Anonym (RockF) skrev 2021-10-19 22:32:57 följande:
Skrev i första inlägget att syftet med tråden var att få skriva av mig om situationen då jag inte riktigt har nån att prata om just detta med IRL. Det har jag fått göra och det känns bra.
Är också fascinerad över att människor kan se saker på så olika sätt.
Hur kan det vara elakt att berätta för någon att man tycker om henne väldigt mycket? Jag förstår inte det.
När jag var yngre så avslutades ett 2-årigt förhållande(särbos) med att min dåvarande tjej följde med en annan kille hem efter en fest. Jag var inte med på den festen och fick veta dagen efter. Jag var otroligt kär/förälskad i den tjejen, var förkrossad ett år efter att det tog slut.
Inte en gång tänkte jag tanken att den andra killen "stulit" min tjej, det var hon som lämnade mig. Jag är helt övertygad om att hon gjort det även om hon inte gått hem med den där killen. Hon älskade mig helt enkelt inte längre.
Hon hängde med honom i nån månad innan det tog slut och hon träffade ytterligare en ny.
Tycker att "moral" när det används felaktigt är förkastligt, alla lever vi ett liv, en gång. Det är fel att med flit försöka inflika skada eller smärta hos andra det är en självklar sak. Men ibland är det en konsekvens av livet.
Det som smärtade mig när jag blev lämnad av min tjej när jag var yngre var att hon lämnade mig, det var inte snyggt gjort heller. Men smärtan för mig var att hon lämnade mig inte hur hon gjorde det.
Men det hade inte varit bättre om hon och jag fortfarande var tillsammans nu 28 år senare och hon inte älskat mig på 28 år.
Så med facit i hand så var det bäst att det gick som det gjorde eftersom kärleken var slut från hennes sida. Är övertygad om att mitt liv blev bättre av det trots att det smärtade i stunden.
Som jag skrivit innan så tror jag inte hon lämnar honom om hon älskar honom. Tror inte heller att hon gör det om hon endast är hyfsat nöjd med sitt förhållande.
Men att jag tar beslutet åt henne utan att ens ge henne chansen att få ta ett eget beslut det skulle vara förfärligt egoistiskt.
Vem är jag att bestämma att hennes mans lycka är viktigare än hennes? Dessutom en människa som jag är kär i och tycker om väldigt mycket.
Har så svårt att förstå varför ni inte vill låta henne få bestämma över sitt eget liv?
Sen håller jag med om allt gällande det olämpliga i jobbsituationen, det är en nöt att knäcka. Tror som sagt att jag slutar i vår och då är det inte längre nåt hinder.
Det är väl klart att du inte förstår det om du enbart ser det från ditt eget perspektiv och ingen annan är ditt perspektiv. Om du för en sekund försöker se det ifrån hennes familjs perspektiv så kanske det klarnar.
Att påstå att om du inte "ger henne chansen" att vara med dig istället för sin man skulle vara egoistiskt är ju inget annat än ren rationalisering. Du försöker göra en egoistisk handling till ok genom att intala dig själv att det vore egoistiskt att inte göra det.... OM hon är intresserad av dig så tar HON kontakt med dig.
Hon bestämmer redan över sitt liv, det är därför hon redan har ett liv och barn med någon annan än dig. Det du försöker påstå här är att hon inte har ett liv eller möjlighet att bestämma över sitt liv bara för att du inte är den del av det.
