Mitt ”utbrända” ex

Du hade biljetter till en nöjespark som du inte kunde utnyttja med barnen på hela sommaren? Hur kommer det sig?

Instämmer i detta! Vissa saker är bara att acceptera och där kanske du kan tänka att det för någon generation sen inte alls var ovanligt att mest vara hemma på semestern. Det kan ha sin charm det med och kan verkligen behövas i vår stressade tillvaro. Att han dessutom har tillgång till ett lantställe är ju trots allt rätt lyxigt, det blir miljöombyte också. Du kanske får se det som att du får fixa de upplevelser du tycker är viktig och roliga att göra. Men du kan inte ha en enda lång radda av upplevelser på dina veckor utan får också ha lugna perioder där barnen inte gör så mycket. Detta mår de inte dåligt av. Jag tänker att det finns en ekonomisk aspekt också. Är han sjukskriven (?) så lär han ju inte ha så mycket pengar att röra sig med. Det är nog bara att acceptera. 

Men detta med läxorna är ju problematiskt och det låter helt klart som att du fått ta ett väldigt stort ansvar. Är det värt det så att barnen ändå har en nära relation med sin pappa? Vad tycker barnen själva? Om du utgår från att detta inte kommer förändras utan så här lever han, så tror jag det blir lite lättare att se klart på situationen. För då finns det bara två alternativ: ta det goda med det onda och acceptera att du gör mest. Eller kanske gå över till att de ses varannan helg istället. 

Jag har varit i en liknande situation och stångade mig blodig för att det skulle funka på pappans veckor. Men det gick inte. Efter många år började barnen istället bo hos mig på heltid. De har idag en fin relation till sin pappa och träffar honom varannan helg. Då kan han vara den pappan han vill vara och hans brister påverkar inte deras skolgång etc. Men detta är ju inte en lätt fråga - det handlar om att se vad som är nödvändigt i barnens liv, hur detta kan tillgodoses och hur alla ställer sig till en annat uppdelning av boende. Mina barn var väldigt oroliga för att tappa kontakten med pappa, och det är ju inte konstigt eftersom de av naturliga skäl inte kunde se honom styra upp situationen. Pappan var också rädd för precis samma sak. Men som sagt, det blev mycket bra för alla inblandade. 

Kanske kan ni prata med någon utomstående om detta? Familjerådgivning t ex? 

Jag försöker hitta en lagom nivå på mina veckor men det är stressigt när jag vet att de bara varit inne och häckat framför datorerna en hel vecka. Jag vill ju ge barnen mer av livet än så. Plus att barnen tappar förmågan att roa sig på egen hand utan skärmar, vänder på dygnet osv.

Han har avsevärt mer pengar än jag så det är inte där skon klämmer. 

Jag skulle verkligen vilja att det funkar med varannan vecka men ser jag inte någon vilja till förändring hos honom vet jag inte vad jag ska göra. Det är därför jag behöver förstå om hans mående är normalt eller om jag har rätt att ha högre förväntningar på honom.

Det är inget fel på de aktiviteterna i sig, om man gör det hyfsat regelbundet. Under sommarlovets fem veckor då barnen varit hos honom har de suttit inomhus HELA dagen över tre veckor. Är det en rimlig aktivitetsnivå enligt dig?

Om han inte försöker må bättre måste jag fortsätta täcka upp för det han inte gör. 

Har du försökt prata med honom om hans föräldraskap? Är det din nivå som gäller eller finns det något mittemellan? Vad han gör annars har du inte löngre med att göra. Barn behlber heller inte aktivera dygnet runt. Ingen har dött av att ha det lite långtråkigt, faktiskt vila och ha egentid med dem själva. Behöver inte vara latjolajban lådan hela tiden. Om du upplevt psykisk ohälsa skulle dununge säga att rycka upp sig, ta sig i kragen mm. Han behöver stöd och push från vården eller annat håll för att ta sig ur sitt mående. Set ör bara upp till honom. Du får vara hur frustrerad du vill men dunharbinre med det att göra. Tycker du att det barkar iväg kan du göra en orosanmälan på honom. Visst det ligger mycket ansvar på dig. Det brukar bli det på mammorna. Låter du honom ta eget ansvar eller dikterar du villkoren. Kan ni samarbeta kring barnen. Du får nog ta ett par steg bakåt och låta honom greja. Du måste vänta in honom. Stötta och inte stjälpa på de områden ni har gemensamt nu. Du gör ditt och han sitt. 

Jag har accepterat situationen i flera år och skulle fortsätta acceptera det om det blev synligt att han försöker göra sitt bästa. Men han verkar ha resignerat. Han gick i terapi men slutade då han inte gillade henne. Han pratade med VC om npf-utredning (efter kommentarer om det från terapeuten) men fick ingen remiss och då söker han inte privat utan skiter i det. Det är det som stör mig, skulle han vara sjuk men få behandling, medicin, träningsprogram eller vadsom och hålla sig till det skulle jag gärna fortsätta hålla honom under armarna men det känns så tröstlöst och otacksamt som han håller på nu. Jag har försökt uppmuntra honom, bland annat hjälpa honom att söka npf-remiss men allt är bara för jobbigt eller allmänt skit. 

Han är säkert deprimerad och kanske även har en funktionsnedsättning men det kan ju inte ursäkta precis vad som helst.

Jag vet inte om jag kan få honom till en rådgivare. Men ska tänka på det.