Abort eller behålla?

Hej tack för att du tar dig tid att svara! Det känns faktiskt lite lugnande att höra att du ändå inte ångrar din abort och att du ändå hade det bra efteråt. Jag oroar mig så mycket över att jag ska ångra en abort vilket självklart gör beslutet ännu svårare. Jag vet att vi skulle älska barnet mer än allt och vi skulle ändå vilja skaffa barn inom 3-5 år,

men samtidigt kan jag heller inte släppa tanken av om det kanske är för tidigt osv... Som du säger det är ju ett svårt beslut man får leva med resten av livet. Hittills har vi bestämt oss för att avvakta med ett beslut till vul och se om känslorna ändras mer åt ett håll eller annat.

Tack för ditt svar. Och du har verkligen en poäng där som jag faktiskt inte tänkt på tidigare angående att behålla endast för att abort känns som ett jobbigt beslut. Sen dag ett var vi inställda på att behålla det fanns inget tvivel om saken, det är nu nån vecka efter jag hamnat i dom banorna att jag börjat tänka kring allt som man vill göra när man är ung och kanske borde göra istället tex resa, träffa vänner eller hitta på något i sista minuten utan begränsningar. Jag hade i för sig aldrig ångrat mitt barn om jag behöll men jag är rädd att ångra att vi inte väntade och levde mitt egna liv innan.

Abort.

Jag förstår att det finns forskning på det absolut. Det finns även forskning på huruvida förlossningsskador ökar om man väljer att skaffa barn sent, som dessutom kan förändra livskvalitén avsevärt. Men det är väl ingenting jag använder som argument mot dom som väljer att skaffa barn senare? Det finns ju för och nackdelar med allt.

Du förstår att du argumenterar mot en tvåbarns mamma som blev mamma ungt och det gick väldigt bra. Varför kan du inte acceptera det? Tro mig jag och min man kan ge våra barn en trygg uppväxt och att ens behöva förklara det pga min ålder är ju skrämmande. Man måste ju se på personen ifråga och inte på en statistik man läst, det du gör just nu är ju att dra alla över en kamm. Man är ju olika individer och det finns en andel kvinnor som är MINST lika bra mammor trots att det skedde tidigare i livet. Det är ju tur att man är olika och jag är otroligt glad att ingen i min närhet drog ner mig med åsikter som dina när gravidhormonerna sprutade ut genom öronen i princip. :)

Lite intressant att höra. När har man enligt dig hittat äkta kärlek och är redo för att skaffa barn? Vilken ålder? :) hur mycket pengar på bankkontot? :) Riktigt spänd på svaret.

Jag tvivlade nog första dagen när plusset kom mest. Min sambo sa att det är helt upp till mig, men att han skulle bli glad om jag ville behålla. Men sen när vi hade pratat igenom allt så blev det snabbt ett lätt beslut faktiskt. Men sen är det ju helt okej om det tar tid också, det viktiga är ju att det ska kännas rätt. Är ju en stor sak och livet förändras ju väldigt mycket. Det vi gjorde var att prata om när vi hade planerat en graviditet. Jag hade nog ändå velat vara rätt så ung så vi hade kanske väntat i ca 2 år efter studenten, men jag har alltid vetat att jag velat bli mamma. Så därför behöll vi.

Jag skriver inte för att övertala dig åt något håll alls, utan detta är mer för att få höra flera sidor av myntet. Vad du än väljer så är det beslutet rätt för dig.

Jag vet kompisar som kände att dom ?tappade? sina kompisar som inte hade barn när som blev mamma. Men jag skulle säga att jag vidgade mitt umgänge mer. Folk man hängde med på fester och liknande silades bort, men dom som jag visste var riktiga vänner är fortfarande kvar i mitt liv. Jag hittar på saker med dom både med och utan barn. Sen har jag mamma-kompisar som jag träffade under mammaledigheten som jag är extremt nära med nu :)

Den stora frågan är nog hur man vill leva sitt liv. Något ungdomsliv har jag inte saknat då jag var trött på det redan som 18 åring. :)

Du har många år på dig att skaffa barn. Men du är bara ung en gång i livet. Jag tycker så synd om alla som skaffat barn unga och tillbringade sina ungdomsår med blöjbyten, sandlådan och hämta och lämna på förskolan när de istället kunde resa, plugga, festa och bara leva livet istället. Det är så mycket roligt man måste tacka nej till, som att kunna flytta till en annan ort och plugga, åka på en lång utomlandsresa, festa hela natten lång och bara vara en total egoist och göra det man själv vill. Jag är ganska mycket äldre än vad du är och mitt råd till dig är att välja dig själv och din ungdom framför att skaffa barn.

Hej!

Jag kan tänka mig att du har lite ångest över att ta bort ditt barn.

Jag som är mamma till en 2åring kan säga att livet som mamma blir annorlunda. Men jag skulle inte byta ut något i världen mot att hålla min pojke och känna hans doft.

När han skrattar, när han är glad så blir jag så lycklig han förgyller mina dagar. Han är den finast gåvan jag fått i livet fast jag är så pass gammal som 37!

Efter honom har jag fått 3 missfall.... vet inte om jag kommer att kunna få fler barn. Man vet inte vilka vändningar livet har.

Tänk inte så långt fram för vi har ingen aning om framtiden.

Visst är det svårt att vara mamma men så är det i alla åldrar, det bara är så, det har alltid varit så i alla tider men i alla tider har människor fått barn. Du får en liten människa... men man klarar det, vi är ju gjorda för det.

Det blir varken lättare eller svårare längre fram.

Plugga lyckas man med ändå om man vill. Min man var ensamstående pappa till 2 barn och pluggade till psykolog.

Ta inte bort ditt barn för något som du inte vet någonting om dvs framtiden.

Nu har du din lilla bebis.... låt hen få leva och så kommer du kunna snart kunna krama om hen.

Det kommer blir som för alla mammor kämpigt... men du kommer inte ångra att den lilla älskade personen föddes.

Om du gör abort kommer du sörja.

Jag är själv en snart blivande tvåbarnsmamma och fyller 23 i år. Pappan och jag är gifta och vi bor tillsammans med vår 5 åring och har båda bra jobb.

Det var dock inte så när jag blev gravid som 17 åring, hade precis börjat första året på gymnasiet. Pappan hade inget jobb och vi bodde hemma hos min mamma. Jag lyckades gå klart första året och sedan när barnet var stort nog för förskola så började vi båda jobba och flyttade till en egen lägenhet.

Du kommer dessutom lyckas ta studenten innan barnet föds, och kan ta en paus under föräldraledigheten för att senare komma fram till om du vill fortsätta studera eller arbeta. Viktigt att din partner också tar tag i ekonomin så han kan bidra till familjen. Bara man har motivation till att faktiskt lösa sin situation så ska det gå bra.

Sedan vill jag även tillägga att många pratar om saker som är viktiga inför barn - och jag håller med om att god ekonomi, boende och stabil partner är viktigt. Men blir man gravid så har man ändå 9 månader på sig att fixa de två förstnämnda. Många vill ha allt perfekt innan barn föds men det kommer aldrig bli perfekt, för det kommer alltid finnas något man hade kunnat göra på ett bättre sätt - tänker man så så kommer man aldrig skaffa barn. För att inte tala om biologin, i din ålder är man som mest fertil, inte som 30-35 åring.

Planerar man barn i framtiden med samma partner så förstår jag faktiskt inte varför man skulle göra abort. Men det är nog för att jag redan har mitt barn, jag hade aldrig velat byta ut hen mot ett annat bara för att allt skulle vara fixat innan hens födsel (som för övrigt redan är fixat nu och hen har inte drabbats ett dugg av det).

Vad är det MED de flesta i den här tråden..? Ni går på som om det skulle vara 1921 och inte 2021, och som om det vore stor risk att TS' barn skulle få svälta, eller att de skulle få flytta in på fattighuset! :)

Det finns idag barnbidrag, underhållsstöd (om pappan inte skulle bo tillsammans med familjen), bostadsbidrag, studiestöd med extralån för föräldrar, subventionerade dagis, speciella studentbostäder... MÅNGA föräldrar studerar - det kan till och med vara en fördel framför att heltidsarbeta under småbarnsåren, för lite beroende på vad man studerar så har man kortare dagar, vilket innebär kortare dagar för barnen på dagis också, och mer flexibelt (jättebra när man behöver boka in BVC-besök, läkar- och tandläkartider, inskolning och utvecklingssamtal på dagis). Sedan kan man plugga lite mer när barnen somnat. 

Dessutom verkar det ju som att TS' kille kommer att fortsätta vara med i bilden! INGEN kan veta hur det kommer att se ut om 10 år - men det kan man inte veta säkert om man skaffar barn vid 30 heller! Huvudsaken är att han finns med i bilden, att barnet kommer att få känna honom. 

En abort är en mycket grov och oåterkallelig handling, och jag anser att skälen ska vara MYCKET starkare än något som TS har beskrivit här: två visserligen unga, men vuxna och fullt friska och normala unga människor som tänker fortsätta att hålla ihop. Vad jag förstår inga missbruksproblem heller. 

Absolut, men inget av det där kan ändå bli detsamma, om det är till priset av ens barns liv...