Jag har hamnat i helvetet, ett sista rop på hjälp.

Vårt samhälle stänger ute folk och får folk att ta livet av sig. Jag har känt unga som idag är döda eftersom de var utstötta av samhället. Jag har varit på en arbetsträning där det finns avlönade människor i min egna ålder som jag berättat om mina problem för. De vet hur ensam jag är och jag har berättat allt. Men ingen frågar mig om vi kan ses någon gång, ingen vill bjuda hem mig. En sådan inbjudan hade betytt så himla mycket för mig, du anar inte. Men inget kommer. De "umgås" inte med folk privat eftersom de vill skilja på arbete och privatliv, inte ens om det innebär att en person de känt i flera år tar sitt liv. Det är så det är här i vårt västsamhälle. 

Mitt liv har förvandlats till ett rent helvete. Jag är 31 år gammal och bor hemma, jag har inte längre kvar en endaste vän, jag har aldrig haft en flickvän, jag jobbar inte, jag lider av en psykisk sjukdom. 

Problemen började efter gymnasiet. Gymnasiet var det sista jag lyckades slutföra, sedan dess har jag inte uträttat något av värde. Jag gick ut naturprogrammet på gymnasiet med höga betyg, jag tog körkort när jag var 18 år, jag hade sommarjobbat, allt var bra.

Året efter gymnasiet drabbas jag av förföljelsetankar som har hållit på sedan dess fram tills idag. Jag har går och har gått hos psykologer, stoppat i mig flera olika antipsykotiska mediciner, men inget hjälper det minsta. Mina vanföreställningar består. Det uppkommer tankar som jag inte kan släppa och bli av med, som att någon är i mitt hem och mixtrar med saker. Tankarna gör att jag inte kan ta tag i mitt liv. Jag har sedan 7 år tillbaks gått på högskolan och jag borde varit färdigutbildad för 4 år sedan. Men jag har tvingats ta studieuppehåll på studieuppehåll eftersom mina psykbesvär kommit i vägen. Jag har även tappat ALLA mina vänner och är helt ensam sedan många år tillbaks. Jag har inte någon att ringa eller träffa, någon tjej är det inte tal om. Jag har aldrig haft en flickvän, jag har aldrig haft sex eller nått. Detta trots att jag är betraktad som "attraktiv". Blond, ganska lång, normalbyggd osv. Att se sina jämnåriga skaffa barnfamilj och avancera på sina arbeten samtidigt dom man inte kommit någonstans, det är jobbigt och skär i hjärtat. Att se hur andra gifter sig med sina livskärlekar samtidigt som man själv aldrig ens fått ligga, det är jobbigt. Ska tilläggas att jag även upplever olycklig kärlek då jag förälskat mig i en kvinna som jag aldrig kommer kunna bli ihop med.

Känslan jag dagligen går med är en kombination av ångest, oro, hopplöshet. Jag känner mig otroligt ensam och det är verkligen tärande. Ingen bryr sig om mig, ingen älskar mig, jag betyder inte något för någon. Jag har hamnat i helvetet känns det som. Det har gått så långt att jag funderat på att konvertera till islam och kanske flytta till något islamistiskt land för att slippa västvärlden där jag helt misslyckats och utestängts från all gemenskap. 

Hjälp någon. Jag orkar inte med detta mer. Jag står inte ut med detta.  

  

Tack för ditt stöd fina människa. Jag uppskattar det verkligen. Jag har inte snap och kik vet jag inte vad det är. Jag har levt så off att jag tappat uppfattningen om olika sociala medier tyvärr. Jag är glad att du lyckats ta dig ur det och att du hamnat rätt. Något jag tyvärr aldrig lär göra, vilket jag också insett och börjar förlika mig med. 

Det är en mycket fin människa, det ska verkligen poängteras. Det värmer mitt hjärta att de finns folk som henne. 

Men jag har lite svårt att ta kontakt så där rakt av bara på grund av rädsla och lite paranoia. Jag måste fundera på det lite. 

För mig kändes det stigmatiserande och ?pinsamt? att arbetsträna för jag skämdes för min psykiska ohälsa, precis som du TS. Obs menar absolut inte att det är pinsamt men så kände jag det. Min lösning var att söka till en tvåårig YH-utbildning och såg det lite som en övningsperiod för att bli ?normalfungerande?. Det är klart att mina klasskamrater säkert märkte att jag ibland inte var som vanliga människor och så men sen när jag var klar efter mycket möda och sökte jobb hade dom där två åren hjälpt mig att känna mig någorlunda normal och sen till slut blev det en sanning för mig. Mina arbetskamrater visste ju inget om mina problem så det var jätteskönt att bli bemött som en ?vanlig människa? och det kändes som att få en nystart. Har det fortfarande tufft med depressioner ibland men jobbet hjälper att hålla mig flytande på ett helt annat sätt.

Du gick natur på gymnasiet, du verkar logiskt lagd och intelligent, skulle du kunna tänka dig att plugga t ex en programmeringskurs på distans som en start? :)

Jag är rätt säker på att det anses väldigt olämpligt att "bjuda på sig själv" på det sättet som personal. Det har med yrkesmässiga regler att göra. Däremot kan en kontaktperson komma att bli en vän med tiden utan att det ses som olämpligt. De är ju inte anställda utan får ett litet arvode.