Varför finns det fortfarande så många ensamstående mammor?

Det vanligaste idag är alltså att barnen bor lika mycket hos pappan som mamman.

Jag tror att det är så här.  När vi män är trötta så vilar vi oss.  

Vi prioriterar helt olika än kvinnor gör.  Kvinnor bränner ut sig genom att både arbeta och ta hand om barn och hem. 

De har höga krav på sig själva de vill att sysslorna utförs på deras sätt.  

även då kvinnor är lediga och enbart har som uppgift att sköta hem och barn klagar många kvinnor.  

jag gick arbetslös på 90-talet. 

min fru arbetade.  Det var min bästa tid i livet. 

A-kassa och ledig varje dag.  Jag tog hand om 2 barn hund och katt. hemmet och trädgården och handlade ofta. 

Hemmet var välstädat ungarna hela rena och mätta Och hunden fick sina dagliga promenader.  

det var som ett vilohem.  

när 3 :e barnet kom gick det äldsta barnet i klass 1 
då var det kaos i hemmet. Jag arbetade heltid min fru var hemma.  

hon klagade och gnällde. Hemmet var stökigt rörigt och leksaker överallt. 

Genom att berätta en historia om ditt förhållande där du skyller allt på kvinnan?

Är din teori att kvinnor som ffa initierar skilsmässa i samhället och ffa blir ensamstående efter det handlar om att det är "kvinnors fel"?

Vet inte om du ens förstår det jag skriver. Oavsett hur jag förenklar det. Att en man inte väljer varannan vecka handlar helt logiskt om att han inte vill eller känner ett ansvar. Han kan då bortförklara allt med "att allt är kvinnans fel" då kanske han sover bättre. Men faktum är att han väljer bort barnen för att han känner ett rättfärdigande att kunna göra det. Dvs han tar inte ett ansvar över föräldraskapet. Oavsett vad kvinnor/ hans ex gör eller säger.

Jag tror det handlar om att män blir uppfostrade till att få sina behov tillgodosedda av kvinnor. Kvinnor blir till viss mån uppfostrade att tillgodose männens behov (omhändertagande) Det upplägget ställs på sin spets när barnen kommer. 

Och en del vill bara att pappan automatiskt ska ta 50% av ansvaret. Men för att någonting ovht ska bli gjort från pappans sida behöver kvinnan be om hjälp. I såna fall blir det väldigt svårt för kvinnan att kunna slappna av och inte styra eller hur? Så hur hon än gör blir det fel. 

Jag har en väninna som behöver bryta ihop och gråta av trötthet för att mannen ska ge henne en sovmorgon. Minsta lilla stöd och hjälp måste hon tjata sig till. Om inte hon planerar blir inget gjort. Dessutom får hon höra att hon är tjatig och jobbig så fort hon ber honom sköta någon av sysslorna. Han blir tjurig om han inte får sitta vid datorn och spela och straffar henne genom att medvetet göra ett dåligt jobb de gånger han faktiskt gör något av det hon mer om, som att slänga in hennes nya vita tröja tillsammans med barnets röda sparkdräkt. Så att hon inte kan lita på honom är ren fakta. Att hon står ensam är fakta. Jag ser inte varför hon skulle ha det sämre på egen hand utan honom, men hon håller ihop för barnet. 

Män klagar på kvinnor som styr upp och skapar rutiner men om man står där med allt ansvar så blir man tvungen att skapa rutiner för att klara av att sköta allt själv utan att bränna ut sig. Man har inte längre lyxen att ta det som det kommer. 

Min bror och hans fru är väldigt jämställda. Båda två kan därför slappna av då båda vet att allt inte fallerar. Det som behöver göras samlas inte på hög om inte ena parten ser till att allt blir gjort. Jag har aldrig någonsin hört min bror gnälla över att frun inte släpper in honom och bestämmer allt. De har inte det problemet då de delar lika utan tjafs. Ingen behöver känna sig överväldigad av allt som måste göras.

Så varför skaffar man barn med en man som inte är bra?

Du har en poäng men det innebär ju också bättre förutsättningar att välja partner man gillar och trivs med.

Du säger ju att all skuld ligger hos männen. Det är ofta det man gör i debatten. Jag håller inte med och därför vände jag på pajkastningen. Men jag tror inte heller att allt är kvinnors fel. Jag tror att det inte bara är en persons (mannens) fel när två träter och separerar. Men om man alltid bara fokuserar på ena partes (mannens) fel och brister kommer man inte hela vägen. Jag tror att vi även behöver fundera på vad kvinnor gör för fel och få kvinnor att jobba med det.

Att kvinnor oftast initierar skilsmässor tar man som ett bevis gör att det varit mannen som brustit i relationen. Han har varit oansvarig, emotionellt omogen bla bla bla. Men då kan man ju fundera över varför samkönade äktenskap med kvinnor har sämst chans att hålla ihop och har sämre överlevnadschsns än både bögars och heterosexuellas. Vems är skulden när två kvinnor skiljer sig om det inte finns en man att skylla på?

Jag har efter min separation dejtat en del kvinnor med barn sen tidigare. Inte någon av dessa har önskat att mannen ska ha mer umgänge än vad han hade. Tvärtom. I några fall hade han 50% och då drev de på för att han bara skulle få varannan helg. I några fall hade han varannan helg och då stred de för att han skulle ha ännu mindre eller inget alls.

I mitt fall hade vi varit på familjerådgivning i två omgångar. I bägge fallen konstaterades det att mitt ex var alldeles för kontrollerande, bossig och lade sig i för mycket hur jag skötte saker. Det här var något hon förstod på ett teoretiskt plan. Hon gick därför till en psykolog för egen del för att få hjälp med att kontrollera sin dominanta sida och sitt kontrollbehov. Men det gick bara inte att omsätta i praktiken. Därför tröttnade jag.

När vi sedan separerat tvingades hon acceptera att jag skötte saker på mitt sätt även om hon initiellt ville styra mina rutiner under mina umgängesveckor. Jag kunde även göra som hon alltid gjort mot mig och undanhålla information som jag fått från skolan för att hon skulle känna sig utanför. Det var fel, men det var för att visa för henne. Det var först då poletten trillade ner för henne och hon förstod vad hon själv gjort under flera år och hur det påverkat mig negativt.

Vår separation gjorde att hon blev medveten om sina egna brister, hon lärde sig att acceptera att hon inte alltid kunde bestämma allt och få bearbeta sitt kontrollbehov. Jag för min del tvingades ta ansvar och engagera mig. Inget av ovanstående hade hänt om vi fortsatt tillsammans.

Jag tror det handlar om av vi uppfostrar flickor att kräva mer, stå på sig och tycka att de alltid har rätt. Och om jämställdhetsdebatten alltid handlar om att män är skurkar som ska skärpa till sig och att kvinnor är ofelbara änglar blir det ju så man tror att det ligger till och då fortsätter vi bara i samma hjulspår.

Jag tycker att frågan borde vara varför barn till ensamstående föräldrar har det sämre ekonomiskt/socialt/akademiskt och vad vi som samhälle kan göra för att minska dessa svårigheter.

Är det ekonomin som är den avgörande faktorn? Att ensamstående föräldrar har det svårare att ge barnen de förutsättningar de behöver för att vara framgångsrika?

Är det det sociala nätverket som brister och där isolering och brist på avlastning ger föräldrar som inte orkar och kan ge allt barnen behöver? Det kan röra sig om saker eller fritidsaktiviteter eller kanske tid och engagemang.

Kan det vara traumat av en separation och att hantera två hem och två familjer eller frånvaron av en förälder? Kan det vara så att "svårare" barn, som redan har problem, leder till större stress på föräldrarnas relation och därför till fler skilsmässor? (Alltså det här är bara fria spekulationer som exempel på mer eller mindre troliga faktorer som man skulle kunna titta på.)

Hur kan vi hjälpa dessa familjer att inte bli en del av den tråkiga statistiken utan istället stärka dem för det kommer att löna sig inte bara för de berörda barnen utan för hela samhället.
 

Jag tolkade TS fråga som ett konstaterande och inte ett skuldbeläggande, han har ju varken skrivit vad som är orsaken eller vems fel det är, jag tolkar ditt inlägg tvärt om eftersom du tycker att frågan enbart ska vara ställd till män.

"Varför dom inte tar sitt ansvar för preventivmedel"

ligger ansvaret för preventivmedel enbart hos män?

"Knulla går bra men inte ta konsekvenserna av det..."

Ville mammorna vara tillsammans med med papporna men papporna smet?

Det kan vara indirekt påverkan av sämre ekonomi:

Man bor i ett sämre område= större chans att barnen dras in i fel kretsar och dras med i en massa skit. Tyvärr har en vän just råkat ut för detta med sitt barn och jag kan med 100% sannolikhet säga att det hemska som nu hänt hade inte hänt om de hade bott på ett annat ställe.

Sen är det väl ingen skräll direkt att föräldrar som har diagnoser och svårt att hantera verkligheten (vilket kan leda till att de drar från relationen/ansvaret) också lämnar vidare det arvet till sina barn. Svårigheter föder svårigheter.