Hur mycket ska sambon fokusera på barnen?barnen

Jag är sambo med en man som har barnen varannan vecka. Ändå pratar han med barnen varje dag på tel, träffar dem på mammans vecka, lämnar bullar och mat till dem hos mamman och det tar liksom aldrig slut. Han är den som ansvarar för mopedkörkortet, vanligt körkort, alla aktiviteter, körningar etc. Jag känner att detta går ut över vår tid varannan vecka, eftersom tom vår lediga helg avbryts med att han är med sitt ena barn varje söndag på aktiviteter. Är detta normalt och något jag bara borde acceptera? Eller ställa krav?

Jag tänker också så ibland, men samtidigt så känner jag att där knappt finns någon energi eller lust kvar till mig. Barnen blir äldre och äldre men tar bara mer och mer av hans tid och energi. Jag trodde att det skulle bli precis tvärtom. När förälskelsen lagt sig så kanske det ofta blir så!?

Jag vill att han tar hand om sina barn och är där för dem, men inte att det går ut över mig och vår tid tillsammans. Han planerar inga resor eller något med mig längre som tidigare, utan allt med barnen, trots att de nästan är vuxna nu. Det har blivit lite omvänt.

Jag har varit i en liknande situation. Min mans barn ville inte komma över till oss så han var hemma hos sitt ex och sina barn 3 dagar I veckan några timmar. Jag tyckte det var jätte jobbigt. Det var inte alls så jag hade föreställt mig vårt liv tillsammans.

Jag sa det till honom och bad honom flytta ut. Han ville inte separera och valde att sluta träffa sina barn om de inte ville komma till oss.

Idag träffar han sina barn 1 gång i veckan - 1 gång i månanden. Jag önskar så otroligt mycket att jag inte hade accepterat att han valde mig framför dem. I efterhand förstår jag inte hur jag tänkte och jag skäms så mycket att jag inte stod på mig och sa nej till det.

Så det är mitt råd till dig. Bestäm dig för att stanna eller lämna. Men låt honom inte välja bort barnen. Det kommer göra honom olycklig. Tro mig jag vet och det värsta är att jag är skyldig till att de har så dålig relation Idag.

Han var absolut inte så ifrån början, men jag blev varnad ifrån hans vänner och ex flickvänner att han är besatt av sina barn och lägger enorm fokus på dem och lever för dem. Därför fick han sig en tankeställaren när hans ex lämnade honom pga detta. Då bestämde han sig för att ändra sig och lägga mer fokus på sin partner och då träffade han mig. Nu när det gått ett tag och barnen kände att han försummade dem, trots att han gjort allt för dem, men kanske lagt lite fokus på sin flickvän också, så har han plötsligt ändrat sig och blivit den som han en gång sa att han aldrig skulle bli igen. Han lever återigen bara för barnen och de går före allt och alla. Det känns frustrerande när det inte var så han sa ifrån början.

Han tar mig för given och det känns jobbigt.

Jag är sambo med en man som har barnen varannan vecka. Ändå pratar han med barnen varje dag på tel, träffar dem på mammans vecka, lämnar bullar och mat till dem hos mamman och det tar liksom aldrig slut. Han är den som ansvarar för mopedkörkortet, vanligt körkort, alla aktiviteter, körningar etc. Jag känner att detta går ut över vår tid varannan vecka, eftersom tom vår lediga helg avbryts med att han är med sitt ena barn varje söndag på aktiviteter. Är detta normalt och något jag bara borde acceptera? Eller ställa krav?

Jag fattar inte varför vuxna kvinnor inte klara av att leva utan att få 100% fokus från sin man och går och är sura över att pappor tar hand om sina barn på ett vettigt sätt. 

Man är inte besatt av sina barn för att man vill vara med dem och gå på deras aktiviteter och prata med dem i telefon de dagar man inte ses. Det är helt normalt föräldraskap och måste gå att kombinera utan att en klängig partner får spader för det. Har du inget eget liv? Måste han hålla dig i handen hela tiden för att du ska känna dig okej?

Om ni är utan barnen varannan vecka så borde det finns gott om tid för ert förhållande även om han pratar i telefon med barnen eller åker över med nån grej på kvällen. Och på en hel helg så är han med på barnets aktivitet på söndagen. Jag fattar inte, gör du aldrig nåt eget, träffar vänner, tränar? Sitter du bara där och väntar på honom och surar över att han gör nåt eget utöver sitter med dig? Aldrig skulle jag orka med en så osjälvständig partner och som dessutom tror att man är besatt av sina barn för att man är en normal förälder.