Ser ni det här som våld?
- Hårda sparkar som orsakar tydlig svullnad.
- Hårt grepp om ansiktet, handen över mun och näsa, som orsakar märken efter fingrarna.
- Hårt slag mot bakhuvudet.
- Hårt tag om armarna för att hindra personen att gå.
- Knuffar
Jag kan förklara varför jag frågar sedan. Det är inte en pågående situation.
Men JA. Solklart.
Solklart ja
Jag tror inte att de flesta av oss som inte varit i din situation kan förstå hur det påverkar psyket eller hur man tänker om sin situation. Ta med dig att du lämnade vilket är starkt! Som någon skrev så jobba på din självkänsla och bli stärkt av det faktum att du kom ur det levande innan han tryckte ner dig mer. Lär ditt barn respekt för sina medmänniskor och visa barnet att du är en stark stolt mamma som alltid finns där! Då har du gjort precis vad han inte önskade och i mina ögon är det ett stort hån...
TS:
Om du inte kan avgöra om du utsatts för våld, eller om du inte vet vad våld är, så behöver du lära dig det!!!
Byt ut dig själv mot t ex Alice 73 år eller Alva 8 år. Eller Lena Ph eller Madonna. Är det våld om någon tar dem hårt i armen, drar i håret, knuffar eller sparkar dem? Eller hotar, skriker och säger fula ord? Dvs behandlar dem så som ditt ex gjort mot dig dig?
Tycker du att vissa förtjänar att bli slagna, sparkade, knuffade? Tycker du det är ok att slå andra om man blir irriterad?
Om svaret är NEJ så gäller väl det hur andra behandlar dig också?
Eller har du så dålig självkänsla att du inte ens vet om någon är dum mot dig?
Tror som någon skrev innan, att polisen knappast förespråkar att man slår sin partner, däremot kan det vara svårt att bevisa och få någon dömd eftersom ord står mot ord. Det leder inte ens till åtal om det inte håller i rätten.
Befinner man sig i en våldsam relation är det bästa man kan göra att dokumentera ALLT man kan, fota blåmärken, spara hotfulla meddelanden osv och berätta för allt och alla vad han utsätter dig för.
Men det bästa är såklart att bygga upp sin självkänsla så man kan sätta gränser och aldrig fastna i en destruktiv relation igen.
Lära sig se varningstecken och GÅ I TID!
Jag fattar ändå inte. Oavsett vad polisen eller familjerätten, påven eller vi på FL säger... hur kommer det sig att DU inte förmår att definiera det som hänt dig helt på egen hand?
Det där är nån grundläggande jagsvaghet som du MÅSTE ta tag i och jobba med, för den svagheten kommer även fortsättningsvis att försätta dig i fara. Det är väldigt allvarligt.
Du ska absolut inte inleda någon ny relation innan du fått hjälp med detta. Psykomän är experter på att nosa upp kvinnor som är sårbara.
Jag tror att vissa missförstår mig. Jag lämnade honom tidigt och hade aldrig en tanke på att gå tillbaka. Jag polisanmälde och har kämpat med allt jag har för att skydda barnet och mig själv från honom. Jag har aldrig backat utan stått upp för det jag vet är rätt.
Jag har varken före eller efter honom varit med en våldsam man. Alla har sina brister men jagsvag är jag inte utan jag vet mitt värde. Det var aldrig ett alternativ för mig att stanna med honom.
Det som nästan tog knäcken på mig var inte mitt ex utan hur myndigheterna agerade när jag sökte hjälp. Jag visste ju att det han gjorde var fel och min normaliseringsprocess började när framför allt familjerätten agerade som om det jag berättade var en ?konflikt? och inte ett brott.
Det är fruktansvärt förvirrande att ena stunden bli varnad av polisen i yttre tjänst, som såg mitt ex in action, för att exet är en typ som kan bli extremt farlig och i andra stunden tvingas sitta hos familjerätten och ha samarbetssamtal som om inget har hänt. Familjerätten talade om hans separationsångest och frågade mig hur vi skulle hjälpa honom innan jag åkte till kvinnojouren där kvinnorna hade gipsade armar och sönderslagna ansikten. Inte ens när han misshandlade nästa kvinna så grovt att hon hamnade på sjukhus kunde de säga att de hade gjort en felbedömning.
Jag visste att allt det var våld tills myndigheterna fick mig att tvivla. Jag fick ingen upprättelse, jag fick svälja förtreten gång på gång och försöka gå vidare. Det är inte jag som är jagsvag. Det är det här samhället som är skevt.
Ser ni det här som våld?
- Hårda sparkar som orsakar tydlig svullnad.
- Hårt grepp om ansiktet, handen över mun och näsa, som orsakar märken efter fingrarna.
- Hårt slag mot bakhuvudet.
- Hårt tag om armarna för att hindra personen att gå.
- Knuffar
Jag kan förklara varför jag frågar sedan. Det är inte en pågående situation.
Har ni aldrig hört talas om normaliseringsprocess?
Det har varken med svaghet eller okunnighet att göra. Däremot har ju såklart ts en del att bearbeta, ja.
Våld anser jag att det är när man med avsikt skadar en annan människa. Och hur ska man kunna göra allt det där och sen säga att jag inte hade avsikt till det?
Jag tror att vissa missförstår mig. Jag lämnade honom tidigt och hade aldrig en tanke på att gå tillbaka. Jag polisanmälde och har kämpat med allt jag har för att skydda barnet och mig själv från honom. Jag har aldrig backat utan stått upp för det jag vet är rätt.
Jag har varken före eller efter honom varit med en våldsam man. Alla har sina brister men jagsvag är jag inte utan jag vet mitt värde. Det var aldrig ett alternativ för mig att stanna med honom.
Det som nästan tog knäcken på mig var inte mitt ex utan hur myndigheterna agerade när jag sökte hjälp. Jag visste ju att det han gjorde var fel och min normaliseringsprocess började när framför allt familjerätten agerade som om det jag berättade var en ?konflikt? och inte ett brott.
Det är fruktansvärt förvirrande att ena stunden bli varnad av polisen i yttre tjänst, som såg mitt ex in action, för att exet är en typ som kan bli extremt farlig och i andra stunden tvingas sitta hos familjerätten och ha samarbetssamtal som om inget har hänt. Familjerätten talade om hans separationsångest och frågade mig hur vi skulle hjälpa honom innan jag åkte till kvinnojouren där kvinnorna hade gipsade armar och sönderslagna ansikten. Inte ens när han misshandlade nästa kvinna så grovt att hon hamnade på sjukhus kunde de säga att de hade gjort en felbedömning.
Jag visste att allt det var våld tills myndigheterna fick mig att tvivla. Jag fick ingen upprättelse, jag fick svälja förtreten gång på gång och försöka gå vidare. Det är inte jag som är jagsvag. Det är det här samhället som är skevt.