Hur skulle ni reagera om du inte blir bjuden på bonusbarnets bröllop?

Det krävs ömsesidighet för att en relation ska vara bra.

Ett vuxet barn har knappast en bra relation med sin förälder om hen portförbjudas från förälders hem mm.

( Ingenting tyder på att TS hatar sin bonusdotter eller vill portförbjuda henne , det gäller inte TS. )

Du är rolig Ess. Du måste vara den enda människan jag "träffat" i verkligheten som kan tävla med Disney villains. Erkänn, när du kollar på typ Cinderella, The parent trap, Snövit, Tangled etc... så hejar du på den onda styvmamman va?

Jag är inte lika enkelspårig som ni andra, jag kan se det från båda hållen.

Sen i filmerna framställs alltid särkullen som en söt, ljuv varelse som är helt underbar. 
Styvmammans ungar är alltid bortskämda, högljudda gaphalsar som bara är ute efter att trycka ner den stackars ljuvliga särkullen.
Hur mycket stämmer de filmerna med verkligheten?

Tangled har dessutom ingen styvmamma, hon blev ju kidnappad som liten och lever med sin kidnappare.

Självklart går det bra att ha en relation som bygger på att inte träffas i förälderns hem.
Sen kommer relationen aldrig bli bra igen om ena parten utesluter den andres partner, det säger sig liksom självt.

Hur hade du sett på att ts och mannen skulle gifta sig, men bjuder bara hans barn utan partner, eftersom de inte gillar partnern?
Alla andra är självklart bjudna i par.
Tror du barnet gått på sin förälders bröllop?
Tror du barnet hade känt någon direkt glädje över att träffa sin förälder efter ett sådant markerande?

Du klarar ju bara av att se saken från den stackars förfördelade särkullens håll, som ju ska få bete sig hur som helst och ändå mötas av applåder. Så nu har jag vänt på det, för varför ska en förälder lisma ihjäl sig för sitt barn och acceptera att hens partner behandlas som skit, när det knappast gäller på andra hållet!

Du har aldrig träffat någon av de inblandade, så du vet inte hur de verkligen är. Du sitter med din förutfattade mening att de är ljuvliga och jag är elak.
Jag kan upplysa dig om att vi aldrig bråkat överhuvudtaget, och jag har bildat min uppfattning om dem baserat på att jag träffat dem regelbundet under många år. 
Det är ju självklart trist för den som enbart kan bli älskad av sina föräldrar och sin partner (som är tom ännu knepigare), men hade du träffat hen så hade du inte blivit förvånad över min åsikt.
Jag är inte ensam om min åsikt, för hen har haft problem i relation till andra människor så länge jag känt hen.

Och du ser bara från din sida...

Det är bara att byta plats på särskull och ny partner i alla dina inlägg där du beskriver att folk menar att bonusbarn kan bete sig hur som helst.

Och återigen , det handlar inte om bröllopet, utan relationen innan.

Problemet är med ditt resonemang att du ( handlar inte om TS ) hatar dina bonusbarn , och det märker man som barn ( eller vuxen) , och det är förståeligt att man inte vill ha någon på sitt bröllop som hatar en.

Är det bara att man inte gillar varandra jättemycket/står ej nära är det en annan sak.

Samma gäller andra människor , även barnets partner.

Man kan absolut ha en relation med sin förälder om man hellre träffas hos barnet frivilligt . Men inte om barnet är portförbjudet eftersom förälderns nya hatar en så mycket.

Jag hade inte gjort det till något som handlar om mig, vilket du kommer att göra TS om du börjar ifrågasätta eller om din man gör det.

Vad spelar det för roll om du inte får går på ett bröllop med personer som du inte har en bra relation till? Din upprördhet handlar ju om ditt ego och inte att du missar detta fantastiska tillfälle när någon du verkligen älskar gifter sig.

Släpp det. Vi vet ingenting om hur delaktig du är i att situationen ser ut som den gör, i fall det bara handlar om biomammans ?hjärntvätt?, men det spelar ingen roll. Det är deras stor dag, det är bara att gå vidare. Hitta på något kul på egen hand den dagen i stället.

Det är inte särkullen och förälderns partner som har en relation att värna om, därför kan man inte rakt av byta som du påstår. Det handlar om relationen mellan förälder och barn, och att man som vuxen måste bita ihop och acceptera den andres val av partner oavsett vad man tycker om hen. Hur tror du ts sambo känner när barnet tar avstånd från den han valt?
Hans syn på barnet har nog fått sig en törn.

Sen drar du upp hata hela tiden, vem hatar någon?
Du skriver själv att ts inte nämnt att hon hatar barnet. Sen är det du själv som lägger det på mig att jag hatar särkullen. Jag har aldrig skrivit att jag hatar någon, bara att vi inte drar jämnt, är totalt olika och att jag inte gillar hen.
Jag ser det som en arbetskamrat man inte gillar, man är artig och korrekt mot den, men väljer bort att umgås på fritiden. 

Efter en sådan gränsdragning som i ts, så får nog barnet stå ut med att ha sin relation till föräldern på annat ställe än i förälderns hem. Det är ju trots allt barnet som tagit steget och får leva med konsekvensen av sitt val.
Varför skulle ts bjuda in en person som uppenbarligen tycker illa om henne och faktiskt inte vill umgås med henne, det är helt absurt att tycka att hon bara ska låta det passera och börja försöka lisma in sig hos fanskapet.

TS, om jag hade en god relation med partnerns barn skulle jag sörja att jag inte blev medbjuden, men förstå om hen förklarade att det var för att hens andra förälder inte fixade att jag kom. Vid en god relation skulle jag vilja att brudparet får en konfliktfri bröllopsdag och krävs det då att den andra föräldern slipper se mig så får det väl vara så.

Om jag inte hade en god relation till partnerns barn skulle jag inte bry mig om jag inte blev bjuden. Varför skulle jag sörja att jag inte fick gå på bröllopet mellan två personer som jag inte har någon bra relation med? Jag har inget behov av att markera revir och har ett liv som gör att jag inte behöver hålla min partner i handen hela tiden för att hävda min plats.

Att avkräva min partner att bryta kontakten med sina barn/vägra gå på bröllopet utan mig/aldrig bjuda hem barnen till vårt gemensamma hem osv skulle aldrig falla mig in, det gör bara någon som är oerhört osäker i sig själv tänker jag.

Hate to disappoint you men för väldigt många vuxna barn är det inte jordens undergång att träffa sin förälder på ett annat ställe än i förälderns hem.

Vissa föredrar till och med denna lösning framför att komma hem till föräldern och ser det verkligen inte som ett "straff" att umgås i sitt eget hem istället.