Sätter du din partner eller dina barn först?

Men det går ju inte att svara på baserat på de förenklade exempel du satte här. Det är ju osunt att alltid sätta den enas vilja framför den andres, oavsett om det är ens partner eller ens barn. I en familj måste ju alla bli sedda och få rimliga viljor tillgodosedda.

Det är ju självklart skillnad på om ungen får shoppa märkeskläder för tusentals kronor varje månad medan partnern är kontrollerande med pengarna gentemot sin sambo och vägrar låta sambon köpa ens en lampa om det behövs jämfört med att aldrig låta ungen köpa något den vill ha och spendera alla pengar på sådant man själv tycker är kul. Det blir väldigt svartvitt och extremt.

Jag tror det är ett väldigt osunt tänk att tjafsa om "vem som bestämmer", det låter som att du då fastnar lite vid att markera att "du minsann är den vuxne som bestämmer och barnen ska inte tro att dom har något att säga till om"

Jag strävar efter självständiga barn. Om du tycker det gör mig till en usel förälder får du tycka det. Jag tycker föräldrar som lyder minsta vink, skämmer bort sina barn och inte lär sina barn vara självständiga är mindre bra föräldrar. Det skapar inte bra förutsättningar inför vuxenlivet. 

Självständighet är bra och nödvändig, men också helt betydelselös om det kombineras med en känsla av att aldrig vara prioriterad, omhändertagen och älskad. Vad tror du dina barn får med sig om de får lära sig att detas önskningar alltid är underordnat. 

Det här blir ju en väldigt märklig konversation. Varför skulle mina barn inte känna sig prioriterade, omhändertagna och älskade? 

Mina barn är stolta över att få ta bussen. De är lyckliga när de berättar om målet de gjorde på matchen. De är glada över sina hm kläder. Barn behöver inte curlas-sönder och skämmas bort för att må bra och känna sig älskade. 

Prioriterade är de ju inte, du skriver ju uttryckligen att du sätter de vuxnas vilja framför fina barns. Det är själva definitionen av att prioritera. Älska dem hör du säkert, och ta hand om kan man göra på olika sätt, men prioritera dem gör du inte utifrån vad du skriver här. 

Det är ju jättebra att de är stolta över att ta bussen själva, då är det ju inget problem. Problemet uppstår först när de inte vill, när de vill ha skjuts, och du svarar att det inte kommet på frågan för barn ska ta bussen - alltid. 

 

Jag skulle hämta senare från förskolan (min son trivdes där), jag går på alla fotbollsmatcher (man får umgås en annan gång), kläder är viktigare än en lampa (partnern får väl köpa en lampa själv) och jag skulle strunta i vad partnern ansåg om bussresor utan skjutsa ibland och vänja barnet vid att åka buss i lagom takt som passade barnet.

Du får bli hur irriterad du vill, men påhopp skulle jag inte kalla det. Snarare en betraktelse av hur du beskriver dig själv och hur du agerar. Vad jag är besatt av eller inte kan du nog inte utläsa av mina korta inlägg, så det får stå för dig själv. 

Dom situationerna uppstår inte eftersom barnen har ett annat tänk. Om du aldrig blir körd kommer du aldrig sakna att bli körd. Det handlar om hur man lägger upp livet. Till en början kan en förändring vara jobbig, men man vänjer sig och när man vant sig är det inte längre jobbigt att ta en buss utan självklart. 

Mina barn tjatar inte om saker i mataffären. Det innebär inte att jag inte köper det dom tycker om. 

Mina barn kräver inte att få resa till Grekland. Det innebär inte att de inte har kul när vi är på semester i ett annat land. 

Att jag inte låter deras vilja styra våra liv, innebär inte att de inte har ett bra liv. Kan du se skillnaden? 

Hoppas du är trevligare i verkliga livet. 

Jag kan bara hoppas detsamma om dig, men det låter ju lite tveksamt med din syn på barn i allmänhet och din mans barn i synnerhet.