Anonym (Har blivit sviken) skrev 2023-09-20 09:32:35 följande:
Jag utgår ifrån att du aldrig har blivit sviken (genom att partnern har varit otrogen - vad du vet) och då är det lätt att han en massa åsikter om hur man skulle hantera det, agera eller inte agera. Men när man väl står i skiten så ska man hantera en hel del sorg som man aldrig trodde att man skulle känna, för att inte tala om ilska.
Jag är också en självständig kvinna. Men till skillnad från dig så vet jag att jag hade klarat mig själv med barn, hus och allt - både ekonomiskt och "ork mässigt". Vi hjälps åt med det mesta i hemmet, den som är hemma mer gör mer. Den som kommer hem först börjar med maten...
Vi är alla olika och har olika inställningar till livet. Jag anser att otrohet hör inte hemma i ett förhållande. Nu har dessutom fått gå genom en kris utan dess like och är x antal erfarenheter rikare och jag är väldigt tydlig med vad jag anser vara otrohet. Det viktigaste är att man har liknande principer som ens partner och att man kan stå vid dem
Håller inte med om att jag inte skulle klara mig själv, vad för du det ifrån? Jag har fått klara mig själv med hus, familj och allt långa tider så jag vet att jag gör det. Om jag skulle ha blivit helt ensam, om min man skulle ha lämnat mig eller gud bevars om han skulle dö skulle jag ha blivit tvungen att ändra om mitt liv. Byta jobb till ett mindre stressigt, kanske flytta till lägenhet av rent praktiska skäl mm.
Kanske är det så att i min värd oroar jag mig mera för att min man ska omkomma än för att han ska vara otrogen. Det är något jag går igenom varje gång ha åker iväg. Jag vet inte om det är sista gången vi ses i livet. Nu låter det väldigt teatraliskt men det är faktiskt så och egentligen vet vi ju aldrig detta oavsett om vi utsätter oss för risker eller ej kan någonting hända och livet tar slut.
Jag tror att det är största skillnaden mellan oss. För mig är otrohet inte det värsta som kan hända oss. Min man ka komma hem skadad eller inte alls. Då känns en otrohet "som en fis i rymden", som min yngste son brukar säga. Jag vet att jag skulle hantera det om jag skulle få reda på det men naturligtvis hoppas jag att jag slipper.
Jag reagerar mest på att man inte sätter otrohet i perspektiv.
Det skulle vara något helt annat om min man skulle vilja lämna mig. Om han skulle träffat någon han hellre vill leva med än mig, DÅ skulle jag säkert känna mig väldigt arg, sviken, lessen, bitter osv. Men det var inte det scenariot vi diskuterar.
Ser att några reagerar på min inställning som om min man och jag skulle "tillåta" otrohet. Så är det inte alla vi utgår från att vi är varandra trogna men saker händer i livet, vi är inte ofelbara någon av oss. Vi kan säkert hantera det om det händer.
