Kär i min arbetskamrat

Det handlar inte om en "synd" , det handlar om att ta hänsyn till andra människor speciellt när det finns barn med i bilden. För om man ska vara ärlig så tror jag att väldigt få av de som är på andras tjejer/killar uppskattar när samma beteende vänds mot dem. 

Fast ofta vet man, på jobbet tar man ju reda på det, även i andra sammanhang så tar man reda på sådant innan.

Ute på krogen är det mer fritt fram, om man inte ser tydligt att någon är upptagen. 

Men inte fan berättar man för någon på jobbet utan att veta dennes status, och knappt då heller, eftersom det kan påverkar arbetsmiljön. 

Nej, det ULTIMATA frikortet är det förstås inte. Man kan inte mörda sin rival, och skylla på att man var så kär. Eller mörda personen man är olyckligt kär i, för att ma inte orkar med att se honom/henne lycklig med någon annan. 

Men att bekänna sin kärlek kan aldrig vara fel. Sedan är det upp till den som ÄR upptagen, att göra vad han/hon vill med den informationen. Vi talar ju inte heller om bortförande av kvinnor på den mongoliska stäppen, brudköp eller liknande...

Vi pratar om en arbetsplats, där arbetsmiljön kan bli lidande. Tror du på allvar att arbetsgivare uppmuntrar sina chefer att gå runt och berätta att de är kära i sina gifta kollegor? På vissa arbetsplatser är det inte ens tillåtet att vara ett par. 

Sitt kärleksliv sköter man privat. Dessa två personerna har endast en arbetsrelation. 

Det är väl klar att det är fel, du vet ju precis vilket pris andra kommer få betala för att du ska få ditt. Att bara snacka bort det genom att säga att det är någon annans val är ju en ganska dålig ursäkt, för ditt syfte är trotts allt att ta död på personens förhållande så att du ska få det du vill ha för det är enda sättet du kan få det du vill ha och genom att meddela personen vad du känner så försöker du påverka personen till att göra som du vill. Sen kan man såklart rationalisera och romantisera det för att få det att låta bättre men i slutändan är det vad det är.

Att öht dra upp mord och kidnappning som en extremt överdriven motpol för att få det andra att framstå som finare och snällare är ganska irrelevant. Vi är nog alla medvetna om skillnaden mellan mord, kidnappning och limma på andras partner, men det gör det inte ok för det.

...fast samtidigt träffas väldigt många par på jobbet. Varför tror du att de flesta män i Saudiarabien, inte tillåter de kvinnor de är förmyndare för (döttrar, hustrur, systrar, mödrar...) att yrkesarbeta utanför hemmet?

Som jag skrev tidigare: det är skillnad på att förföra en arbetskamrat eller ännu värre underställd på en konferensresa på Finlandsbåten, och att vara kär och vilja gifta sig och leva med den personen för evigt. MYCKET stor skillnad, till och med. 

Om alla som hade träffats på jobbet hade avstått från relationen "för arbetsmiljöns skull", så skulle vi ha många fler olyckliga, ensamstående och barnlösa personer i landet. Sådant löser sig - i ett livsperspektiv. Livet är viktigare än jobbet.

Och detta anser jag även avseende kvinnor som gör abort, för att de tycker att de "inte kan berätta det för arbetsgivaren så snart efter att ha fått fast anställning". Det där jobbet är GLÖMT om fem år, sonen eller dottern som de tog bort skulle de däremot ha haft hela livet. Han eller hon skulle ha kommit och hälsat på på äldreboendet och sett till att mamma har det bra... Vad spelar det då för ROLL, att det blev ett pinsamt samtal med den där chefen på jobbet för 60 år sedan, som man inte ens kommer ihåg namnet på..? Herregud...

Att många beter sig egoistisk betyder inte att det är ok, för varje sånt lyckligt exempel har du förmodlingen minst lika många skräckexempel och de lyckliga exemplen du drar upp har många ggr oxå en jävligt ful baksida.

Om man totalt skiter i andra och bara tänker på sig själv och sina egna behov så funkar det säkert så som du skriver, tar man med andra människors känslor och behov i ekvationen så stämmer det inte alls, sådär funkar det säkert när det handlar om två singlar, är den ene upptagen så handlar det inte längre bara om två personer lycka. Då bygger deras lycka på andras olycka.

Och nej detta har inte ett dugg med kvinnor eller män att göra, det är inte en könsfråga det är en moralisk fråga.

Ok du har bättre moral än vad jag har,känns det bättre nu :)

Vi andra pratar om att bli kära i sina gifta kollegor, inte att bli kär i en singelman eller singelkvinna. Att folk blir kära är inga problem om det är ömsesidigt och inte påverkar arbetet. I detta fallet är det inte så. 

Jag tror inte att det uppskattas att kära/kåta män springer omkring och deklarerar sina känslor för gifta kollegor. 

Du behöver inte dra en massa irrelevant exempel, man håller sig borta från gifta kollegor. Att du tycker att allt är skitsamma om 60 år förändrar inte saken. Det är liksom inget frikort för att bete sig taskigt idag. 

Skrev i första inlägget att syftet med tråden var att få skriva av mig om situationen då jag inte riktigt har nån att prata om just detta med IRL. Det har jag fått göra och det känns bra.

Är också fascinerad över att människor kan se saker på så olika sätt.

Hur kan det vara elakt att berätta för någon att man tycker om henne väldigt mycket? Jag förstår inte det. 

När jag var yngre så avslutades ett 2-årigt förhållande(särbos) med att min dåvarande tjej följde med en annan kille hem efter en fest. Jag var inte med på den festen och fick veta dagen efter. Jag var otroligt kär/förälskad i den tjejen, var förkrossad ett år efter att det tog slut. 
Inte en gång tänkte jag tanken att den andra killen "stulit" min tjej, det var hon som lämnade mig.  Jag är helt övertygad om att hon gjort det även om hon inte gått hem med den där killen. Hon älskade mig helt enkelt inte längre.
Hon hängde med honom i nån månad innan det tog slut och hon träffade ytterligare en ny.

Tycker att "moral" när det används felaktigt är förkastligt, alla lever vi ett liv, en gång. Det är fel att med flit försöka inflika skada eller smärta hos andra det är en självklar sak. Men ibland är det en konsekvens av livet.

Det som smärtade mig när jag blev lämnad av min tjej när jag var yngre var att hon lämnade mig, det var inte snyggt gjort heller. Men smärtan för mig var att hon lämnade mig inte hur hon gjorde det.
Men det hade inte varit bättre om hon och jag fortfarande var tillsammans nu 28 år senare och hon inte älskat mig på 28 år. 
Så med facit i hand så var det bäst att det gick som det gjorde eftersom kärleken var slut från hennes sida. Är övertygad om att mitt liv blev bättre av det trots att det smärtade i stunden.

Som jag skrivit innan så tror jag inte hon lämnar honom om hon älskar honom. Tror inte heller att hon gör det om hon endast är hyfsat nöjd med sitt förhållande.

Men att jag tar beslutet åt henne utan att ens ge henne chansen att få ta ett eget beslut det skulle vara förfärligt egoistiskt. 
Vem är jag att bestämma att hennes mans lycka är viktigare än hennes? Dessutom en människa som jag är kär i och tycker om väldigt mycket.

Har så svårt att förstå varför ni inte vill låta henne få bestämma över sitt eget liv?

Sen håller jag med om allt gällande det olämpliga i jobbsituationen, det är en nöt att knäcka. Tror som sagt att jag slutar i vår och då är det inte längre nåt hinder.