Detta med VAB

Jo men då borde man ju (med logiken att man ska kunna ta hand om de barn man har) ha löst det så att om barnet blir sjukt kan man vara hemma.

Jag är inte emot tanken att man ska kunna ta hand om de barn man har, däremot tycker jag det ibland känns lite konstigt med hur systemet är uppbyggt.

Eller ja, egentligen är jag väl mest otroligt trött efter att ha vabbat en kräksjuk tvååring samtidigt som jag är föräldraledig för en kräkbebis på två månader, som jag inte vill ska smittas av min kräksjuka tvååring. Båda barnen med behov att vara nära mig. Som sover 3 h per natt ungefär.
Och saknar avlastning av annan släkt.

Fast det är ju inte vabb, så att säga.

Jag är på riktigt rädd att jag av trötthet kommer missa min tvååring som av sjukdom är vingligare än vanligt men ändå vill utmana sig själv, så han ramlar från något bord eller så där hsn ska upp och klättra, för att jag ammar min lilla och inte snabbt kan lägga bort barnet. Har säkrat upp allt jag kan men tvååringar är kreativa. 

Så jag är mest rädd att någon ska skada sig för att jag helt enkelt inte räcker till. Har ångest om kvällsrna och ligger och försöker tänka igenom hur jag ska säkra saker och klara nästa dag.

Jag har heller ingen avlastning att få. Mannen kan inte jobba hemma, har ingen annan släkt som kan hjälpa.

Och jag ber verkligen uppriktigt om ursäkt om det sticker i någons ögon, jag är bara trött och det har varit otroligt mycket sjukdom sen bebisen kom - någon har varit sjuk nästan hela tiden. Antingen bebisen så jag inte kan sova eller blir nerkräkt regelbundet eller det stora barnet så jag inte får vila om dagarna. Eller båda. Eller jag.

Jag visste heller inte om reglerna innan  vi skaffade andra barnet, men jag kan erkänna att jag trodde att det skulle kunna vara något lite enklare än precis såhär.