Abort eller behålla?

Jag får inte arbeta, inom vården, är hemma sen vecka 20 trots att jag vill arbeta men det är inte möjligt med omplacering. Hade gärna arbetat och tjänat vettiga pengar :)

Jag menar det, utöver vården alltså? TS ska förmodligen inte jobba inom vården direkt efter gymnasiet

Behåll, TS! En villig pappa - det är ju GULD. Tänk så många ensamma, barnlösa kvinnor det finns, som desperat försöker hitta en man, som skulle vara avundsjuka på dig. Eller försöker lura/tvinga/locka/pressa/få till stånd olika pakter med den man de har (men som inte vill bli pappa), för att hinna få ett barn innan det är för sent...

Nu tror jag faktiskt att ni kommer fixa att ta hand om barnet om du väljer att behålla. Du är ju ändå 19 och inte 14, så klart att det kommer att gå OM du faktiskt vill. Men förstår ju såklart att det är ett oerhört stort beslut. 

Är du verkligen redo att bli mamma? Vill du bli mamma nu? Vill du ha ett barn med din kille och vara bunden till honom resten av ditt liv? För även om ni har varit ett par i 4 år är det bara under er tonårstid, inte som vuxna och det är ju ganska stor skillnad där. Går ni isär kan ni ju inte t.ex. flytta hur som helst med barnet och era liv kommer ju bli väldigt begränsade och bundna till varandra.

Även om du ändå inte är en sån som vill festa och supa (jag var inte sån) tror jag att du skulle gå miste om så mycket om du behåller. Bara att förlora friheten att leva som vuxen som du vill, att få bo själv och vara självständig och enbart få fokusera på vad du vill. Upptäcka vem du är, vem din kille är som vuxen, vad ni vill göra med era liv. 

Oavsett vad du väljer att göra hoppas jag att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. 

För att vara krass, bara för att pappan säger att han vill ha barnet nu är det ju ingen garanti att han faktiskt kommer finnas där. Känns som jag ser sånt hela tiden. Tonårskillar som säger att de absolut vill ha barnet, bara för att få kalla fötter när det närmar sig förlossning eller när barnet är fött. Sen står mamman där själv med bebisen ändå.

TS bör utgå från vad hon vill och det hon är redo för. Inte utifrån vad hennes kille lovar just nu. TS är dessutom bara 19 år. Vill hon ha barn i framtiden är det inget som säger att hon inte kommer få det. Troligtvis är det här inte hennes sista chans att få barn.

Du har ett väldigt svårt beslut att ta, men jag tror ändå att du kommer att fatta rätt beslut då du verkar väldigt mogen och tänker igenom hela situationen.

Jag tror inte att ålder har något att göra med om man blir en bättre eller sämre förälder, så att göra abort för att du "bara" är 19 år tycker jag inte är ett skäl.

Det som jag fastnade på i det du skriver är att du tänkt på allt som man vill göra när man är ung och kanske borde göra i stället, t ex resa, träffa vänner eller hitta på något i sista minuten utan begränsningar. Är t ex en jorden-runt-resa/äta på restaurang två gånger i veckan/träna inför och springa maraton/vandra Kungsleden från början till slut med tält något ni har pratat om och även vill göra? Eller är det bara möjligheten att kunna göra allt detta utan att hindras av ett barn som lockar och det är tanken på att ni från och med barnet finns kommer att vara begränsade i era val som skrämmer?

Livet tar inte slut bara för att man får barn, det tar bara en liten annan riktning och medför andra (och ibland roligare) möjligheter, och en vacker dag är de vuxna och utflugna och då går det att göra allt det man tänkte göra innan barnet/n kom men nu med ett annat perspektiv på livet.

Vad du än väljer blir det bra, så länge det känns som det bästa valet för dig och du mår bra i det beslutet.

När jag var 19 hade jag utan tvekan behållit ett oplanerat barn, eftersom jag hade mycket stöd från mina föräldrar och tyckte att abort var fel

Nu 40 år gammal hade jag inte sagt till 19 åriga mig att behålla ett barn. 40 åriga jag hade snarare lyft fram om detta var något som jag VILLE och trodde jag förmådde.

För oavsett vad man väljer så ska man stå ut med bilden av hur det kan bli framöver. Idag är jag totalt övertygad om att jag inte vill och förmår bli förälder till ytterligare ett barn....

Det är NORMALT att fundera på vad man vill här i livet och ibland är det svårt att veta vad som är rätt. Självklart har du ångest av att det inte blev som du tänkt och att allt just nu inte är på plats gällande boende, utbildning och jobb.

Föräldrar löser sådant och har du stöttning från familjen och pappan löser du det. Men om du inte VILL just nu, så vill du inte.

Är det verkligen vanligt, menar du? I min värld inte. Det brukar vara så att killen för allt för att övertala/lura/locka/hota/tvinga o.s.v. tjejen till abort, OM han inte vill att de ska bli en familj nu. Och i detta fallet, när TS själv är så ambivalent, så skulle det vara lätt för honom att övertala henne. 

Jag tycker att de verkar seriösa - det är min känsla, bara. Och sedan ska man komma ihåg, att SÅ unga är de inte. I det gamla bondesamhället hade de redan varit gifta (om de hade fått lov att gifta sig, alltså) något år, och första barnet hade kanske varit fött. Och om TS hade varit en muslimsk eller indisk flicka, hade hon redan varit gift i flera år och haft kanske två barn. Det är vi moderna västerlänningar som är udda i den här frågan!

*gör

Varför jämföra med tider och kulturer som TS inte lever i? TS är väl en ung, modern kvinna med massor av valmöjligheter, varför ska hon jämföra sig med det gamla bondesamhället och hur man levde då? 

Och att dra in andra kulturer, varför gör du det? Är det indiska eller muslimska samhällena föredömen när det gäller kvinnors rättigheter, tycker du?