Marmelad89 skrev 2022-06-09 10:03:48 följande:
Intressant att läsa era svar!
Det är många punkter jag inte håller med om. Jag skulle alltid sätta min partners/min vilja framför barnens vilja. För mig kommer barnen i andra hand (jag vet att min partner också vill barnen väl).
1. Självklart väntar jag på min partner, förutsatt att jag vet att barnet har det bra på förskolan. Jag skulle alltid sätta min partners vilja framför barnens, om det handlade om just vilja, vilket det nästan alltid gör. Väldigt få barn tar skada av att måla en extra teckning.
2. Jag har inget behov av att gå på matcher och om min man vill göra något annat istället sätter jag honom först. Jag tycker det är bättre att vara med ibland på matcher, jag tycker det lär barnet att vara självständigt och ha egna intressen. Så även om mina barn vill att jag är med, väljer jag oftast bort det. Däremot lyssnar jag engagerat när de berättar om matchen. Jag har svårt att förstå alla föräldrar som alltid är med på matcher, tror det har en negativ inverkan på barns självständighet. De växer som människor av att göra saker på egen hand.
3. När det gäller inköp av saker skulle jag i alla lägen prioritera min partners/min vilja förutsatt att det inte var något som var nödvändigt för barnen. Märkeskläder får de arbeta ihop till genom att skaffa ett jobb (eller möjligen jobba hemma, beroende på ålder), jag tror att det skapar självständiga individer som förstår pengars värde.
4. Har man busskort tar man bussen. I alla väder, varje dag. Det skapar självständiga individer som inte reflekterar över vilket väder det är eller huruvida det är jobbigt eller inte. Man genomför det man ska.
Som ni förstår har vi diskussioner om det här här hemma, min man (bonusfamilj), delar inte min uppfattning om ovan. Han curlar sina kids och sätter nästan alltid deras vilja framför övriga familjens. Jag kör stenhårt på motsatsen, i enlighet med ovan. Inte för att alltid göra min partner till lags, utan för att jag är av uppfattningen att barn är barn. De behöver bli självständiga och lära sig att deras vilja går igenom först när övriga delar av familjen vill samma sak. Det går bra för oss. Mina barn förstår inte varför övriga barn vill bli körda, inte heller värdet av att vi tittar på fotbollsmatcher, de förstår pengars värde och jobbar för att tjäna in pengar - sparar och har respekt för pengar. Jag trodde det skulle uppstå problem eftersom våra barn behandlas helt olika, men har det inte gjort, mina barn är så inkörda på att vara självständiga och de uppskattar friheten det ger.
Problemet som uppstår är endast mellan mig och min partner. När jag konstant kommer försent till jobbet eftersom hans 12 åring ska bli körd till skolan, när våra pengar går till märkeskläder/snabb mat/biobesök istället för huset och upplevelser tillsammans, när vi andra i familjen gör saker tillsammans på helgerna, men han är borta för att titta på ett barns matcher (vi har fem barn varannan vecka, så jag får rodda övriga under helgerna).
Han curlar och försöker vinna barnen genom tid och pengar, hans barn vill alltid ha mer och är aldrig nöjda.
Mina barn uppskattar de dom får.
Jag är av den absoluta uppfattningen att barn inte ska curlas och att deras vilja ska komma i andra hand eftersom det skapar trevligare och självständigare individer.
När det gäller punkten om att du kommer försent till jobbet för att 12åringen ska ha skjuts då tycker jag du ska bli hårdare om att ni behöver åka tidigare för att hinna. Om det betyder att kliva upp 30 min tidigare för alla i familjen så får det vara så. Där behöver din man och 12åringen ta ansvar i att se till att du kommer i tid. Det ska inte vara okej att du kommer försent för att din man vill skjutsa till skolan. Då får 12åringren ta att hen måste fördröja tiden en stund innan skolan på skolan. Det handlar inte om att prioritera barnet före dig utan att visa respekt mot varana inklusive 12åringren. Vill hen ha skjuts får hen visa respekt mot din arbetstid och då får ni som familj hjälpas åt att se till att komma iväg på morgonen. Kort sagt: Vill 12åringen ha skjuts får hen och din man se till att få det att fungera även för dig.
Jag förstår att det känns som att du får stå tillbaka för din mans önskemål att göra sina barn nöjda. Jag förstår att ni prioriterar olika saker som viktiga. Det är också svårt att bryta mönster. Barnen är så pass stora nu att de går att resonera med dem. Det bästa skulle ju vara att få barnen med sig i besluten snarare än bestämma över dem.
Jag vet inte hur din kommunikation och kontakt är med dina bonusbarn men låter lite som att du kanske inte lyssnar så mycket på dem heller utan bara tar för givet att de är gnällungar som får som de vill för sin pappa. Detta skapar i sin tur irritation hos dig och då kan det blir svårt att lyssna på varandra och prata om saken som resonabla människor. Om en slitning uppstår för att barnen tycker att du ska bestämma över dem att göra på ett annat sätt kan det göra precis det motsatta.
Jag förstår om du är arg, ledsen och frustrerad över det som du tycker att du får stå tillbaka för men för att få till en förändring behöver förståelse, kommunikation och kompromiss finnas från er alla.
Börja med någonting enkelt som du vill ha ändring på och testa en taktik för att kunna mötas. Sen kanske du kan använda samma taktik för att nå framgång i något mer du vill ha förändring i.
Du kan också tänka igenom hur du brukar prata med andra runt omkring dig när du vill nå förändring och få andra med dig och använda samma sätt i familjen.
Du kanske behöver se dina bonusbarn mer som kollegor än barn och hur du ska göra för att få dem med dig. Om du kan ändra din kommunikation så att den passar dem du ska prata med så kommer de säkert lyssna på dig.
