Leva med en introvert person

Att vara introvert är inget problem som behöver "fixas." Folk har olika socialt behov, och det är varken fel att vara introvert eller extrovert. Ts och hans partner är inte kompatibla på det planet. Så antingen behöver de kompromissa och mötas på halva vägen. Om det är omöjligt så behöver de kanske gå skilda vägar.

För min del så tar sociala sammanhang extremt mycket energi och behovet för återhämtning i enrum är stort efteråt. Men den återhämtningen kan vara tillsammans med min man eller barnen. Barnen tar energi för de är små men det är en helt annan typ för min del. Det ger liksom mig ett energitillskott i tillägg till den andra energin som går åt. 

Jag har märkt att pandemien och att arbeta hemifrån har ökat min energinivå markant. Jag är inte helt dränerad vid hemkomst och ser ut som en urvriden lase utan sprudlar av energi då. Så nu har jag säkerligen kanske mer energi över till familjen på grund av det men jag upplever inte familjen som energikrävande på samma sätt som övriga världen. För min del kan man och barn vara där även när jag återhämtar mig. (Jag fasar inför tiden framöver när min arbetsgivare satt ett maxtak på 1 dag hemmaarbete). 

Jobbar din sambo på en arbetsplats där hon måste vara fysiskt på plats eller finns det möjlighet för att delvis jobba hemifrån? Jag tänker spontant att hon kanske är som jag och att hemmaarbete skulle gynna henne personligen och bidra till att hon har mer energi över till privatlivet? 

För övrigt så finns det en delmängd av extremt extroverta personer som jag personligen inte kan umgås med för mycket. De är dem som har ett behov av att hela tiden även bli bekräftade på ett aktivt sätt. De har även någon kombination med extrem energi som gör att saker ska gå i ljusets hastighet. Är du en sån typ av person så kan jag förstå att din sambo behöver ännu mer tid helt ensam för återhämtning. Jag har gärna fler projekt på gång och det får gärna vara snabba framsteg men jag fungerar inte alls som de personerna gör. 

Jag menade mest att hon använder ursäkten av att vara introvert istället för att säga sanningen om att det är något annat som är problemet. Tex att hon slutat älska honom. 

Jag är en sådan som behöver bli bekräftad och sedd men inte på ett överdrivet sätt ( tycker jag ). Men hon brukar säga att det är så. Precis som du skriver. Där är problemet. Mitt behov krockar med hennes. Jag känner mig oälskad då jag är med ngn som känner som du skrev och hon känner sig kvävd också som du skrev. 

Fast ditt behov av att bli sedd och bekräftad har ju inget med att du är extrovert. Det finns introverta som också har stort bekräftelsebehov och extroverta som inte har det behovet.
Fundera varför du har ett bekräftelsebehov? Vad är det som du behöver bekräftas för

Oavsett VEM man är och vilken personlighet man har så får det konsekvenser i ett förhållande.

Om din partners introverta sida får dig att känna dig ensam, så försök hitta en lösning på sätt ni kan göra som känns bra. Om din extroverta sida gör henne trött, så kan ni ju försöka lösa det ihop.

Eller så är det som vanligt på familjeliv, att ni naturligtvis bör dumpa varandra och hitta någon bättre...

Jag är själv introvert och har ett ganska stort behov av att hämta energi genom att exempelvis hålla på med musik eller något annat kreativt, för mig själv. Har jag inte det, så fungerar jag inte.

MEN det är också enormt viktigt för mig att vårda mina nära relationer och skulle bli väldigt besvärad och orolig om min sambo skulle känna som du. Och det är skillnad på om min sambo hade behovet att vi ständigt ska gå på sociala tillställningar, det hade inte funkat i längden, för det klarar jag helt enkelt inte för mycket av. Då finns det inget kvar av mig som person längre för min energi hamnar i botten och då kan jag inte ge något alls av mig själv.

Men att bekräfta varandra på olika sätt är en annan femma. Det är väl självklart i en relation att man vill bli sedd och hörd, och oftast har man ju också olika behov av det, men då får man hitta en väg som funkar för båda. Så det viktiga här tänker jag är att du kan prata med henne om detta, och att hon bryr sig om vad du säger. Om man vill vara med varandra bör det liksom ligga i bådas intresse att hitta en lösning. Hur ser hon på situationen? Tycker hon att ni har en bra relation? Att allt funkar prima?

Känner att en mängd av svaren här kommer från folk mer på extrovertspektrumet, där din sambo lite utmålas i tråden som egoistisk och "dålig", vilket jag anser är fel. Det låter sunt och bra att du försöker förstå och möta henne. 

Jag är själv väldigt introvert, har provat sambo men insett att det inte är för mig. Nej introvert är ingen diagnos, det är ett personlighetsdrag (sök på "big five"). Extrovert-Introvert ligger på ett spektrum. Förenklat är det så att extroverta människor FÅR energi av att vara sociala, introverta människor FÖRBRUKAR energi av att vara sociala. Så med det i tankarna så är det inte svårt att inse att en extrovert och en introvert i förhållande, som dessutom bor ihop, kan bli ganska problematiskt (beroende på hur högt/lågt båda ligger längst spektrumet). Jag kan säga att det handlar sällan om egoism eller brist på känslor att personen distanserar sig, utan helt enkelt mental trötthet/utmattning. Mental trötthet är faktiskt ofta värre än fysisk trötthet. Och ska tilläggas att även om man är bekväm i sin partners sällskap så är det ändå en människa, och all interaktion med människor förbrukar energi för en introvert.

Detta betyder inte att introverter inte gillar att umgås med folk! Det är viktigt att poängtera detta, vi kan faktiskt vara hur sociala som helst i rätt sällskap, men vi måste vara lite selektiva, plus få möjlighet att "ladda batterierna". Tänk dig en mobil som bara kan laddas till 20% batterikapacitet.

Det bästa jag kan komma på i form av tips är att försöka lyfta frågan när hon har "en bra dag", typ en ledig dag när hon faktiskt är mottaglig, och försök förmedla hur du känner, fråga hur hon känner, och ja.. se om ni kan börja brainstorma nån lösning.

En sista grej.. Då jag tolkar det som att du är extrovert så bör du inse att din partner kan ALDRIG tillgodose samtliga av dina sociala behov, det är helt omöjligt. Så för din del kanske du behöver förlita dig i större utsträckning på din vänskapskrets. Inte alltid såklart, ni behöver ju hitta på saker ihop också. Det är lite av en balansgång det där. 

Så kan det förstås vara. Svårt att säga då vi bara har ts version. Dock är det vanligt att introvert beteende kan tolkas som ointresse. Särskilt om man är en sån person som har stort behov av bekräftelse.

För att ge dig lite perspektiv och visa dig att människor är olika: jag är introvert och lever med en man som är introvert. Vi bor i ett stort hus med flera extra rum och stor trädgård ute på landet. Vi kan ofta göra våra egna saker i samma hus och höra varandra men utan att umgås. Vi sover i varsitt sovrum. Vi har varsitt hobbyrum i huset dit vi kan dra oss undan. På helgerna gör vi saker ihop men det är ofta så att vi är ensamma med varandra och inte umgås med annat folk, vi tränar ihop eller kallbadar ihop i havet tex. Sociala grejer gör vi oftast på varsitt håll eftersom vi har olika vänkretser. Men ibland umgås vi och socialiserar ihop. Då är vi rätt trötta efteråt. Vi har även barn ihop och umgås mycket som familj. Men vi har båda två ett stort behov av egentid. Varje år gör vi varsin resa ensam genom
våra respektive jobb. Och vi bokar sällan upp helgerna. Detta är helt normalt för oss och en jätteskön livsstil. Jag har även varit sambo med en extrovert person och det var konstant stressande: han bokade upp saker hela tiden utan att fråga mig, bjöd hem folk hela tiden, ville resa hela tiden, vi reste tio gånger på ett år och det tyckte han var normalt, han blev ledsen på mig för att jag drog mig undan, för att jag ville vila. Ibland kan jag sakna hans sociala liv och initiativkraften han hade till att alltid hitta på något men det var svårt att leva ihop. 

Ibland har min man bett mig sitta i garaget och läsa min bok medan han reparerar bilen bara för att han vill ha min närhet. Skulle det fungera med något sånt? För mig så kräver inte det energi och min man får det närhetsbehovet han har tillgodosett. 

Min man är mer extrovert än mig men han är mer mot mitten av skalan. Han kan hämta energi i sociala svanhamn men kan över hämta energi i ensamhet. Du och din sambo verkar vara mer åt var sin ytterpunkt på skalan? 

Jag har inte så många andra goda råd än att man måste försöka mötas och kompromissa. Om man inte kommer överens och någon känner sig förbisedd så är det svårt att få relationen att fungera tror jag? Endel sociala behov kan vänner och familj bidra men det finns en punkt för hur lite man kan tänka sig umgås med sin sambo, flickvän, fru? 

När man har personligheter som är olika så dras man ofta åt det mer extrema efter ett tag. Och då är det lätt att fokusera på att försöka få den andre att förstå och att man själv vill få det man behöver.

Men även i en relation så är man inte varandras allt, utan det är också så att man får anpassa sig till vad den andre vill och behöver.

Att känna sig oälskad är mänskligt, men man kan liksom inte alltid få precis det där man önskar, från den man vill ha det ifrån. Att uppleva sig kvävd är precis lika jobbigt.

Sen tänker jag att det faktiskt inte är så att alla är introverta på precis samma sätt. 

Jag är åt det introverta hållet och min man är extremt extrovert. Det funkar bra, med lite kompromisser. 

Han vill ha vänner och bekanta över mest hela tiden och det går bra - bara det är ok för mig att ursäkta mig och dra mig undan så att jag kan ladda batterierna när jag behöver. Jag tar gärna hand om matlagningen, för då kan jag och de andra introverterna hänga mer kravlöst i köket. Och jag säger godnatt vid 9-tiden på vardagar och skrotar runt själv med mina grejer i sovrummet efter att barnen har kommit till ro. 
Han är noga med att planera in tid för bara oss i familjen - en lugn söndagsmorgon eller en skön onsdagskväll bara för oss själva för han vet att det är viktigt för mig. Han drar iväg med alla barnen ibland så att jag kan få vara helt själv hemma och han är den som tar mycket av det sociala med skolan (alltså fester och sociala evenemang, inte föräldramöten och konserter, som vi båda vill gå på). Eftersom jag har ett mycket mindre umgänge så ger han prioritet åt dem och ser alltid till att hjälpa till att fixa och dona för att få mina vänner och familj att känna sig välkomna och viktiga. Det faller sig väl helt naturligt för honom, men det känns viktigt för mig. 

Vi har varit gifta i 11 år och jag skulle aldrig vilja ha någon annan än min extroverta man.

Så är det för oss också. TS har nog missuppfattat det där med introvert. det betyder inte att man måste vara ensam. Det man måste hålla ner är sociala kontakter med andra, inte att avstå det men att begränsa. Jag ser det inte som jobbigt eller påfrestande att vara med hustrun, någonsin, men ensamtiden ser vi till att få. 
Antingen upplever sambon TS som påfrestande, eller är det något annat problem, typ svalnande känslor.

Min bästa vän är extremt introvert. Hennes man sedan 30 är väldigt extrovert. Även jag är extrovert, och min sambo introvert.
Jag tänker att vi alla har valt att ha människor nära, som kompenserar det vi själva inte har.
I våra relationergar vi gjort så att jag och min bästa väns man båda fyller vårt sociala behov genom att umgås med andra människor utan våra partners.
Då får våra introverta älskade människor egentid, och vi går social stimulans

många verkar tro att introverta är antisociala, vilket är helt felaktigt.

jag är introvert och social, vilket innebär att jag mår bra i sociala sammanhang men då det tar mycket av min energi så jag behöver ladda batterierna i ensamhet till och ifrån för att få kraft att orka med sociala sammangan som jag tycker så mycket om.  

jag kan hålla igång på en fest, bjuda till, prata, skratta, lyssna och festa. Men dagen efter har jag en social baksmälla som gör att jag knappt orkar hejja på grannen. Det har inte att göra med att jag inte vill umgås utan för att min energi är förbrukad. Något min extroverta kompis inte förstår så hon istället blir stressad av ensamhet och alstrar energi av sociala sammanhang. 

För mig räcker det inte med att den andra är tyst. Jag behöver vara ensam i ett rum och veta att ingen kommer att störa mig eller väntar på mig för att det ska vara stressfritt. Har varit sambo med en person som inte klarade av en stängd dörr utan ständigt skulle komma in och fråga saker eller "bara säga hej" och det var otroligt störande. Nu bor jag ensam för att ha någonstans där jag får vara ifred så mycket jag vill och har mina sociala kontakter när jag vill. Är singel för att jag inte har något behov av en partner.

Precis samma för mig.

Eftersom du inte har något behov av en partner upplever du dennes beteende som mer störande än andra introverta gör. Och i det exempel du berättar respekterar hen inte dina gränser.