Jag har hamnat i helvetet, ett sista rop på hjälp.

Jag blir så klart berörd av att läsa om ditt liv. Någon nämnde arbetsträning. Vi har på mitt jobb åtskilliga som passerat som arbetstränare, ett par av dem har blivit kvar som anställda. En av dem var i rätt dåligt skick när han började, skygg och med mycket tics. Nu är han en i arbetslaget, har som drygt 30-åring flyttat hemifrån. Är aktiv i en förening.

Kunde det vara något, att komma till en arbetsplats en eller två timmar om dagen eller så. Helst så klart inom det du har utbildat dig till, men vad som helst som får dig att träffa folk vore kanske bra? Jag tycker mig läsa mellan raderna att det du längtar efter är umgänge med friska personer, inte fler som har det som du. Jag kan förstå det. Ibland kan likasinnade vara skönt att umgås med, för att de förstår. Men ibland behövs lite draghjälp från friska, glada människor som kan funka som flythjälp och vägvisare till ett normalt, friskt, liv.

På en tidigare arbetsplats kom en arbetstränande man en timme om dagen, tre dagar i veckan. I början var det svårt att få kontakt med honom, men med tiden blev han uppenbart piggare och gladare.

Tränar du något, alltså typ motions- eller styrketräning eller så? Det lär inte bota dig, men alla mår bättre av träning, tveklöst.

Det jag vill förmedla är hopp. Jag har sett ännu fler än de jag berättat om här gå från riktigt dåligt mående till att ha ett helt ok liv, med jobb och umgänge.

I det du skriver läser jag en längtan efter ett friskt liv tillsammans med andra. Det tycker jag är hoppfullt, just att du har en sån längtan. Håll fast vid den!

Som jag upplever dig TS så verkar du vara en ganska intelligent person. Så det liv du lever är ju egentligen helt missvisande för dig som person. Det är synd detta med paranoian.. Jag får lite igenkännings-vibbar, men mitt problem är inte just paranoia, utan en annan lågintensiv grej som sinkar mig å det grövsta i livet.

Har du fått någon NPF-diagnos, typ autism 1? Inte för att det mirakulöst skulle förbättra din situation, men det kan vara en hjälp att förstå sig själv lite bättre.

Det är möjligt att du kommer få leva med paranoian livet ut. Frågan är ju bara hur man kan göra den så lite "elak" som möjligt. Jag får också en känsla av att du är lite som jag, en tänkare som tänker i princip hela tiden. Jag upplever "normala" människor som ganska avtrubbade, svåra att nå. Egentligen vill jag inte vara en normal, avtrubbad människa. Men man skulle ju ha lite lättare för att dra in kosing och leva ett mer händelserikt liv om man var lite mer avtrubbad. Så varje mynt har ju två sidor.

Jag kan relatera så mycket till dina tankar, därför blev jag engagerad när jag läste allt du skrivit.

Alla människor har ju fullt upp med sitt, så att någon ska ha tid och ork att umgås privat är ju inget man kan förvänta sig. Men fint att det fanns nån i personalen som du fick en bra connection med. Det är som du skriver, svårt att bli inkluderad. Jag förstår att du saknar en vän eller käresta att få den där djupa kontakten med. Jag levde så under många år, var på gränsen till självmord. 

Men så kom jag in i en tillfällig period av flow. Jag började ta hand om mig själv, ta hand om min kropp. Såhär i efterhand kan jag betrakta den där perioden som min snyggaste period i livet. Nu var ju den där perioden högst tillfällig, men under den perioden träffade jag min tvillingsjäl. Den där personen som jag, än idag 10 år senare, har den där djupa kontakten med och som jag fortfarande lever tillsammans med. 

Så även om den där perioden av flow bara var tillfällig så medförde den ändå något väldigt stort. Kärlek, en mening att fortsätta leva.

Så en ytlig fråga kanske, men finns det något du kan göra för att bli snyggare? Om strävan efter något så ytligt skulle kunna infinna sig så kan det medföra att du kommer in i ett bättre flow.

Även tillfälliga flow är bra flow.

Har du fått någon diagnos? Om inte så tryck på så att du får en riktig utredning och diagnos. Först då kan du få relevant hjälp.

Dina problem påminner mig om en fd kollega till mig. Hen var ny på jobbet. Det blev snabbt diverse problem, hen hade svårt att fokusera, stressproblematik, mm mm. Arbetet fungerade dåligt, hen var sen hemma sjuk. Arbetsgivaren kräver ju intyg efter en viss tid och först då kom förklaringen, hen hade paranoid schizofreni. Ingen visste detta. Detta var personens första heltidsjobb, efter avslutade studier, 30 år gammal.

Det blev till slut ett helt annat jobb och då föll det mesta på plats med flytt, egen lgh. Vårt jobb passade inte alls.

Så börja med att se till att få en diagnos, när du känner din fiende så kan du lättare besegra den. Om det är så att du har en psykossjukdom så kan du kanske få hjälp här. www.viska.se

Men då är det någon som träffar mig för att personen får pengar för det. Det känns inte rätt. En sak jag inte nämnt är att när man går på ett ställe och man umgås med "anställda" långa stunder, så gör ju det att man binder ann till de. Jag vet väldigt mycket om vissa av de, och de vet massa om mig. Men sedan tar det stopp där, det blir aldrig mer än att ses där på arbetstid. Jag vill mer än så. Det är verkligen smärtsamt att höra hur vissa av de anställda träffas och gör saker privat, samtidigt som man själv aldrig blir bjuden eller förfrågad om något. Man känner sig bortvald. 

Det gör det svårt att orka leva vidare. Dels besvikelsen över allt man gått miste om, dels situationen man befinner sig i och oron över det som komma skall. 

Om det ska vända så måste det vända nu, och det är inte mycket som tyder på det. Det är inte om 20 år saker ska börja hända, då är det försent. Det är från 18-45 som man har ett liv, gör saker, bygger sitt liv, njuter av livet, man är ung. Sedan är det försent. Sedan väntar bara ålderdom som sannolikt blir ensam. Jag har redan missat det mesta.

Ska jag dö så ska jag göra det med flaggan i topp, när jag är "ung". 

För mig kändes det stigmatiserande och ?pinsamt? att arbetsträna för jag skämdes för min psykiska ohälsa, precis som du TS. Obs menar absolut inte att det är pinsamt men så kände jag det. Min lösning var att söka till en tvåårig YH-utbildning och såg det lite som en övningsperiod för att bli ?normalfungerande?. Det är klart att mina klasskamrater säkert märkte att jag ibland inte var som vanliga människor och så men sen när jag var klar efter mycket möda och sökte jobb hade dom där två åren hjälpt mig att känna mig någorlunda normal och sen till slut blev det en sanning för mig. Mina arbetskamrater visste ju inget om mina problem så det var jätteskönt att bli bemött som en ?vanlig människa? och det kändes som att få en nystart. Har det fortfarande tufft med depressioner ibland men jobbet hjälper att hålla mig flytande på ett helt annat sätt.

Du gick natur på gymnasiet, du verkar logiskt lagd och intelligent, skulle du kunna tänka dig att plugga t ex en programmeringskurs på distans som en start? :)

Var din barndom och tonårstid helt fri från psykiska problem? Kom den psykiska ohälsan väldigt snabbt och utan något trauma som utlöste det?

Om så skulle jag läsa på om PANDAS/PANS, förvissa väldigt ovanlig och än mer ovanlig hos unga vuxna, men tja, skadar inte att utesluta iaf?

www.funkkonsulten.se/blogg/pandas-och-pans-två-okända-diagnoser