• Caitline35

    Vab som ger missnöje hos kollegor

    Jag är ensamstående. Arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Jag har några barn och det blir en del vab, särskilt under pandemin. De andra i mitt arbetslag har inga småbarn längre. Kollegorna är utarbetade, stressade och bittra. Så fort jag ska vaba känner jag av ett missnöje. Jag känner mig som en kollega man inte vill ha eftersom jag är ensam med vab plus att jag själv blir sjuk ibland av bacillerna. Inför en nyanställning sa en kollega "Vi behöver ha en äldre med erfarenhet och utan småbarn." Jag kände mig träffad direkt. Jag mår dåligt över detta. Får dåligt samvete så fort jag vabar eller är sjuk. Jag får aldrig ett krya på dig till varken mig eller barnen när jag meddelar i vår messengergrupp om vab eller sjukdom. Endast från en ny ung kollega. Inte de andra. Varför ska vi kvinnor behandla varandra såhär? Hur kan vi vara så kalla? Vi borde stötta varandra istället. De har också haft småbarn men det tycks vara glömt.

    Är det fler som känner igen sig?

  • Svar på tråden Vab som ger missnöje hos kollegor
  • Anonym (Tröttsamt)
    Anonym (Kollegan) skrev 2021-10-09 19:14:26 följande:

    Det är inte många år oavsett.

    Min man dog för många år sedan, 1997. 25 år nästa år.

    Man har inte e treåring ihop med en man som varit borta i många år.


    Inte för dig men för en annan kan tre år vara tillräckligt många år. Vem är du att bestämma vad TS anser som lång/kort tid?

    Av någon som har förlorat en livspartner kan man tycka att du borde ha lite mer sympati, men du är väl så inne på att tycka att TS gör fel i sitt jobb att du kanske inte tänker längre än näsan räcker
  • Glinda från Oz

    Du måste bli mer ödmjuk och kunna se saken ur deras perspektiv också. Skriver du till dem och säger förlåt på messenger? Om inte kanske du ska börja där. Att bara ta och ta ger inte mycket sympati. Du säger att du får dåligt samvete, visa det.

    Din kollega har också rätt det kan inte vara hur många vabbande småbarnsföräldrar som helst.

  • Anonym (barnfri)
    Anonym (Tröttsamt) skrev 2021-10-09 19:17:36 följande:
    Inte för dig men för en annan kan tre år vara tillräckligt många år. Vem är du att bestämma vad TS anser som lång/kort tid?

    Av någon som har förlorat en livspartner kan man tycka att du borde ha lite mer sympati, men du är väl så inne på att tycka att TS gör fel i sitt jobb att du kanske inte tänker längre än näsan räcker
    Den hör till den allmänna språkförståelsen att man inte menar tre år när man använder ett uttryck som ?sedan många år?. Man kan inte hitta på egna tolkningar av ords betydelser bara för att det ska passa ens syfte.
  • Anonym (Tröttsamt)
    Anonym (barnfri) skrev 2021-10-09 19:27:48 följande:

    Hur ofta händer det att en hyfsat ung person (som jag förmodar att det handlar om) efter att tidigare ha varit fullt frisk går bort i cancer bara några månader efter diagnosen? Jag har inte särskilt mycket sympati för ts eftersom det verkar som om hon drar en snyfthistoria för att dölja att hon har varit klantig nog att själv försätta sig i situationen som helt ensamstående förälder.


    Anonym (barnfri) skrev 2021-10-09 19:27:48 följande:

    Hur ofta händer det att en hyfsat ung person (som jag förmodar att det handlar om) efter att tidigare ha varit fullt frisk går bort i cancer bara några månader efter diagnosen? Jag har inte särskilt mycket sympati för ts eftersom det verkar som om hon drar en snyfthistoria för att dölja att hon har varit klantig nog att själv försätta sig i situationen som helt ensamstående förälder.


    Det vet inte jag, men likaväl så händer det ju trotts allt. Och jag säger inte att det behöver ha skett under några månader, det jag säger är att TS kan ha en 3åring med en man som fick ett cancer besked strax efter att TS blev gravid.

    Du behöver inte ha sympati för TS och vill du tro att hon drar en snyfthistoria så får ju det stå för dig.

    Jag anser oavsett att TS inte gör nå fel i att vabba då det inte är hon som bestämmer ett hon måste utan det är förskola/skola som skickar hem barnen pga sjukdom så att TS måste vara hemma.

    Att hennes kollegor sedan blir griniga på henne är enligt mig inte befogat då det inte är hennes fel. Dom kan istället rikta sin bitterhet och trötthet på ledningen som inte har tillräckligt med bra vikarier för att lösa problemet, istället för att ta ut det på en ensamstående mamma. Snyfthistoria eller ej.
  • Anonym (Tröttsamt)
    Anonym (barnfri) skrev 2021-10-09 19:40:10 följande:

    Den hör till den allmänna språkförståelsen att man inte menar tre år när man använder ett uttryck som ?sedan många år?. Man kan inte hitta på egna tolkningar av ords betydelser bara för att det ska passa ens syfte.


    Nu finns det ju inte direkt någon tids bestämmelse över vad någon anser vara många eller lite.. det har ju ingenting med språkförståelse att göra då det mer är tidsuppfattning
  • Anonym (Elsie)

    Herregud. Jag fick en vass kommentar bär jag skrev att föräldrarna bör dela vabben om det inte finns särskilda omständigheter och nu sitter folk och lägger skuld på ts för att hon har en treåring med en man som dog. Är det någon som inte har något val så är det ju en ensamstående förälder. Brukar nu generellt lägga skulden på änkemän och änkor för att de inte förutsåg dödsfallet?

  • Anonym (Lina)
    Vladdis skrev 2021-10-08 10:00:58 följande:

    Därför att kvinnor i grupp i hemlighet avskyr varandra. Jag har jobbat inom vården/hemtjänst/daglig verksamhet & har sett samma mönster år ut & år in. Tror det har att göra med att äldre kvinnor saknar spänning & lycka i livet så de väljer att göra sin arbetsplats till en dokusåpa.


    Exakt så!
  • Anonym (Emelie)

    Det var samma sak på mitt förra jobb. Blev ju en del vabbande förra hösten/vintern, inte minst pga pandemin då barnen blir hemskickade för minsta lilla.

    Mitt arbete var kvinnodominerat, men faktiskt så var det exakt samma sak på min mans arbete, och där arbetar bara män.

    Sura blickar, bitska kommentarer, skitsnack bakom ryggen när min man vabbat.

    Och inte bara han, utan de två andra småbarnspapporna fick utstå samma när de vabbade.

  • elmadumle

    Undra vad dina kollegor skulle tycka om mig då som vabbar barnbarn;) ingen på mitt kvinnodominerande jobb blir sur för det. 

  • Anonym (ano)
    Caitline35 skrev 2021-10-09 12:03:03 följande:
    På vilket sätt kör jag över? Kollegor har 5 veckor semester som de kan lägga önskemål om hur de vill och de får oftast igenom sina önskade veckor. De har vuxna eller tonårsbarn. Jag har små barn. Jag har föräldradagar som jag har rätt att ta ut. Har barn som går i skolan och kan därför endast ta ut dessa föräldradagar under loven för att få tiden med barnen. Jag har många föräldradagar och behöver dessutom ta ut flera varje år plus semester. Vi får nämligen inte spara hur många semesterdagar som helst. Det innebär flera veckors ledighet under sommarlov. Mina barn har ingen pappa, så jag kan inte dela några lov med honom. Barnen har bara mig. Vid ledighet så är jag flexibel med min ledighet om det inte finns personal. Åter igen, hur kör jag över dem?
    Du började tråden med att efterfråga mer gemenskap och stöttning, men så fort någon frågar hur du själv stöttar någon annan så börjar du genast på om dina rättigheter. Så vilket är det? Ska man stötta varandra eller är det var man för sig?

    Tycker absolut att människor borde stötta varandra mer, men då gäller det dig också. Förstår att du har det svårt, men även dina kollegor har sina svårigheter i livet, de tampas också med sjukdomar, död, relationsproblem etc. Det är inte bara dina problem som räknas.

    Eller var detta bara en fredagstråd? Du borde nog klara upp några saker annars, som t ex att din man gick bort i cancer för många år sedan men ni har en treåring tillsammans. Du verkar också komplett ensam, inga föräldrar, syskon, kusiner eller vänner, inga farföräldrar, fastrar, farbröder till barnen.
Svar på tråden Vab som ger missnöje hos kollegor