Jag blir gaslightad

Terapeuten säger ingenting, vilket jag är lika förvånad över varje gång. Jag vill dock undvika att själv komma med diagnoser när vi är där, men bara väntar på att terapeuten ska reagera. Jag är ganska duktig på att avbryta andra när de pratar, så jag kanske ses som ?samma skrot och korn. Jag vet inte? Jag har ingen jag pratar själv med. 

Hmm kan det vara något som hände i samband med att ni fick barn? Kan man få typ förlossningsdepression som man? Kan det ha blivit för mycket hos honom? Han kanske behöver prata med nån professionell själv och reda ut det, om det verkar ha funnits en så tydlig trigger. 

Det ursäktar ju inte hans beteende men då är kanske inte grey rock rätt väg utan snarare det andra förslaget du fick om att fråga rätt ut om han bara är taskig eller mår dåligt.
Har han varit bra på att prata känslor innan eller håller han det inom sig? Har han vänner han kan prata med?(män har ju sällan lika många vänner att prata på djupet med som vi kvinnor)

Finns bara ett svar som gäller och det är att lämna... 

Han kommer ej förändras oavsett hur mycket du försöker och det där beteendet kommer inte heller sluta. 

Ja att avbryta någon kan ju bli jobbigt i en relation. Så är ju jättebra om du jobbar med det.
Han behöver ju få förståelse för vad han ska jobba på också.
Man kan ju alltid ringa kvinnofridslinjen om det blir väldigt jobbigt, dels för att prata av sig men även kanske få lite tips och råd hur man ska bemöta det.

Nej han är fruktansvärd på att prata känslor, men varit öppen för att försöka. Hans definition av att prata känslor är inte densamma som min, så vi krockar. Fullt medveten om att avbrytande är jobbigt. Vi är båda skyldiga där men det är ingen ursäkt. Jag jobbar på det! Ofta kommer avbrytandet när jag känner att han ljuger för terapeuten om saker jag skulle ha gjort eller att situationer hänt på ett sätt som det inte hänt. Annars har jag inga problem direkt att lyssna. 

Jag har lyft frågan förut, men då bara frågat om hur han mår och varför han blivit så förändrad. Men jag har aldrig ställt det i motfråga till om han är medvetet elak. De svar jag får är alltid att det inte är något fel på honom utab det är mig det är fel på. 

Det där förändrar bilden en hel del. Just så där agerade min far några få år innan han fick sin demensdiagnos. Han hade sett sånt som inte hänt, hört sånt som inte sagts. Han var själv helt övertygad och blev irriterad på min mor nör hon ifrågasatte.

Hans minne har också det försämrats genom åren. I början lite sådär charmigt glömsk, idag totalt omöjligt. Både jag och barnen får upprepa saker konstant, ibland besvara Samma fråga flera gånger inom loppet av 1-2 timmar. Han kan fråga vilken mataffär vi skulle till 3 gånger på 20 minuter och sen ändå köra till fel affär när vi väl sitter i bilen.

Jag har sagt att jag börjar bli orolig, han erkänner själv att han minne är extremt dåligt, slänger ur sig någon kommentar om att han kanske borde ha kollat det men äsch, han klarar ju av jobbet. Typ så.

men när han blir upprörd eller elak så är det minsann aldrig fel på minnet. Och jag kan som sagt inte längre säga om han gör som han gör för att han är glömsk eller för att han är elak. För elak är han, utan att det är relaterat till något han glömt. 

Detta låter som en personlighetsförändring han borde undersökas för, särskilt om det har kommit plötsligt. Men det är ju svårt att tvinga honom.

En partner som i många år har varit snäll och vettig, eller i alla fall helt ok, blir inte plötsligt så där utan anledning. Något har hänt. Det finns hjärnskador och andra sjukdomar som kan leda till den typen av personlighetsförändringar. Både minnesproblem, förnekelse och elakhet. Det är vanligt att det kommer smygande och sedan eskalerar. De närmaste känner inte igen personen.

Att detta eventuellt beror på något han inte kan hjälpa, betyder givetvis inte att du ska acceptera situationen. Jag vet inte hur du ska få honom dit, men han borde verkligen utredas. Annars har du kanske inget annat val än att lämna, för både din och barnens skull.

Fast kanske du också är otydlig i dina frågor. En klarare fråga kanske hade varit att fråga om han vet var diskmedlet är, istället for att anta det är slut om flaskan inte ens är där den brukar vara. Och om bara han kor sin bil, vad skulle du kolla i den? Kanske han känner sig mycket kontrollerad av dig och därfor ljuger mer och mer?

Jag förstår hur du menar, men håller inte riktigt med. Jag kan ta ett riktigt exempel. 

jag - Tack för att du köpte hallon
han - jag har inte köpt hallon?
jag - men dom står ju i kylen. jag har inte köpt dom.
Han - varför skulle jag köpa hallon för? 

Jag hittar ett kvitto i hallen med köp av hallon. Visar honom. 

han - måste varit du som handlat och glömt. 

kontrollerande kanske jag har blivit i den utsträckning att jag vill bevisa att det jag säger om hans beteende stämmer. Hur han behandlar mig, men han kan förneka en svart fluga på ett vitt papper. Allt är att jag lever i en fantasivärld, är delusional eller försöker manipulera honom säger han.