Jag orkar inte fram till semestern

Känner mig så besviken på mig själv för att jag inte klarar det som alla andra klarar.

Long story short: Jag har Asperger i grunden och de har även misstänkt bipolära svängningar. Har varit sjukskriven för utmattningssyndrom 3 gånger genom åren och är mycket stresskänslig. 

Lever med make och tre barn mellan 9 och 11 år varav ett (möjligen två, men ej utredd än) med NPF-problematik. Maken jobbar med ett säsongsberoende arbete. Har 0 socialt nätverk och knappt någon kontakt med våra familjer. Jag har inget körkort pga min diagnos.

Min far hade cykliska depressioner och blev deprimerad varje vinter, och jag har sett det mönstret hos mig själv också. Jag har dock alltid lyckats bryta depressionen på våren genom att se fram emot sommaren och då få vila ut. Det är då vår familj mår bra och klarar ett år till. 

Jag vet att jag kommer få påhopp nu, och tro mig, jag skäms över att det är så här. I år lyckades vi inte få någon semester alls tillsammans, och jag vet inte hur jag ska klara det. Jag vet att man SKA klara att vara själv med sina barn i fyra veckor. Andra människor gör det. Men jag kan inte. Jag kan inte ta mig någonstans, inte ens bada med dem, för de simmar alltid för långt ut och det blir farligt. Två av barnen har troligen NPF och kan vara väldigt svåra när det inte går bra med saker och ting, och eftersom jag själv är väldigt ljudkänslig osv kan jag inte alltid re ut det på egen hand. Barnen har svårt för övergångar och är svåra att motivera till att göra saker, så risken är stor att de bara sitter framför sina skärmar  hela sommaren. De är inte intresserade av någon sport, två av dem har inga vänner att leka med och de tycker inte om promenader elelr cykelturer.  

Tillsammans hela familjen brukar vi ha det underbart och resa till Gotland och samla kraft. Maken står för stabiliteten medan jag sköter mycket av det känslomässiga med barnen. Vi kompletterar varandra bra. 

Jag har påtalat det här för chefen men han bara struntar i det. Jag har ordnat ett läkarintyg via psykiatrin där det står att de starkt rekommenderar att vi får synkad semester. 

Jag vet hur konstigt det här låter. Men jag har ingen kraft kvar och jag kommer inte få vila där framme i sommar heller. Jag har nästan full pott på alla depressionstester och ångest- och stresstester. Jag har börjat tänka på självmord fast jag vet att man absolut inte ska det när man har barn, men depressionsspöket har börjat viska om det mer och mer. 

Om jag sjukskriver mig över sommaren kommer de att tro att jag fejkar, för ingen på jobbet ser hur dåligt jag mår privat. Tänk om jag förlorar jobbet pga det? Men jag tror jag kommer ta livet av mig annars, jag är så fullständigt slut och jag ser ingen glädje med någonting, jag kan inte bryta det här depressiva skovet. Tycker så synd om min familj även om jag kämpar på och döljer det så gott jag bara kan. Tycker synd om kollegor som hamnar i skiten om jag sjukskriver mig i sommar. Känner mig genomusel och värdelös och är rädd för vad ni kommer att skriva, men behövde skriva av mig. 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-03-22 11:20
Läkaren inom psykiatrin förstod mig, då hon ju har hela bakgrundshistorian, och hon skrev ett intyg som chefen dock ignorerade. Läkaren ville sjukskriva mig pga ångest och depression, men jag har inte råd även om det hade varit bra. Helst skulle jag kämpa på så länge jag kan och sedan sjukskriva mig framåt sommaren så vi kan hjälpas åt de veckor maken är ledig. Helst skulle jag inte ta ut mer än två veckors semester, men vad som vore bäst för mig låter ju som fusk utifrån och jag är rädd att bli av med jobbet. Vet inte vad jag ska göra. Antagligen är det bara att kämpa sig igenom allt. Läkaren lovade att om det blev så skriva ut så mycket mediciner att jag skulle klara det.