Abort eller behålla?

Utbildning är nog det minsta problemet. Det är mååååånga föräldrar som studerar!

Men ekonomin är jätteviktig. Du måste kunna försörja ditt barn, det är ditt ansvar som förälder. Ett litet barn kräver inte så mycket, och har du aldrig haft någon lön blir det ju inget stort inkomstbortfall heller. Räkna NOGA på hur du ska få ihop det. Räkna inte med att pappan kommer kunna bidra, dels kan det ta slut mellan er, och dels brukar unga killar ha hobbys och annat som kostar pengar.

Ni har aldrig bott ihop. Ni har visserligen varit ihop i fyra år, men det är stor skillnad på att bo ihop. Det kommer fram nya sidor hos båda, som kanske inte är så kompatibla. Särskilt om man inleder sitt samboliv med påfrestningar som dålig ekonomi, skrikande bebis, trång bostad osv. Risken är stor att ni separerar om man ser till statistiken för tonårsföräldrar.

Det KAN förstås gå bra ändå. Lycka till hur det än blir.

Hej från en 2 barns mamma på 23 år!

Jag förstår till 100% vilken sits du hamnat i. När jag var 18 år så var jag i precis samma sits, var gravid på min student. Det som skiljer våra berättelser åt kan vara att jag och pappan till barnet (min numera man) redan bodde i lägenhet tillsammans.

Jag förstår att alla bara vill ge råd precis som du bad om. Men att skriva att ni inte har något att erbjuda ett barn är väldigt väldigt hårt. Det är viktigt att ha ekonomin i åtanke och det tycker jag att jag genom din text kan tyda att du redan har. Mitt råd är helt enkelt att känna vad ni vill. Framförallt vad du vill, det är din kropp. Ett barn behöver kärlek, inte pengar. Är du och din pojkvän säkra på varandra, ni ska gifta er och vill det här så fixar man det tillsammans. Jag hade nog inte behållt vårt första barn om jag inte var så säker på vad jag och min kille faktiskt hade tillsammans. Vi har båda nu jobb, 2 friska barn, andra var planerat som ett tätt syskon. Vi är gifta, köpt hus och ser ljust på framtiden. ?Ungdomsåren? är absolut inget jag saknar. Jag har såklart vänner som inte har barn och jag kan umgås med dom en kväll på ?ungdomsvis? nån gång men ändå vara en BRA mamma dagen efter och alla andra dagar ???? Man slutar ju inte leva för att man skaffar barn och det är nog största skillnaden jag kan se på mina mamma-kompisar jag lärt känna dom senaste åren som är 30+, att mycket är mer omständigt för dom som länge bara haft sig själv att ta ansvar för. Det är en fördel jag kan se som ?ung?mamma. Att resa, åka iväg osv är inte alls så omständigt trots två barn, för jag vet inget annat. Jag har lärt mig att ta ansvar men ändå så tidigt få njuta av det bästa i livet. ?? stor kram till dig TS!! En abort är självklart okej. Men det är också okej att vilja behålla ??

Hej! Syftet med denna tråd känns något oklar, jag behöver väl få lite annat perspektiv och kanske råd vad andra hade gjort i denna situationen?

Jag är 19 år och tar snart studenten, har under sommaren lyckats få sommarjobb och kommer jobba heltid, har ett seriöst förhållande sen 4 år tillbaka. Vi har precis fått reda på att jag är gravid, plussade för några veckor sedan och ska på vul om en vecka för att bestämma hur många veckor jag är i. I början var vi stensäkra på vad vi ville - behålla. Men nu känns det inte så himla självklart längre.

Alla tankar om framtiden, utbildning, jobb och ekonomi dök upp och det har snarare blivit ett ångestmoment. Vi har ingen lägenhet (bor hemma), vi KANSKE kan få en etta i sommar, men det är inte säkert. Jag har som sagt jobb över sommaren och killen har anställning tills nästa år efter det vet vi inte om han blir förlängd. Vi har aldrig bott ensamma tillsammans, aldrig vart ute och rest och ingen av oss har börjat med någon högre utbildning. Är det något man kommer ångra? Är det bättre att göra abort för att utbilda sig och hinna få en säkrare ekonomisk grund och hinna njuta av att vara själva? Är så osäker på vad jag vill göra, ena sekunden vill jag behålla och tänker ?allt löser sig? och andra får jag panik och tänker på abort. Men det känns i för sig inte heller helt ok.

Vet inte riktigt vad jag vill med denna tråd, kanske ha nån att bolla tankarna med gällande detta :(

Jättekul att det hittills går bra. Jag vill dock nämna att du fortfarande är väldigt ung. Det har bara gått några år och det är allt för tidigt att säga att allt gått bra. Den enormt höga risken för separation bland unga föräldrar gäller fram till 25. Du har fortfarande inte en fullvuxen hjärna och har en del mognad och utveckling kvar att gå igenom. I denna process så kan mycket hända med din vilja och dina drömmar.

Jag är glad över att du trivs med livet! Självklart kan det fortsätta gå bra! Jag säger bara att det är allt för tidigt att använda dig som gott exempel. Du är fortfarande mitt inne i det.

Jag är fortfarande väldigt ung ja. Men dina typer av åsikter är vad som fått mig att längta efter att faktiskt bli äldre, bara för alla kommentarer man möts av. Och det är rätt sjukt i mina ögon då åldern bara är en siffra, tänk att det går att haka upp sig så mycket på det. Jag vet att du inte vill något illa medvetet, men jag har levt med dessa fördomar mot unga föräldrar i 4,5 år. Från utomstående, inte från familj för dom känner såklart mig. Jag förstår att det finns ?dåliga exempel? där separation är ett faktum. Men jag är så fruktansvärt trött på att behöva bevisa mig för nya människor. Man tycker olika och vill leva sitt liv olika, jag hade oavsett aldrig väntat till 30+ för att skaffa barn även om första var oplanerad. Och man kan ju undra varför kroppen är mest gjord för att föda barn i min ålder ifall min hjärna är så outvecklad...?

Okej förstår! Jag och min man har bara varit tillsammans i 7 år, gift oss, lyckats köpa hus utan bolån. Men söker upp tråden när jag är 30+ och vi följts i 14+ år så vi kan ses som ett ?gott exempel? som du så fint utrycker det :)

Hej från en 2 barns mamma på 23 år!

Jag förstår till 100% vilken sits du hamnat i. När jag var 18 år så var jag i precis samma sits, var gravid på min student. Det som skiljer våra berättelser åt kan vara att jag och pappan till barnet (min numera man) redan bodde i lägenhet tillsammans.

Jag förstår att alla bara vill ge råd precis som du bad om. Men att skriva att ni inte har något att erbjuda ett barn är väldigt väldigt hårt. Det är viktigt att ha ekonomin i åtanke och det tycker jag att jag genom din text kan tyda att du redan har. Mitt råd är helt enkelt att känna vad ni vill. Framförallt vad du vill, det är din kropp. Ett barn behöver kärlek, inte pengar. Är du och din pojkvän säkra på varandra, ni ska gifta er och vill det här så fixar man det tillsammans. Jag hade nog inte behållt vårt första barn om jag inte var så säker på vad jag och min kille faktiskt hade tillsammans. Vi har båda nu jobb, 2 friska barn, andra var planerat som ett tätt syskon. Vi är gifta, köpt hus och ser ljust på framtiden. ?Ungdomsåren? är absolut inget jag saknar. Jag har såklart vänner som inte har barn och jag kan umgås med dom en kväll på ?ungdomsvis? nån gång men ändå vara en BRA mamma dagen efter och alla andra dagar ???? Man slutar ju inte leva för att man skaffar barn och det är nog största skillnaden jag kan se på mina mamma-kompisar jag lärt känna dom senaste åren som är 30+, att mycket är mer omständigt för dom som länge bara haft sig själv att ta ansvar för. Det är en fördel jag kan se som ?ung?mamma. Att resa, åka iväg osv är inte alls så omständigt trots två barn, för jag vet inget annat. Jag har lärt mig att ta ansvar men ändå så tidigt få njuta av det bästa i livet. ?? stor kram till dig TS!! En abort är självklart okej. Men det är också okej att vilja behålla ??