Varför ska vissa jämt skylla på ADHD, ADD, osv så...

En diagnos är ju rätt avgörande för att omgivningen ska kunna förstå. Och personen själv ska kunna ha de redskap den behöver, för att hantera sin problematik.
En odiagnostiserad person, eller en person som är diagnostiserad men skiter i den, är ofta ett mycket större problem än om den använder kunskapen till att hantera problemen.

TS har rätt.

Man ska inte använda diagnos som något annat än en anledning att jobba hårdare än alla andra. Om något inte blir gjort kan man aldrig skylla på NPF som ADHD eller Autism.

Du och TS blandar i hop saker.
Människor som har diagnoser och hur ni själva stör er på folk som har diagnoser.
Det förstnämnda är deras sak att jobba med. Men att du och andra stör er på det, det måste ni tyvärr jobba med själva.

Jag stör mig inte på folk som har diagnoser. Det är bra att människor får diagnoser så vet de vad de behöver göra.

Vad fördomsfull du är och verkar inte veta något om NPF diagnoser.
Tycker att du ska läsa på ordentligt innan du uttalar dig.
Föräldrar som berättar att deras barn är en npf diagnos gör det som en förklaring inte som en ursäkt! föräldrar brukar inte hitta på att deras barn har diagnoser men givetvis kan det vara barn där det misstänks men som inte blivit diagnostiserad ännu.
Givetvis är föräldrar till barn med npf olika och precis som föräldrar till barn utan diagnoser finns det ?lata ? föräldrar men jag som jobbat i skola ser hur föräldrar till barn med npf diagnoser kämpar för och med sina barn oftare så mycket mer än andra föräldrar men ändå möts av vissa andra föräldrars oförstående men de flesta andra föräldrar visar förståelse men vissa har stora fördomar och man tycker synd om föräldrar som kämpar när man ser hur mycket jobb dom lägger ner, det gäller givetvis inte alla föräldrar men många. speciellt tycker jag synd om syskon som får möta fördomar ifrån vuxna angående deras syskon.
Jag som jobbar med barn har mycket mer förståelse för barn med diagnoser som möter svårigheter och beter sig därefter och deras föräldrar som kämpar med detta än föräldrar till barn som inte har diagnoser som kan bete sig på ett visst sätt och föräldrarna nonchalerar det. 
Har barn diagnoser kan man få hjälp och verktyg att jobba med det men det försvinner ju inte på en gång.
Har även haft barn med diagnoser i mina barns klasser, alla dessa föräldrar har varit öppna om det och alla har kämpat för sina barn att då möta oförståelse och fördomar är förskräckligt! 
Sen måste förskolor och skolor se till att alla barn blir rätt bemötta och behövs resurser måste det få finnas, givetvis ska barn utan diagnoser inte komma i kläm för ett par elever har det men det är vuxnas problem att lösa och inte barn med diagnoser som ska få skulden. 
Vi har också skolplikt och det är skolans sak att se till att det fungerar med stöd ifrån andra enheter, föräldrar jobbar och ska kunna lita på att skolan fungerar vare sig man har diagnos eller ej varken barn med eller utan diagnoser ska komma i kläm 
Ja det är utmanande med barn med olika diagnoser men oförstående och fördomar hjälper inte till. 
Alla kan få barn med diagnoser och många har syskon till dessa barn som inte har diagnos som också drabbas av vuxnas fördomar.

Det finns en stark övertro bland en del på människors förmåga till förändring. Vuxna människor har beteenden som är väldigt djupt rotade och stabila över livet, och det blir sällan bra om man tex i en relation går omkring och hoppas att ens partner magiskt ska förvandlas till någon annan en vacker dag. 

?Jag har ADHD? är ett sätt att förmedla att man upplever att man inte kan påverka sitt beteende. ?Han har nog ADHD? kan också vara ett sätt att försöka förmedla att de personlighetsdrag som beskrivs sannolikt är permanenta och opåverkbara. Det ger förstås inte ett så seriöst intryck att sitta och hobbydiagnostisera folk utifrån något foruminlägg, men ibland får man försöka läsa mellan raderna och ta till sig andemeningen i det folk skriver, antar jag.

Ja, det har ju varit min åsikt rakt igenom tråden också.

Största anledningen till att somliga retar sig på att vissa beteenden förklaras med diagnos, är för att det gör det mer obekvämt att skuldbelägga och spy galla i den utsträckning de önskar.

En diagnos är INTE en ursäkt för att bete sig illa. Jag har själv två barn med ADHD, numera vuxna. Och jag hade aldrig accepterat att de beter sig illa. Naturligtvis är det svårare för de att behärska sig. Men man kan ändå styra vilka former det tar. Man kan ta ut irritation, frustration på ett sätt som inte går ut över andra. 

Man ska aldrig acceptera att ens partner beter sig illa mot en. En diagnos är ingen ursäkt alls. Antigen så KAN personen vara i en relation, eller så är hen inte kapabel till det. Då får man avstå ifrån att ha en relation. Så enkelt är det. Generellt så kan en person med t.ex. ADHD prioritera så pass att de kan ha en relation, OM de satsar på detta. Då får man ge det stor prioritet.

Det finns folk som har så svåra problem att de inte klarar att ha en relation. Vissa klarar knappt av att ha vänner heller. Det är ofta folk med flera och svåra diagnoser. 

På andra sidan ska man inte vara alltför kritiskt. Det kan hända att en person med ADHD eller bipolaritet går upp lite i varv. Man kan inte kräva att personen ska hålla sig lugn. Däremot kan man absolut kräva att personen då inte gör något som förolämpar eller skrämmer partnern. Då får den personen gå ifrån och hitta på något för att lugna sig. 

På samma sätt kan en person med autism inte vara lika social som andra, kanske behöver hen mycket egen tid eller trivs inte i vissa sociala sammanhang. Där får man från början se om man är okej med det, annars är det ju ingen idé att inleda en relation. Ibland får man vara realistisk där. Självinsikt är viktigt där. Är man okej med detta eller inte? 

Jag måste bara säga något till det. Det stämmer inte. Min son är född 1987 och jag var ganska engagerad runt NPF på 90-talet. Redan då förstod man ju att ungefär 5 % av befolkningen har AHD, även om inte alla var diagnosticerade. Men många hade också diagnos då. Barnen mest.

Och många föräldrar satte igång egna utredningar och fick diagnoser. Och då pratar vi om föräldrar födda på 1950-/1960-talet. Så, det är inte så nyligen som du tror. Säkert är det ännu fler som blir utredda idag, det har ökat lite i taget.