Köpa in sig i hus

Det skulle ju bli en ruskig massa bostadsaffärer om alla som flyttade ihop skulle leta nytt boende även om de redan har ett boende som är lämpligt.

Det ÄR en massa bostadsaffärer hela tiden. Iaf där jag bor.

Sen tycker jag personligen att samboskap är överskattat.

En bild du inte delar med många.

Tror jag det inte är så enkelt för TS att få lån på 4 milj, TS måste ha en riktigt bra inkomst, lån på 4 milj = 14000 kr extra ränta månaden, plus halva driften, det menas att, hus ägaren måste gå in som medsökande i lånet.

Hur man sedan ska dela upp totala kostnaden? ska ts betala sin del, ska dom betala den stora skillnaden var för sig?

Man kan se det som en riktigt vansinnes affär för mannen med huset.
Men går han med på det är det bara o köra.

Har haft liknande i familjen, där en person med liknande belopp som TS ville köpa in sig, man gick till jurist, det blev ett avrådande svar, låt inte personen köpa in sig.
Resultat efter några år, huset såldes för 17,5 milj, värderingar som gjordes på husets ca 10-11 milj låg inte ens i närheten, juristen hade rätt, familjemedlemmen var överlycklig att hen inte genomförde delägandet.

Jodå, vi är en hel del.
Kan bero på ålder också, jag är klar med barn och allt sånt.
Förstår om man är ung och vill bilda familj, givetvis. Men när man är klar med den biten av liver så är det faktiskt himla skönt att bo på var sitt håll.

Hur mycket jag än vill vara med min partner så skulle jag inte vilja bo ihop.

Fast särboskap är ändå mindre norm för par än samboskap.

Jag har små barn med min respektive. Vi vill dela vardagen, och barnens uppväxt. När det är klart så ser jag inte stt jag vill flytta isär. Jag älskar ju min sambos vardagshumor och att dela hemmet får mig att må bra.

Men jag levde också som singel i över 30 år så jag kanske fått min dos av att bo solo.

Där är ju problemet med ditt resonemang,  bara för att det finns en massa bostäder i omlopp där du bor så betyder inte det att det gör det på andra ställen.
Om huset är värt 12 miljoner hur många liknande hus precis i närheten tror du du finns?  För dom allra flesta då är det både ekonomiskt och praktiskt mest fördelaktigt att flytta till någon som redan har ett bra boende. 

Sex miljoner kronor är galet mycket! Lån, ensam, på fyra miljoner hade jag inte heller velat ha! Samtidigt, klarar du det ekonomiskt så är det ju bra för dig. Vid en eventuell separation får du tillbaka pengarna med råge, om nu huset är värt så mycket mer och du äger halva.

Från andra sidan... Jag har en gång köpt ut en partner från vårt gemensamma hus, svindyrt, jag kommer aldrig kunna göra det igen! Så nu när jag träffat en ny, som vill köpa in sig i mitt hus, blir jag helt nervös. Tänk om det mot alla odds skiter sig, vad gör jag då? Var ska jag ha råd att bo? Men din partner verkar ju inte tänka så och det kan löna sig för din del. Jag hade velat stå kvar som ensam ägare och delat kostnaderna istället. Vårt boende! Det enda som skiljer sig är att jag äger det...

Jag skulle personligen valt att gå in med ett belopp som känns mer rimligt att låna än 4 miljoner I dagens bomarknad.

Kanske 30-40 % istället? Skulle hellre lägga mer pengar på buffertsparande  Det finns självklart risk för högre räntor och sjunkande priser och kanske inte superkul att förlora sin insats. Känner redan flera som är fast i sitt boende eftersom det som de får vid en försäljning bara täcker lånen. 

Jag förstår att det boendet kan kännas attraktivt men man får räkna med att gå från slott till koja om något händer. 

Kanske, kanske inte. 
Som sagt, när man träffas senare i livet ser man kanske annorlunda på detta.

Jag hade inte heller separerat bara för "att" om jag levt ihop med mina barn pappa för att barnen flyttat ut.
Men nu är jag separerad sedan länge och har utflugna barn, och jag uppskattar att ha mitt eget krypin.

Min partner har eget hus ett par mil utanför stan, jag har en liten lägenhet i stan. Vi är mycket hos honom, speciellt när det börjar bli ljusare och varmare ute. Men att flytta dit? Nej tack, det vill jag inte.

Skulle vi mot förmodan flytta ihop så ser jag inte mig själv i ett hus på landet och jag tvivlar på att han vill flytta in i min två i stan. Så vår bästa lösning är den som vil har.

Ja, ditt läge är ju väsensskilt mot mitt. 

Mitt resonemang?
Jag vill inte bo ihop, sen skiter jag i hur många hus som är till salu. Det var bara ett konstaterande.

Visst, jag håller med om att det säkert ofta är fördelaktigt rent ekonomiskt. Det har jag inte heller motsatt mig. Men praktiskt? Nej, det håller jag inte med om. 

Och att flytta in i någons redan existerande hem har jag gjort en gång, och jag kände mig aldrig riktigt hemma där. Så det gör jag aldrig om.

Till sist, jag tror att mycket också beror på i vilken ålder man är och i vilken fas man är i livet. Vill man starta familj ihop så förstår jag såklart att man vill bo ihop. Jag har ju gjort den resan också. Men idag ser allt annorlunda ut och mina barn är vuxna och utflugna.

Jag tror också det beror på vad som händer när man flyttar in hos någon, hus eller lägenhet.

Är allt klart, all inredning låst och inget får ändras? Då är det ju mer logiskt att man får känslan av att man bor hos nån annan. Är båda med på att man jämkar ihop inredning, stilar, tavlor, mattor, möbler och att man renoverar ihop - då ser jag det mer som att båda kan få sin hemkänsla där.

Jag fick göra om en hel del, men vissa saker var han totalt stendöv för. "Konst" som var något hemkluddat skit måste bara sitta över soffan. JAg störde mig på det de åren jag bodde där.

Han chefade över sitt och jag kände det som att jag bodde där på nåder.

Sen är ju alla olika och jag är mer bestämd numera än  när jag var yngre.

Fast då låter det ju att det snarare var hans attityd än boendet som var problemet.

När min sambo köpte halva huset ansåg jag att vi har lika stor bestämmanderätt över hur vi inreder det nu. Så vi jämkar när vi gör saker, diskuterar, bollar och inredningen är från båda våra tidigare liv och saker vi skaffat ihop. Sen finns det säkert saker en av oss tycker är snyggare än den andre gör, men det hade ju varit så även om vi köpt nåt nytt boende.

Om jag fattat rätt så skulle du betala 6 miljoner(M) för 50% av huset. Du har ca 2M och tänkte låna resten av banken.

Nuvarande ägare har stabil ekonomi, inga stora lån etc. Varför då inte skriva ett låneavtal med honom på 4M? Ni slipper bankens räntor, du kan betala en lägre ränta till honom eller eventuellt ett lite högre pris utan ränta då man måste skatta på ränta.

Ett lån på 4,5M (utan ränta) så kan du ju amortera valfri summa till mannen med lånet men säg runt 15000 vilket ett lån minst hade kostat dig.

Se till att det skrivs ordentliga villkor bara- allt kan ju hända...

Låter helt perfekt  Om jag skilde mig så skulle er lösning vara den ultimata. Aldrig att jag skulle bo i hop med någon igen!

Börja med att pröva vara sambos ett par år innan du köper in dig i huset. Hitta ett upplägg där ni delar på driften av huset och räntan på lånet. Viktigt att du inte skall känna att du hyr av sambon utan att ni delar på utgifterna med gemensamt ansvar. Säg att du vill pröva sambolivet innan du gör en så stor investering och att det även är i hans intresse. Insisterar han så kan ni ju sätta ett datum eller så får han fria..  När du sedan väl köper in dig så är skall såklart huset värderas av mäklare för att det inte skall verka orättvist mot hans barn att du köper in dig under marknadsvärde. Kan bli en grund för osämja.

Sälj lägenheten och lägg pengarna på något räntekonto eller annan säker investering och utvärdera om ett par år.