Sätter du din partner eller dina barn först?

Intressant att läsa era svar!

Det är många punkter jag inte håller med om. Jag skulle alltid sätta min partners/min vilja framför barnens vilja. För mig kommer barnen i andra hand (jag vet att min partner också vill barnen väl). 

1. Självklart väntar jag på min partner, förutsatt att jag vet att barnet har det bra på förskolan. Jag skulle alltid sätta min partners vilja framför barnens, om det handlade om just vilja, vilket det nästan alltid gör. Väldigt få barn tar skada av att måla en extra teckning. 

2. Jag har inget behov av att gå på matcher och om min man vill göra något annat istället sätter jag honom först. Jag tycker det är bättre att vara med ibland på matcher, jag tycker det lär barnet att vara självständigt och ha egna intressen. Så även om mina barn vill att jag är med, väljer jag oftast bort det. Däremot lyssnar jag engagerat när de berättar om matchen. Jag har svårt att förstå alla föräldrar som alltid är med på matcher, tror det har en negativ inverkan på barns självständighet. De växer som människor av att göra saker på egen hand. 

3. När det gäller inköp av saker skulle jag i alla lägen prioritera min partners/min vilja förutsatt att det inte var något som var nödvändigt för barnen. Märkeskläder får de arbeta ihop till genom att skaffa ett jobb (eller möjligen jobba hemma, beroende på ålder), jag tror att det skapar självständiga individer som förstår pengars värde. 

4. Har man busskort tar man bussen. I alla väder, varje dag. Det skapar självständiga individer som inte reflekterar över vilket väder det är eller huruvida det är jobbigt eller inte. Man genomför det man ska. 

Som ni förstår har vi diskussioner om det här här hemma, min man (bonusfamilj), delar inte min uppfattning om ovan. Han curlar sina kids och sätter nästan alltid deras vilja framför övriga familjens. Jag kör stenhårt på motsatsen, i enlighet med ovan. Inte för att alltid göra min partner till lags, utan för att jag är av uppfattningen att barn är barn. De behöver bli självständiga och lära sig att deras vilja går igenom först när övriga delar av familjen vill samma sak. Det går bra för oss. Mina barn förstår inte varför övriga barn vill bli körda, inte heller värdet av att vi tittar på fotbollsmatcher, de förstår pengars värde och jobbar för att tjäna in pengar - sparar och har respekt för pengar. Jag trodde det skulle uppstå problem eftersom våra barn behandlas helt olika, men har det inte gjort, mina barn är så inkörda på att vara självständiga och de uppskattar friheten det ger.

Problemet som uppstår är endast mellan mig och min partner. När jag konstant kommer försent till jobbet eftersom hans 12 åring ska bli körd till skolan, när våra pengar går till märkeskläder/snabb mat/biobesök istället för huset och upplevelser tillsammans, när vi andra i familjen gör saker tillsammans på helgerna, men han är borta för att titta på ett barns matcher (vi har fem barn varannan vecka, så jag får rodda övriga under helgerna). 

Han curlar och försöker vinna barnen genom tid och pengar, hans barn vill alltid ha mer och är aldrig nöjda. 

Mina barn uppskattar de dom får. 

Jag är av den absoluta uppfattningen att barn inte ska curlas och att deras vilja ska komma i andra hand eftersom det skapar trevligare och självständigare individer. 

Läs innan du svarar! 

Jag förstår att du sannolikt skulle rädda barnen från ett brinnande hus innan du räddar din partner 

Det är många som lever i mantrat ?jag sätter alltid mina barn framför min partner? och jag undrar om det verkligen är sant. Själv känner jag väldigt få par som skulle göra det i vardagliga situationer när alla basala behov är uppfyllda. 

Väljer du att bistå din partner när denne önskar det eller prioriterar du att curla barnen istället? 

Exempel:
1. Ni samåker till jobbet, din partner behöver jobba över en halvtimme. Skulle du då låta barnet vara på förskolan till halv fem istället för fyra och med det ge din partner en halvtimmes kortare restid hem. Eller skulle du prioritera att hämta barnet? 

2. Dina barn vill att du är med på alla fotbollsmatcher, men en gång per månad vill din partner att ni umgås istället för att titta på matchen. Vem prioriterar du? 

3. Din partner vill att ni köper en ny lampa istället för märkeskläder som sonen vill ha. Vem prioriterar du? 

4. Dina mellanstadie-barn vill bli körd fram och tillbaka till skolan trots att de har busskort, din partner vill inte att ni kör dom utan vill att dom ska bli självständiga. Vem lyssnar du på? 

Du påminner om hans exfru. Barnen ska köras överallt och få allt de pekar på. Att de är överviktiga, enbart stirrar på en datorskärm, otacksamma och stjäl pengar etc. Det är inte ett problem, men om dom inte får skjuts till skolan och en gant jacka - det är värre än döden. 

Jag är helt med på att inte lyda minsta vink hos sina barn, men i de här fallen tycker jag att det är du som låter rätt självisk och osjälvständig. DU klarar inte av att ta bussen hem en enda gång när du fått jobba över, så båda partner och barnet på förskolan ska sitta och vänta på dig. DU har ingen lust att gå på matcher så du struntar i det, oavsett om det är viktigt för ditt barn eller inte. DU vill att din partner ska umgås med dig just precis när hans barn har match. DU vill ha en ny lampa och tycker att din partner ska lägga pengarna på dig istället för på sina barn. Och din partner vill skjutsa sitt barn till skolan men du tycker att han istället ska ta ansvar för att du kommer i tid till ditt jobb. 

Jag är lite nyfiken på vilken typ av barn du själv var - den prioriterade eller den som kom i andra hand? 

Att sätta barnens behov först är givetvis inte detsamma som att låta sin partner sitta i mörker om lampan går sönder och barnen samtidigt önskar sig märkeskläder, eller att curla sönder dem.

Du får komma på bättre exempel där behov ställs mot behov.

Som ni förstår har vi diskussioner om det här här hemma, min man (bonusfamilj), delar inte min uppfattning om ovan. Han curlar sina kids och sätter nästan alltid deras vilja framför övriga familjens. Jag kör stenhårt på motsatsen, i enlighet med ovan. Inte för att alltid göra min partner till lags, utan för att jag är av uppfattningen att barn är barn. De behöver bli självständiga och lära sig att deras vilja går igenom först när övriga delar av familjen vill samma sak. Det går bra för oss. Mina barn förstår inte varför övriga barn vill bli körda, inte heller värdet av att vi tittar på fotbollsmatcher, de förstår pengars värde och jobbar för att tjäna in pengar - sparar och har respekt för pengar. Jag trodde det skulle uppstå problem eftersom våra barn behandlas helt olika, men har det inte gjort, mina barn är så inkörda på att vara självständiga och de uppskattar friheten det ger.

Problemet som uppstår är endast mellan mig och min partner. När jag konstant kommer försent till jobbet eftersom hans 12 åring ska bli körd till skolan, när våra pengar går till märkeskläder/snabb mat/biobesök istället för huset och upplevelser tillsammans, när vi andra i familjen gör saker tillsammans på helgerna, men han är borta för att titta på ett barns matcher (vi har fem barn varannan vecka, så jag får rodda övriga under helgerna). 

Han curlar och försöker vinna barnen genom tid och pengar, hans barn vill alltid ha mer och är aldrig nöjda. 

Då missuppfattar du mig. Det är ingen skillnad för mina barn sedan min nya kom in i bilden. De har alltid uppfostrats att vara självgående och självständiga. 

De får såklart mängder av kärlek, krama och äventyr, men deras vilja styr inte hela familjen.