Välja mig själv eller familjen

Wow, du beskrev mig exakt typ. Gör vad du mår bäst utav. Men tänk efter noga. Det du verkar sakna är den sociala biten. Kanske inte just precis sthlm?

I vilket fall, om du flyttar tillbaka dit, får jag ta din plats på gården då? För har haft min beskärda del utav det sociala och drömmer om att bo på landet med djur och reparera och bygga igen.

Skämt å sido typ eller nåt. Men som sagt tänk efter, du vill u inte gå på gården och känna att du lät dina möjligheter och liv bara rinna ut i sanden för att andra inte skulle bli ledsna.

Andra möjliheter är väl ex att bo i ett kollektiv men närmare hem. Du får utforska och försöka finna den bästa vägen för dig helt enkelt. Men låt dig inte dras ner p ga andra, då vi alla bara lever en gång och självklart ska man leva livet också på det sätt man önskar sig!

Men rent generellt så är det ingen bra ide att söka sig till storstäderna i dagens läge. Landet har gått utför de senaste åren och värre kommer det att bli.

Men försök lösa ditt sociala behov och möjligheter åtminstone.

Ne, asså det är väl inte enbart den sociala biten. Utan staden i sig. Allt man kunde hitta på osv. Jag kan inte vara mig själv fullt ut i denna by, jösses va folk skulle snacka. Vill inte bo med andra, är väldigt noga av mig med städning och ha ett eget utrymme. Inte dela kök, dusch osv.

Nja, att det går utför är väl lite att ta i. Jag behöver ju inte tänka på att mina barn ska växa upp bra och tryggt då jag inte har några. Är ju bara mig själv jag behöver sköta.

Jag gillar attityden som finns i Stockholm. Folk skiter fullständigt i hur du ser ut, vad du gör osv. Den livsstilen jag vill ha funkar inte i en liten bondhåla.

Skulle jag inom några år känna att jag vill tillbaka finns gården alltid kvar. Den kommer inte att försvinna, men jag kände mig inte klar med Stockholm riktigt. Ja, du är mer än välkommen att få hyra mitt hus under tiden jag är borta.

Men... Jösses va min familj skulle bli besvikna. Det är ju inte normalt i min ålder att flytta från hus och gård till en liten etta i Stockholm, i min ålder gör ju folk tvärt om. De behöver mig här för att få gården att gå runt. Jag skulle svika alla, vars den otacksamma som inte förstår vad jag har.

Våldsbrotten ökar mer och mer. Oskyldiga blir allt oftare drabbade. Men visst ju fler det är inom staden jy mindre blir ju chansen att råka ut för nåt själv. Personligen.har jag hund och fel typer dras till mig, så jag undviker hellre ställen där det finns mycket folk. Men ja, finnas alltid lite mer att göra i en stad. Men ensamheten kan bli påtaglig ändå. Men ska inte låta så negativ ^^

Om du känner att det är det rätta så go for it! Så kan du ju alltid åka hem och besöka vid storhelger. Likaså, så finns pengarna mest inom städerna så det är ju bra! (Försöker faktiskt vara lite posetiv nu) :)

Oj! Det hade varit en dröm ju! O om man hade kunnat hitta någon inkomstkälla i närheten. Men skulle tro att ett hus är alldeles för dyrt för mig. Men får man fråga vart det ligger ungefär och vad ev hade du tänkt dig i hyra isåfall?

Nja, jag skulle nog säga att de senaste 20 åren eller så, har det blivit mer och mer vanligt att flytta iväg, även om man är i din ålder. Idag har vi så många fler möjligheter och om du verkligen känner att jobba med gård inte är din dröm i livet så måste du ju få säga det. 

Du kan nog se det som att dina chanser till "rätt liv" faktiskt inte är på denna gård - det vet du ju nu efter att ha skaffat dig andra erfarenheter. Att du är behövd förstår jag, men idag fungerar inte samhället som förr längre, då "alla" hade en liten gård och någon av sönerna behövde stanna och ta över. 

Om de älskar dig så bör de kunna acceptera att du måste få välja hur du vill forma ditt liv, utan att det ska skada er relation. Har de dig bara för att du ska dra in stålar på gården - liksom? 

Om man är 24 år är det fullt normalt att flytta hemifrån! Eller ska du leva som dräng resten av livet? När ska du leva för din egen skull istället för andras?

Din familj kanske har alla möjliga reaktioner men du måste ju sätta dig själv först!

Jag kände mig aldrig otrygg när jag bodde i Stockholm. Har också hund, gick ut mycket på olik ställen. Löptränade alltid ute. Kände mig aldrig hotad.

Jag har inga större problem att vara ensam. Har däremot stort behov av att leva mitt liv som jag vill utan utan nyfikna idioter ska lägga sig i.

Stället ligger bara några mil från Göteborg vid havet. Så det är liksom inte en håla, men förlitet för mig. Finns stora jobbmöjligheter och området är mycket attraktivt, skulle lätt hyra ut det för 15.000-20.000 i månaden.

Men jag trivs inte.

Det du går igenom är samma som vi alla gått igenom som växt upp på det sättet. Det är svårt att välja bort gården. Det är skitsvårt. Men om dina föräldrar är någotsånär vettiga så fattar de att det inte är ett liv man kan "tvinga på" någon som inte önskar det.

Genom mina år som lantarbetare har jag träffat så många (60-talister och äldre) som inte getts något annat val än att ta över familjegården. De har varit bittra och olyckliga och genuint fast. Du vill inte hamna där. Det kommer varken vara bra för dig, dina föräldrar eller gården.

Jag har själv gjort det valet du vill göra. Inte så att jag längtade efter stadsliv, men jag ville inte känna mig fastlåst på en plats. Det var lättare för mig eftersom båda mina syskon ville ta över gården. Även om min far (som själv drömde om en annan karriär) många gånger sagt att jag borde ha varit den som tog över. 

Kort sagt. Jag förstår ditt dilemma. Det är skitjobbigt att behöva göra det här valet. Men du är inte ensam om att behöva göra det.

Liten fråga, behöver du göra ett definitivt val nu? Eller kan du skjuta upp det slutgiltiga valet några år med ursäkten att du behöver skaffa andra erfarenheter? Eller är du helt säker nu på att gården inte är det du vill, vare sig nu eller senare i livet?

Det här säger ju allt: "Skulle jag inom några år känna att jag vill tillbaka finns gården alltid kvar. Den kommer inte att försvinna, men jag kände mig inte klar med Stockholm riktigt."

Du är inte klar med Stockholm och vill bo där iaf ett tag till kanske för alltid men känner ändå nånstans att gården gärna får vara kvar. Som du skrev nånstans så klarade sig dina föräldrar i 5 år utan dig, de får väll anpassa sin verksamhet till att vara två personer då? 

En liten kompromiss vore ju att du flyttar till Stockholm men åker hem till gården en helg i månaden exempelvis och hjälper till? Du kanske jobbar hemifrån och kan parera det lite snyggt utan stress för dig själv? Eller en semestervecka om året då det är som mest stressigt på gården. 

Klart du inte trivs i ett hus själv i en håla med massa arbete på en gård utöver ditt heltidsjobb! Framförallt inte när du faktiskt trivdes i Stockholm. Varför flyttade du ens ifrån Stockholm? 

Ett beslut man tar som att flytta till ett specifikt ställe behöver inte innebära att man ska bo där för resten av livet. Du flyttade och har bott där x antal år nu och trivs inte. Jag tror säkert att detta kanske inte skulle komma som världens överraskning för dina föräldrar, de borde ju se och märka på dig att du inte direkt trivs helt hundra och inte verkar ha någon att umgås med! Är du verkligen säker på att dina föräldrar faktiskt tycker så? De får väll tänka om helt enkelt om de har en dotter som gillar dessa saker. 

Var ärlig, flytta till Stockholm och lev det liv som du vill leva.