Anonym (Tg) skrev 2023-12-26 19:07:12 följande:
Du säger ju att all skuld ligger hos männen. Det är ofta det man gör i debatten. Jag håller inte med och därför vände jag på pajkastningen. Men jag tror inte heller att allt är kvinnors fel. Jag tror att det inte bara är en persons (mannens) fel när två träter och separerar. Men om man alltid bara fokuserar på ena partes (mannens) fel och brister kommer man inte hela vägen. Jag tror att vi även behöver fundera på vad kvinnor gör för fel och få kvinnor att jobba med det.
Att kvinnor oftast initierar skilsmässor tar man som ett bevis gör att det varit mannen som brustit i relationen. Han har varit oansvarig, emotionellt omogen bla bla bla. Men då kan man ju fundera över varför samkönade äktenskap med kvinnor har sämst chans att hålla ihop och har sämre överlevnadschsns än både bögars och heterosexuellas. Vems är skulden när två kvinnor skiljer sig om det inte finns en man att skylla på?
Jag har efter min separation dejtat en del kvinnor med barn sen tidigare. Inte någon av dessa har önskat att mannen ska ha mer umgänge än vad han hade. Tvärtom. I några fall hade han 50% och då drev de på för att han bara skulle få varannan helg. I några fall hade han varannan helg och då stred de för att han skulle ha ännu mindre eller inget alls.
I mitt fall hade vi varit på familjerådgivning i två omgångar. I bägge fallen konstaterades det att mitt ex var alldeles för kontrollerande, bossig och lade sig i för mycket hur jag skötte saker. Det här var något hon förstod på ett teoretiskt plan. Hon gick därför till en psykolog för egen del för att få hjälp med att kontrollera sin dominanta sida och sitt kontrollbehov. Men det gick bara inte att omsätta i praktiken. Därför tröttnade jag.
När vi sedan separerat tvingades hon acceptera att jag skötte saker på mitt sätt även om hon initiellt ville styra mina rutiner under mina umgängesveckor. Jag kunde även göra som hon alltid gjort mot mig och undanhålla information som jag fått från skolan för att hon skulle känna sig utanför. Det var fel, men det var för att visa för henne. Det var först då poletten trillade ner för henne och hon förstod vad hon själv gjort under flera år och hur det påverkat mig negativt.
Vår separation gjorde att hon blev medveten om sina egna brister, hon lärde sig att acceptera att hon inte alltid kunde bestämma allt och få bearbeta sitt kontrollbehov. Jag för min del tvingades ta ansvar och engagera mig. Inget av ovanstående hade hänt om vi fortsatt tillsammans.
Jag tror det handlar om av vi uppfostrar flickor att kräva mer, stå på sig och tycka att de alltid har rätt. Och om jämställdhetsdebatten alltid handlar om att män är skurkar som ska skärpa till sig och att kvinnor är ofelbara änglar blir det ju så man tror att det ligger till och då fortsätter vi bara i samma hjulspår.
Du verkar inte förstå det jag skriver. Jag vet inte hur pass jag ska förenkla.
Män väljer bort umgänget med barn i högre grad. Det beror enbart på något hos männen. Kvinnor framställs alltid som skurkarna trots att det är fädren som gör det valet. Dvs allt ansvar flyttas från männen, över till kvinnorna.
männen är uppfostrade till att andra ska tillgodose deras behov och lösa deras bekymmer. Kvinnor är uppfostrade till att lösa det för männen. Därför skyller pappor ifrån sig när denne inte tar sitt ansvar. Det är så pass ingjutet.
Jag struntar egentligen i dina relationskonflikter. Du har ett bortskyllande även i dig, där du framställer dig som offret, så du illustrerar vad jag försöker få fram. Jag diskuterar saken utifrån generella drag. Inte individnivå. Där tar männen ett mindre ansvar över barn. Och jag tror det handlar om att dessa män anser sitt ickeansvar vara självklart.
