Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder

    Sön 17 jan 17:14 Läst 0 gånger Totalt 41 svar
    Anonym (kulla­n)
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:14

    Är gravid i v 30 och känner inte att jag vill ha barnet.

    Lever ett på ytan stabilt liv. Gift med bra man och har bra jobb. Men har mått psykiskt dåligt genom åren och har en trasig uppväxt. Blev gravid för att mannen tyckte det var dags (över 35 år) om det skulle bli något alls. Alla vänner har barn nu. Så jag gick med på det. Trodde jag hade läkt barndomen och att det nog skulle lösa sig och kännas okej, men nu dyker allt upp och jag förstår inte hur jag ska kunna ha hand om ett barn. Vill inte skada det på samma sätt som mina föräldrar skadat mig. Tänker seriöst på att adoptera bort. Jag kommer inte bli en bra mor. Jag längtar inte efter bebisen, känner obehag när den sparkar och är inte glad alls. Det känns bara jobbigt och varenda cell skriker emot. Jag känner varken att jag vill ha eller att jag klarar av barn. Det blir dessutom en pojke, vilket jag verkligen inte ville ha.

    Min man har också svårt att se det praktiska. Vi bor i en äldre lägenhet som är väldigt opraktisk för ett barn. Minimal hiss, små badrum där skötbord inte får plats och så vidare. Han säger att allt löser sig när barnet kommer, att vi då ser hur man kan lösa blöjbyten och plats optimal plats för spjälsäng, skötbädd och sådant. Men det behöver ju ordnas nu. Jag har panik över att inte ha sådant klart i tid. Ser framför mig hur man står där med en bajsig bebis och undrar hur man ska tvätta av den när badrummet är en bit bort.

    Så inte nog med allt det känslomässiga så är även det praktiska i kaos. Ingenting känns bra. Allt känns fel. Jag vill inte och önskar varje dag att barnet ska dö i magen.

    Och min man är fin och snäll, han försöker trösta men han är inte så bra på känslor. Förstår inte hur skadad och svag jag är, han säger bara att det löser sig sen.

    Men vad ska jag göra? Jag vill inte ha barnet. Jag är inte redo, varken känslomässigt eller med det praktiska. Tror aldrig jag blir redo heller. Barnet förtjänar trygghet och kärlek och jag kan inte erbjuda det.

  • Anonym (Elk)
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:22 #1

    Jag tycker du ska kontakta din BM på MVC och be om att få prata med en psykolog, för att bearbeta dina känslor.

  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:29 #2
    Anonym (Elk) skrev 2021-01-17 17:22:15 följande:

    Jag tycker du ska kontakta din BM på MVC och be om att få prata med en psykolog, för att bearbeta dina känslor.


    Tack för svar. Men jag har gått hos väldigt många psykologer genom åren och testat många mediciner också. Gått tre omgångar i långvarig terapi. Ingenting av det har hjälpt. Så ser inte att det skulle göra det nu.
  • Anonym (Tessa­)
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:31 #3

    Det praktiska löser sig, man behöver inte ha vatten. Det finns många som inte ens har skötbord utan har en handduk och våtservetter, är det bajs överallt får man väl ta och bada barnet.

    Tycker oxå att du borde kontakta din bm och få en samtalskontakt så att du inte även får en förlossningsdepression. Å andra sidan så kan det hända att du blir totalt förälskad i ditt barn (även om det råkar vara en pojk) när han väl kommer ut. Och du kommer göra allt som dina föräldrar inte gjorde och du kommer istället bli världens bästa mamma som gör allt för ditt barn <3

  • Sön 17 jan 17:31 #4

    Eftersom ni är gifta så har ni väl automatiskt delad vårdnad (om inte den regeln är ändrad) så att adoptera bort barnet är ju inte möjligt om inte din make går med på det? Men jag kan ju ha missuppfattat reglerna runt det.

    Jag tror också att du behöver träffa en psykolog för att få ordning på dina tankar.

    Hur tror du din make skulle reagera om du säger till honom att du vill adoptera bort barnet?

  • Anonym (Oca)
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:45 #5

    Hur var det innan? Iom att du gick med på att skaffa barn så måste du väl ha haft någon positiv tanke om det förut?

    Det du skriver om, att du kommer "skada barnet som dina föräldrar skadade dig", att du kommer bli en dålig mor, att du inte längtar längre osv, låter som tankar som du har låtit växa och ta över. Jag gissar att det började med en tanke, och den farhågan växte och med det kom obehaget. Låt inte de onda tankarna psyka dig!! hitta de positiva tankarna, gott föder gott. Ta små steg tillbaka. Andas. Livet är så mycket mer, glöm inte det.

    Förlossningsdepression är relativt vanligt, det kanske finns någon grupp på facebook där du kan prata med andra? Om psykologen inte har hjälpt kanske det vore ett alternativ.

  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:51 #6
    Anonym (Tessa) skrev 2021-01-17 17:31:18 följande:

    Det praktiska löser sig, man behöver inte ha vatten. Det finns många som inte ens har skötbord utan har en handduk och våtservetter, är det bajs överallt får man väl ta och bada barnet.

    Tycker oxå att du borde kontakta din bm och få en samtalskontakt så att du inte även får en förlossningsdepression. Å andra sidan så kan det hända att du blir totalt förälskad i ditt barn (även om det råkar vara en pojk) när han väl kommer ut. Och du kommer göra allt som dina föräldrar inte gjorde och du kommer istället bli världens bästa mamma som gör allt för ditt barn <3


    Behöver inte vatten? Hur gör man då? Man vill väl tvätta av? Har sett kompisars barn som får bajs upp på ryggen. Då måste de ju sköljas av. Och då vill man ju ha nära till kranen. Alla vi känner har skötbord i badrummet.

    Jag tror jag kommer bli precis som min mor. Hon har berättat att hon kände likadant inför barn som jag gör nu... och det gick inte bra.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 17 jan 17:54 #7 -1
    Arcnice skrev 2021-01-17 17:31:54 följande:

    Eftersom ni är gifta så har ni väl automatiskt delad vårdnad (om inte den regeln är ändrad) så att adoptera bort barnet är ju inte möjligt om inte din make går med på det? Men jag kan ju ha missuppfattat reglerna runt det.

    Jag tror också att du behöver träffa en psykolog för att få ordning på dina tankar.

    Hur tror du din make skulle reagera om du säger till honom att du vill adoptera bort barnet?


    Jo han måste gå med på det. Och jag har sagt att det är det jag vill. Han tror att det är en känsla som kommer gå över för ?allt blir bra sen, du är bara nojig som vanligt?. Men han förstår inte, jag kommer utsätta det här barnet för samma sak som min mor utsatte mig för och det är inte rätt.
  • Sön 17 jan 17:59 #8 +1

    Varför skulle din man gå med på att adoptera bort sitt barn? Känns inte troligt. Förhoppningsvis har han rätt att det kommer kännas bättre när barnet kommit. Annars är väl separation och att han får vårdnaden mer troligt.

    Angående skötbord tror jag inte vi kommer ha det i badrummet. En bunke med ljummet vatten bredvid skötbädden och torka med tvättlapp. I vårt hus finns det inte ens hiss men jag tror som din man, sånt löser sig.

  • Anonym (läåg av.)
    Visa endast
    Sön 17 jan 18:08 #9 +1
    Anonym (kullan) skrev 2021-01-17 17:54:11 följande:
    Jo han måste gå med på det. Och jag har sagt att det är det jag vill. Han tror att det är en känsla som kommer gå över för allt blir bra sen, du är bara nojig som vanligt. Men han förstår inte, jag kommer utsätta det här barnet för samma sak som min mor utsatte mig för och det är inte rätt.
    vadå han måste gå med på det? Han måste inte alls gå med på att adoptera bort sitt barn bara för att DU säger det. Du behöver hjälp och håller med om att dui inte ska ha ansvar för något barn alls. Ge vårnaden till pappan och skilj dig och skona barnet från dig.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 17 jan 18:15 #10
    Anonym (läåg av.) skrev 2021-01-17 18:08:35 följande:

    vadå han måste gå med på det? Han måste inte alls gå med på att adoptera bort sitt barn bara för att DU säger det. Du behöver hjälp och håller med om att dui inte ska ha ansvar för något barn alls. Ge vårnaden till pappan och skilj dig och skona barnet från dig.


    Det var inte så jag menade. Om adoption ska ske så måste han gå med på det. Det kan inte ske mot hans vilja.

    Men jag tror han hellre adopterar bort barnet när han ser hur det blir med mig som mor än skiljer sig. Och det är ju det jag vill, skona barnet från mig.

    Jag har lagt över 60 000 på terapi sista vändan. Vad för hjälp kan hjälpa mig?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll