Varför vill ni veta om er partner varit otrogen

Nja, jag skulle snarare vilja påstå att det du reagerar på är att andra inte sätter otrohet i DITT perspektiv eftersom DITT perspektiv är annorlunda än andras där du verkar tycka att din partner sviker, ljuger och manipulerar inte är full acceptabelt  och andra tycker sånt är oacceptabelt.

Dessutom är ditt perspektiv väldigt idealiserad där du sätter ganska snäva gränser för din partners potentiella svek och bygger upp scenarier där din partner bara lite sådär lagom falsk, bara ljuger lite lagom, älskar och respekterar dig jättemycket ändå. Du skriver till exempel att "det vore värre om dun man ville lämna dig" ungenfär som att det är du så kan avgöra om han bara knullar andra av ren hobby eller knullar någon annan för att han är både kär och kåt i henne och har bara kvar dig av ren bekvämlighet.

Det märks ju väldigt tydligt att du saknar all slags erfarenhet av sånt och diskuterar ur ett principiellt, önsketänkande perspektiv. I verkligheten är inte otrohet riktigt sådär idealiserad så du målar upp det. I dina idealiserade scenarier så är det ju du som sätter gränserna för exakt hur falsk och lögnaktig din man får vara, men i verkligheten har du inte kontroll över någonting och din partner behöver inte vara sådär lite lagom lögnaktig utan helt genomfalsk ner till benmärgen.

Det du helt missar i dina idealiserade scenarier är att en person som tycker det är ok att svika ljuga och manipulera inte är begränsad till bara otrohet, det gäller så så fall ALLT, för om den spärren saknas för otrohet så saknas den ju även för allt annat, behöver man inte respektera trohet så behöver man inte respektera något annat heller, och är det ok att vara otrogen bara du inte får reda på det ok att göra vad som helst bara du inte får reda på det, men det tar du helt bort i dina idealiserad scenarier och begränsar falskheten och gränslösheten till enbart vad du anser vara acceptabelt. Men i verkligheten så är det ju inte du som sätter gränsen för hur falsk och manipulativ din partner får vara, de sätts då av honom själv och till vilket utsträckning han själv vill.

Att folk tolkar ditt resonemang som att ni tillåter otrohet är ju inte så konstigt för det är ju faktiskt vad du i grunden säger, Det är lite som om polisen skulle säga att det är inte ok att köra i 140 på 50 vägar men om man gör det ändå så är det fullt acceptabelt, shit happens liksom...alla är olika, livet är komplicerat, ingen är ofelbar, etc, etc... en gräns som är valfri är ju ingen gräns alls.

Jag förstår inte riktigt ditt resonemang här. Mitt perspektiv är väl inte så ovanligt för allvarligt vi vet inte om vi dör i morron, Än fast vi inte sätter oss i omedelbar fara så finns alltid risken där. Min mor kysste alltid min far innan han gick till jobbet. Helt enkelt just för att man vet inte vad som sker och han kommer kanske inte hem igen, sa hon.  Och han hade inget farligt jobb. Jag är uppväxt med att man måste ta hand om varandra just därför att man vet inte hur länge man får ha dem kvar.  

Om min bild är idealiserad så måste vi leva i ett idealsamhälle för ingen av dem jag känner, ingen i min släkt går omkring och räds för att bli sviken, eller målar upp katastrofscenarion om huruvida partnern är trogen eller ej, Nej de liksom jag tar det som självklart. 
Det innebär inte att det inte händer. Men ingen av dem har vad jag kan se har gjort något mer drastiskt än besökt familjerådgivningen några gånger sen har allt varit som vanligt igen. Min syster tex vilken jag har väldigt god kontakt med, säger att hon tycker att de kommit närmare varandra nu efter att det där hände. De fick sig en tankeställare och hennes man har nästan slutat dricka alkohol. Det verkar onekligen vara så att alkohol ofta är med i spelet.

Naturligtvis har vi alla våra gränser, konstigt vore det annars. jag har många gränser men jag begränsar inte min man. Han begränsar inte mig heller just för att vi känner tillit till varandra.  Om det är att se otrohet som helt acceptabelt är absurt. Och att vi skulle ha attityden "shit happens" är helt felaktig. Men vi villkorar aldrig. Om du inte förstår skillnaden så kan jag inte göra något åt detta. 

Jag tycker att det verkar som om du och andra vill hitta drama i sådant som borde vara hanterbara händelser i livet. Troligen gäller detta också inom  andra områden. Vi är nog helt enkelt väldigt olika personligheter. 

Jag ser inte en eventuell otrohet automatiskt som ett svek eller bristande kärlek och omsorg. Sveket skulle i så fall komma om min man skulle vilja lämna mig, då skulle jag känna mig sviken, arg och allt som där tillhör. 

Därför undrar jag hur skulle du känna om din partner säger att han vill lämna dig?
Vore det en större katastrof än en otrohet i fylla och villan? Eller är det lika illa?

Nu tackar jag för mig

Det gör ni ju inte! Du tror ju att han är otrogen, men väljer att blunda för det. Är det att lita på varandra? 

Och jo, om man tror att partnern antagligen är otrogen, så har man något att förlåta - det som man utgår ifrån att han gör. 

Men det gör inte alla som utgår ifrån att mannen ÄR trogen. Jag är övertygad om att min man är trogen, och jag skulle inte heller vara otrogen. Dock lägger jag egentligen inte så stor vikt på sexuell trohet. Jag hade också kunnat tänka mig öppna upp relationen. Men han vill inte det, och jag tänker också att det kanske kan komplicera saker, så det känns onödigt att chansa. Men orolig för otrohet är jag inte. 

Allt är ju egentligen okej om man är överens. Det är nog det som är huvudsaken.

Det handlar fortfarande OBS!!! OBS!! fortfarande inte om rädsla, det handlar om att man inte vill leva med en lögnare för en person som ljuger om sånt är kapabel att ljuga om vad som helst, det handlar i grunden om förtroende.

Exakt vad får dig att tro att en person som inte respekterar era gränser kring trohet kommer respektera någon annan gräns öht? Exakt vad får dig att tro att en person som inte är ärlig kring trohet kommer vara ärlig i allt annat?

Och ska vi prata om rädsla så borde du snarare fundera lite över din egen rädsla över att skiljas att du tydligen är beredd att acceptera att din partner ljuger för dig och manipulerar dig bara ni slipper skilja er, där kan man ju verkligen prata om rädsla.

Och ja dina scenarier är väldigt idealiserade för du utgår ju ifrån att det är ok men bara under vissa premisser, men frånser helt och hållet ifrån att i verkligheten så sätter ju inte du premisserna för hans otrohet, det gör han själv. Det är inte du som avgör om han bara knullar andra som hobby, eller om han gör det för att han älskar dem mer än dig och bara har dig kvar av bekvämlighet, det avgöra i så fall han, och eftersom du sagt att det är ok att ljuga, så är det ju ok under ALLA premisser inte bara dem du tagit med i dina idealiserade scenarier.

Dina argument är väldigt irrationella eftersom de bygger på att en person som bevisligen inte är ärlig kommer vara lite ärlig ändå i andra sammanhang, på att en person som inte respekterar gränser ändå kommer respektera vissa gränser ändå.

Du skrev själv att du inte skulle klara av att rodda ihop familjen utan din makes stöd. Det tolkade jag som att du inte skulle klara dig själv.

Vi är alla olika. Och självklart när du jämför otrohet kontra att ens partner skulle gå bort så kan man tolka otrohet som en fis i rymden. 
Men den dagen man står där och vet att ens partner har varit otrogen då reagerar man inte som man antog att man skulle. 

vilka val man gör i sitt förhållande är upp till var och en. Det viktigaste är att man är överens så att man har en gemensam grund att stå på. Det blir väldigt fel om den ena parten vill ha ett öppet förhållande och har älskare/älskarinnor vid sidan om medan den andra inte alls är den typen av person

Det som har hänt har skakat om mig in i grunden. Det har skadat mig och mina barn. Det var ganska rejäl krishantering som fick sättas in för att jag skulle kunna fungera. Den första tiden.

Ett svek är inget att leka med. En sak som jag har lärt mig är att när man sitter på höga hästar och antar en massa om människor så är det en jäkla lång väg ner!
Just nu har du dina åsikter om otrohet och hur du hade reagerat/känt men du vet inte hur du hade upplevt det i verkligheten. Men du är väldigt snabb på att tycka att dina åsikter i frågan borde fler anamma... Inte ok

Herregud vad ni hetsar upp er. Om det när något som är värre än otrohet så är det misstänksamhet. Vet man med sig att man är misstänksam bör man inte ha något förhållande.

Alls.

Fast misstänksamhet uppstår ju inte alltid spontant eller är medfött, många uppstår den pga andras beteende. 

Så har man svårt att förstå sig på gränser och hur ens eget beteende påverkar andra så ska man nog heller inte vara i ett förhållande.