Hur mycket ska min sambo bidra?

Ni kanske skulle söka en samtalskontakt och försöka reda ut era bekymmer. Man kan ju inte bara komma undan sina ansvar som vuxen bara för att man inte tål "kritik" och sedan skita i hur det ev påverkar en partner. 
Misstänker mer att det är bekvämare för henne att stoppa huvudet i sanden än att ta tag i sitt liv. Hon har det bra som hon har det egentligen. Och hon vet att du blir stressad av samtalen så du ställer därför heller inga ordentliga krav på henne och hon behöver inte förändra sig. Snarare att ju mer hon beklagar sig över sin sits så kommer du troligen vika ned dig och ge henne ännu mindre ansvar för er ekonomi än vad hon har idag.

Om hon inte ens klarar av att samtala om att ta tag i sitt liv med utbildning och jobb utan att ta det som kritik så kanske hon ska söka vård för utredning för diagnos och sedan se vart det landar. 
Friska människor kan hantera samtal som rör hemmet, familjen, ekonomin osv utan att få panik...
Lite samma taktik som jag kört med mot barnen. Har man upprepade problem så får man kanske söka hjälp av vården för att reda ut dem än att hela tiden använda det som ursäkt för att slippa saker och ting och vips så är det inte längre ett problem konstigt nog... För till doktorn kan man ju så klart inte gå med nonsensproblem man kör med för att slippa undan och det vet ju till och med minsta barn.

Hon har aldrig sökt vård för sin trötthet men tycker ändå den är skäl nog att inte jobba?