten. Gör det inte till en stor grej eller läs in för mycket i det. Vill han leka med en leksak eller ha på sig nåt klädesplagg kan han väl få göra det. Visa bara att ni älskar honom och att han duger som han är, oavsett vad det är. Visar det sig att han faktiskt är trans är det så och då får ni ta det då. 

Jag var också kring den åldern, ca 4 år när jag såg mig som det andra könet än det jag föddes till.. Dock uttryckte jag inte en önskan om att vara det andra könet "jag vill vara en kille....Jag önskar jag var en kille" Utan i mitt fall så kände jag mig bara som det andra könet, dvs jag såg mig som en kille naturligt trots att jag föddes som tjej på pappret.

När jag sen växte upp och var ca 10-11 år frågade min mamma mig helt plötsligt "varför vill du vara kille?" (Lekte med mina bröder just då att jag var en kille från en film)

Först kring den åldern fattade jag att jag inte var kille ..

Menar... Helt plötsligt var det inte naturligt att vara kille och jag började sörja över att jag inte fick vara den kille som jag känner mig som... Och tänkte många gånger "skulle jag hitta en magisk lampa skulle min störta önskan vara att bli en riktig kille, förutsatt jag inte måste rädda en familjemedlem med min magiska önskan"

Ang lekar och kompisar... Från 6-12 års åldern var min bästa vän en kille... Sen efter det var det tjejer...dvs jag har/ är vän med bägge könen.

Och när jag lekte så lekte jag blandat mellan fightlekar och leka med barbiedockor.

Och jag ser mig som bisexuell transkille som är väl 90% bög och 10% straight.

Hursomhelst.... lekar och vänner säger inte så mkt om din son/dotter är trans eller inte/ är flicka eller pojke... lekarna och vännerna säger bara vilken personlighet ditt barn har.

Om just ditt barn är trans eller cis kan jag inte säga... Och det kan nog varken du eller ditt barn säga I Heller... men, tills ditt barn är tillräckligt gammal, så kan du tänka på några saker.

Fine att det är super bra att du påpekar att både pojkar och flickor kan ha långt hår...Men tänk då på hur du uttrycker dig...säg inte; "Du som pojke kan ha långt hår precis som tjejer kan".... Utan säg ist; " Man blir inte flicka för man har långt hår då alla kan och får lov att ha långt hår"

... För....Säger ditt barn att denne är en tjej så svider det i hjärtat att få "du som pojke" intryckt i faceet med jämna mellanrum.

Visst... Ditt barn är kanske för liten för att reflektera över det...Men är den trans så kommer den snart vara tillräckligt gammal för att bli ledsen över hur man uttrycker sig.

Ang namnet... Låter som en bra idé att använda det namnet hemma... Lite som en lek /rollspel man kör tills barnet säger stopp:)

Och vill barnet ha långt hår..Så klipp inte av håret för att den föddes som pojke på pappret... Jag kan fortfarande inte glömma/ förlåta min mamma att jag inte fick klippa av mitt hår när jag var ca 11-12 år... xD

Go with it! Det är vanligt att barn utforskar på detta sätt. Det är härligt om ni kan låta honom vara sig själv <3 
Hoppas andra barn och föräldrar omkring honom/er också tycker det och respekterar det 

Nej självklart skulle vi inte byta namn på honom sådär hux flux men jag tänker mer på vad han vill bli kallad av oss. Det är en sak om det tydligt hade varit ett leknamn, typ Batman eller prinsessan det eller det, men nu är det ju ett helt vanligt flicknamn han vill bli kallad. Det känns ju mindre som en lek av den anledningen. Jag förstår att för fyraåringar är mycket bara lek, men samtidigt finns det väl många som är trans som känt det väldigt tidigt så därför funderar vi kring vad som är vad...och personligt integritet för små barn.

"Hänga med och inte uppmuntra honom i någon riktning" tycker jag låter som en bra idé. Han är en väldigt liten unge.

Min dotter, 14 år, ville bli pojke sade hon efter en lång tid av dåligt mående. Efter att hon sagt det mådde hon mycket bättre!  Vad ledde detta till? Hon snaggade håret. Lindade brösten. Åt mindre så inte hennes höfter skulle bli bredare. Ville byta kön. Rubbet! En dag sade hon att hon skulle säga åt lärarna att kalla henne för ett pojknamn i skolan. *hick*
Jag visste varken ut eller in men jag höll mig cool och lät henne leva ut sina idéer. Givetvis hade jag djupa samtal med henne om hennes tankar men jag respekterade dem. Vad annat kunde jag göra? Det viktiga för mig var att hon mådde bra.

Hur slutade det?  Det gick nåt år med dessa "pojktankar". Den tiden var omvälvande och jag undrade ofta hur det skulle sluta men efter ett tag så började hon bära smycken igen. Klä sig mindre pojkaktigt. Lät håret växa lite mer. Måla naglarna i smyg och då bara med klarlack. Jag sade inget. Bara noterade.

Nu målar hon läpparna. Unisexkläder. Inte utmanande klädd men en ung kvinna är hon och hon har funnit sig i den rollen.

Vad vill jag säga med detta?  Barn och ungdomar testar och provar sig fram och vi föräldrar får med andan i halsen betrakta detta och försöka acceptera och stötta. i vilken barnens personlighet landar i får man tålmodigt vänta på. Min erfarenhet med mina barn är att det är stormigt upp till 18-19 års ålder. Sen blir det stabilt och bra.

 

Vad menar du med vuxengrej? Könsdysfori kan visa sig hos små barn, ungdomar och vuxna.

På vilket sätt slår jag på stora trumman och självdiagnosticerar? Eftersom TS söker råd ger jag tips om var hon kan få det från proffs. Kanske har barnet könsdysfori, kanske inte. I båda fallen är det bara till barnets fördel om föräldrarna är insatta.