Hur mycket ska sambon fokusera på barnen?barnen

Men om han nu vill lämna bullar till ungarna, ska TS förbjuda honom att göra det?

Förbjuda? Givetvis inte, men om inte de snart vuxna ungarna eller morsan är blinda halta eller lytta så borde dom för sjutton kunna gå iväg och handla sina egna jävla bullar.

Ungdomar i den åldern kan väl snarare åka över och hälsa på sin pappa och hans tjej för att umgås om det nu är så himla viktigt att ses där och då. Det är mer normalt kan jag tycka, att de kommer och går lite som dom vill snarare än att pappa leker butler i jourhavande taxi.

Nej det ska hon ju absolut inte förbjuda. Men däremot skulle jag personligen görs slut eftersom det var bland det osexigaste jag hört. En man som åker över till exet för att lämna bullar till barn i övre tonåren. Kan inte mamman eller de själva fixar bullar under mammaveckan?

Vilket är det du syftar på, att det inte ska ha något med situationen och göra?

Ja men nu skriver ju ts att dom aldrig hittat på saker för nästintill all fokus går åt till barnen.

Det är ju mannen som inte kan prioritera för all fokus går på barnen. Jag vet att det inte är svart eller vitt, men det är heller inte jag som lever med TS och kan prioritera och balansera förhållande/föräldraskap.

Mannen kan ju inte det då all tid går åt till barnen, om inte, så hade väl inte TS skapat tråden om mannen nu kunde prioritera?

Jag menar bara på att denna pappa har försökt ändra på sig, enligt TS men sen har han ju inte gjort det. Så därför tycker jag TS ska avsluta relationen då det inte kommer bli bättre

Jag tänker så här ts, att du kan nog inte utgå från en så strikt varannanveckasituation, särskilt inte med så stora barn. De skulle när som helst kunna komma på att de bara vill bo på ett ställe, det är inte alla tonåringar som vill bo v/v, som exempel.

Så barnfri tid, i betydelsen att barn (som är för gamla för barnvakt om jag fattat rätt) inte finns i hemmet är knappast något du kan räkna med eller kräva, i min mening.

Det du däremot både kan räkna med och kräva är att din partners hela fokus inte är på barnen hela tiden. Han måste naturligtvis också se dig, uppmärksamma dig, prata med dig och hitta på saker med dig. Man kan inte ha en relation om man inte alls lägger ned energi på den.

Så mitt råd är att lägga fokus på att ni ska prata mer och umgås mer, men släppa det där med barmfri tid (i betydelsen att hemmet är tomt på barn eller att han bara pratar med barnen varannan vecka). Om barnen är i körkorts och mopedålder nör ni ju kunna gå på bio (efter pandemin), träna tillsammans, fixa i trädgården tillsammans eller vad ni nu uppskattar oavsett om barnen är hos er eller hos mamman.

Varför ville inte barnen komma hem till er?

Jag tänker att när det gäller söndagsträningen, att det mycket väl kan vara så att mannen och barnet har ett gemensamt intresse som de utövar/är engagerade i tillsammans. Dvs att detär mannens hobby minst lika mycket som det handlar om umgänge med barnet. Så det behöver ju i tr ha dla så mycket om att "ta ansvar" utan att ts partner gör detta för att det är kul.

Nja, alltså barn tar ju bara mer och mer av ens tid. Sen ska de ju flytta hemifrån, efter mopedkort /mopeder kommer körkort /bil, och lägenheter som ska finansieras och renoveras, kanske hjälp med pengar för att minska behovet av studielån under några studentår.... eller så väljer något barn att bo heltid i vuxen ålder under studieåren.... sen efter studier kanske det bildas familj och ska köpas hus som ska renoveras, och barnbarn som ska passas och hämtas....

Din sambos fokus kommer ju antagligen alltid att vara på barnen, människor förändras sällan. Frågan du bör ställa dig är väl hur du vill ha ditt liv på lång sikt. Vissa går ju all-in i bonusfamiljer men det verkar ju inte vara din grej riktigt. Som ny partner kommer du ju alltid att komma i andra hand, efter barnen.

Jag hade ett ex som också prioriterade bort mig hela tiden och det var jobbigt, jag kände mig inte värd nånting för honom. Hans barn var redan tonåringar när vi träffades så de bodde inte varannan vecka eller så. Men de kunde dimpa ner när som helst och då var det som att jag knappt existerade. Jag hade en bra relation med barnen också, de gillade mig och vi hade trevligt ihop men min man nästan frös ut mig och drog iväg med dem för att göra saker, de gick ut för att äta och lämnade mig ensam hemma en lördagkväll. Jag kunde få höra när han pratade semesterplaner med kompisar att han planerade att åka och dyka med dottern, det hade han inte diskuterat med mig och vi hade ingen semester planerad. Vi gjorde ju något sedan vi också men jag var liksom aldrig i prioritet, det var bara jag, jag, mina barn och det var sårande faktiskt.

Sen tog det slut av andra orsaker men detta var en av de orsaker som gjorde att jag aldrig trodde 100% på vår relation även om vi bodde ihop i fem år.

Det är vad jag läser:

1. Det är din sambo som behöver barnen, inte tvärtom

2. Människor som skriver att du måste vänja dig bär på egen sorg kopplad till frånvarande pappa

3. Det finns inget som heter normalt. Det enda som är intressant är vad som passar just dig

Givetvis kan du påtala det du ser och hur det påverkar dig för din sambo. Det är ingen helig ko ni diskuterar utan ni är vuxna som har olika behöv och kan komma överens om saker. Ta inte åt dig av någon skuld för att du uttrycker dina behov.

Samtidigt- se upp så att du själv inte blir hans äldsta övergivna barn. Lev det liv du vill även utanför relationen, odla egna intressen och umgänge.