Oetiskt med äggdonation
Biologiskt släktskap är viktigare för vissa än för andra, men förr eller senare brukar adopterade/donationsbarn börja grubbla över detta. Finns massor av berättelser på nätet, om du googlar lite. Ungdomar som berättar att de alltid känt sig "halva". Att de inte förstått varför de har den här stora näsan, eller den här konstiga allergin, eller den här psykiska känsligheten, eller den starka längtan att utöva musik när ingen annan i familjen eller släkten (som de känner den) har den - och därför inte heller kan förstå. De kan inte "spegla sig i" någon.
Det finns även berättelser om donatorer som har börjat grubbla, börjat oroa sig för om de har barn därute, och hur dessa barn har det. Att inte kunna hjälpa, om det är så att de blir illa behandlade. Ofta kommer dessa tankar när donatorn får sina egna barn. Då fattar de att det inte bara är några celler de har gett bort - utan sitt egna barn, som skulle ha varit ett halvsyskon till de barn som han eller hon fått nu inom äktenskapet.