Jag har hamnat i helvetet, ett sista rop på hjälp.

Visst finns det mycket som inte är helt bra med vårt västerländska samhälle och svensk sjukvård i synnerhet. Men tro mig- muslim vill du inte bli! Prova närmaste frikyrka istället. Enda stället jag mött trevliga människor. 

Du har inte misslyckats. Du upprepar däremot hur du inte har en chans i det västerländska samhället - tror du att du har större chans i en annan kultur? De är bara människor där med, liksom. Hur är det med boende för dig, känner du inte för att ha ett eget? Det finns ju olika modeller av boendestöd, kanske är det aktuellt? En tjej här inne erbjuder sig att prata med dig via snap eller kik, men du nekar eftersom du inte har något av det. Har du nu läst natur och går lite på högskolan så vet jag att du är kapabel att tanka hem en app till telefonen. Det är en litet men antagligen bra steg att ta nu.

Mitt liv har förvandlats till ett rent helvete. Jag är 31 år gammal och bor hemma, jag har inte längre kvar en endaste vän, jag har aldrig haft en flickvän, jag jobbar inte, jag lider av en psykisk sjukdom. 

Problemen började efter gymnasiet. Gymnasiet var det sista jag lyckades slutföra, sedan dess har jag inte uträttat något av värde. Jag gick ut naturprogrammet på gymnasiet med höga betyg, jag tog körkort när jag var 18 år, jag hade sommarjobbat, allt var bra.

Året efter gymnasiet drabbas jag av förföljelsetankar som har hållit på sedan dess fram tills idag. Jag har går och har gått hos psykologer, stoppat i mig flera olika antipsykotiska mediciner, men inget hjälper det minsta. Mina vanföreställningar består. Det uppkommer tankar som jag inte kan släppa och bli av med, som att någon är i mitt hem och mixtrar med saker. Tankarna gör att jag inte kan ta tag i mitt liv. Jag har sedan 7 år tillbaks gått på högskolan och jag borde varit färdigutbildad för 4 år sedan. Men jag har tvingats ta studieuppehåll på studieuppehåll eftersom mina psykbesvär kommit i vägen. Jag har även tappat ALLA mina vänner och är helt ensam sedan många år tillbaks. Jag har inte någon att ringa eller träffa, någon tjej är det inte tal om. Jag har aldrig haft en flickvän, jag har aldrig haft sex eller nått. Detta trots att jag är betraktad som "attraktiv". Blond, ganska lång, normalbyggd osv. Att se sina jämnåriga skaffa barnfamilj och avancera på sina arbeten samtidigt dom man inte kommit någonstans, det är jobbigt och skär i hjärtat. Att se hur andra gifter sig med sina livskärlekar samtidigt som man själv aldrig ens fått ligga, det är jobbigt. Ska tilläggas att jag även upplever olycklig kärlek då jag förälskat mig i en kvinna som jag aldrig kommer kunna bli ihop med.

Känslan jag dagligen går med är en kombination av ångest, oro, hopplöshet. Jag känner mig otroligt ensam och det är verkligen tärande. Ingen bryr sig om mig, ingen älskar mig, jag betyder inte något för någon. Jag har hamnat i helvetet känns det som. Det har gått så långt att jag funderat på att konvertera till islam och kanske flytta till något islamistiskt land för att slippa västvärlden där jag helt misslyckats och utestängts från all gemenskap. 

Hjälp någon. Jag orkar inte med detta mer. Jag står inte ut med detta.  

  

Vårt samhälle stänger ute folk och får folk att ta livet av sig. Jag har känt unga som idag är döda eftersom de var utstötta av samhället. Jag har varit på en arbetsträning där det finns avlönade människor i min egna ålder som jag berättat om mina problem för. De vet hur ensam jag är och jag har berättat allt. Men ingen frågar mig om vi kan ses någon gång, ingen vill bjuda hem mig. En sådan inbjudan hade betytt så himla mycket för mig, du anar inte. Men inget kommer. De "umgås" inte med folk privat eftersom de vill skilja på arbete och privatliv, inte ens om det innebär att en person de känt i flera år tar sitt liv. Det är så det är här i vårt västsamhälle. 

Jag uppskattar hennes gest. Det är den finaste gest någon visat mig, typ någonsin om jag ska vara ärlig. 

Jag har misslyckats totalt. Jag är en nolla och betraktad som en. Mina kompisar jag hade vill inte ha med mig att göra längre då jag anses misslyckad. Vad ska jag ens sträva efter egentligen? Jag kommer aldrig kunna ha barn då jag är psykiskt sjuk och föra över dåliga gener som gör att barnet blir som mig själv. Jag tror aldrig jag kommer hitta en tjej som står ut med mina psykiska besvär. Det finns ingen framtid för mig i detta samhället. Jag kommer bara kunna "överleva" och klara dagen, hålla huvudet ovanför vattenytan. Ha ett boendestöd som hjälper mig som man hjälper ett barn, ha folk som bara är i min närhet för att de får betalt och som annars inte skulle titta på mig ens. Det är ingen livskvalitet alls. Jag hade drömmar i livet och vill inte leva på det sättet. 

Visst finns det mycket som inte är helt bra med vårt västerländska samhälle och svensk sjukvård i synnerhet. Men tro mig- muslim vill du inte bli! Prova närmaste frikyrka istället. Enda stället jag mött trevliga människor. 

Först sa han att jag inte skulle älta saker och att jag skulle försöka släppa det. At det inte skulle hjälpa att vi pratade om enskilda händelser eftersom jag då bara ger de näring, typ. Sedan nu för två veckor sedan så kom han lite överraskande med ett nytt "program" som riktade in sig på folk med paranoida tankar. Så nu har vi hållit på lite med det kan man säga. Det är någon typ av trappa eller stege där man tar steg för steg. Vi har bara gjort första steget som var att berätta om en en specifik tanke/händelse och sedan förklara vad man kände när tanken/händelsen kom. 

Grejen är att man känner att någon har tagit över ens liv. Typ att man är förföljd av en psykiskt störd stalker som gör allt för att man ska må dåligt. Det är verkligen hemskt. Man får aldrig någon riktig ro. Det finns alltid i bakhuvudet. Jag vet inte om jag är utsatt på riktigt eller om allt som hänt är olyckliga omständigheter. 

Jag funderar på att konvertera till islam och viga mitt liv åt det. Och se om det kan rädda mig eller ändra mitt liv. Har funderat på att gå in på en moskee i min trakt och berätta om min situation. Som sista utväg. Jag känner mig så sviken av det västerländska samhället. Jag tänkte ta det som en sista utväg innan jag tar mitt eget liv. Ett sista försök innan allt är över. 

Först sa han att jag inte skulle älta saker och att jag skulle försöka släppa det. At det inte skulle hjälpa att vi pratade om enskilda händelser eftersom jag då bara ger de näring, typ. Sedan nu för två veckor sedan så kom han lite överraskande med ett nytt "program" som riktade in sig på folk med paranoida tankar. Så nu har vi hållit på lite med det kan man säga. Det är någon typ av trappa eller stege där man tar steg för steg. Vi har bara gjort första steget som var att berätta om en en specifik tanke/händelse och sedan förklara vad man kände när tanken/händelsen kom. 

Grejen är att man känner att någon har tagit över ens liv. Typ att man är förföljd av en psykiskt störd stalker som gör allt för att man ska må dåligt. Det är verkligen hemskt. Man får aldrig någon riktig ro. Det finns alltid i bakhuvudet. Jag vet inte om jag är utsatt på riktigt eller om allt som hänt är olyckliga omständigheter. 

Jag funderar på att konvertera till islam och viga mitt liv åt det. Och se om det kan rädda mig eller ändra mitt liv. Har funderat på att gå in på en moskee i min trakt och berätta om min situation. Som sista utväg. Jag känner mig så sviken av det västerländska samhället. Jag tänkte ta det som en sista utväg innan jag tar mitt eget liv. Ett sista försök innan allt är över. 

Vårt samhälle stänger ute folk och får folk att ta livet av sig. Jag har känt unga som idag är döda eftersom de var utstötta av samhället. Jag har varit på en arbetsträning där det finns avlönade människor i min egna ålder som jag berättat om mina problem för. De vet hur ensam jag är och jag har berättat allt. Men ingen frågar mig om vi kan ses någon gång, ingen vill bjuda hem mig. En sådan inbjudan hade betytt så himla mycket för mig, du anar inte. Men inget kommer. De "umgås" inte med folk privat eftersom de vill skilja på arbete och privatliv, inte ens om det innebär att en person de känt i flera år tar sitt liv. Det är så det är här i vårt västsamhälle.