Vad har du ärvt?

Jag vet inte vad jag ärvde, pengamässigt, när min mor dog. Jag var tio år och pengarna förräntade sig under åtta år. Men jag fick drygt 250 000 kr när jag fyllde 18 år. Lite smycken, porslin och möbler. Av det har jag bara smyckena kvar.
Av fadern, som aldrig direkt har funnits i mitt liv, ärvde jag inget. 

Idag är jag 45 år och hade heller haft min mor kvar än att få pengarna.

Du hade kunnat lämna lägenheten i skitigt skick och be bostadsbolaget fixa det och skicka räkningen till dödsboet. Finns det inga pengar, så hade bostadsbolaget fixa det. Jag lämnade min faders lägenhet med möbler och allt. Jag har fortfarande inte fått någon räkning, fast det gått tre månader och det finns inga pengar.

Förstår dig. Finns annat än pengar.

Det är ju klart att man hade velat ha sina föräldrar i livet men TS ställde en fråga och folk svarar på den. 

Min mamma dog när jag var liten och det skadade mig för livet. Jag var en riktig mammagris och kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på henne, nästan 40 år senare, Jag har ingen aning om jag ärvde något efter henne, 

Sedan måste man inse att inte alla föräldrar är bra. Min far misshandlade oss psykiskt under hela uppväxten. Det fanns inget utrymme för oss eller vår sorg efter mamma. Han kunde vara fruktansvärt elak och skrämma livet ur oss. Så visst, jag kan sakna vissa sidor av honom men det är inte samma sorg som efter mamma. 

Vad min styvmamma tänker göra med arvet efter pappa har jag ingen aning om och bryr mig inte heller. Han gav allt till henne och så var det med det. 

Jag ärvde 2,5 millioner efter en moster och när mina föräldrar en gång går bort, ärver jag kanske 1,5 million. 

Efter pappa ärvde vi huset (som såldes) + lösöre för några tusen. Pappa var också delägare i min lägenhet som han hjälpt mig att köpa, så jag var tvungen att använda arvspengar till att lösa ut hans änka. Pappa gick och gifte sig två månader innan han gick bort och det var i sin tur en månad före arvsskattens avskaffande.
Jag ägde nu min BR och fick 50 000.

Efter min faster ärvde vi en fastighet + lösöre.
Fastigheten såldes. Lösöret omsattes inte i pengar fullt ut, men silver och smycken gav 30 000 och övrigt lösöre gav knappt 15 000 (troligen värt ca 5-8 gånger mer). Vi var många att dela, så jag fick ut 70 000.
Jo, det fanns mark också, men det testamenterades till de släktingar som redan var delägare i samma markområde.

Mamma lever än, men har inte kvar något låst kapital. Däremot har hon ett visst sparkapital efter såld bostad, men hur stort det är och hur mycket som finns kvar när livet och hon är färdiga med varandra vet jag inte. Kanske ingenting, då mamma har låg pension och gärna unnar sig lite guldkant på tillvaron. Det missunnar jag henne verkligen inte, utan är bara glad så länge hon finns och lever ett någorlunda gott liv.

Sedan har jag en farbror kvar som saknar barn. Jag antar att det där kan bli på samma sätt som för min faster.

Jag önskar att mamma kunde unna sig mer än vad hon kan. Hon har inte så hög pension, men inga dyra utgifter. Inga lån på lägenheten samt en hel del sparpengar efter arv från mormor. Hon skulle ha råd att resa, roa sig. Men orkar bara till viss del pga sjukdom.

Pengar är inte allt. Men både pengar och hälsa gör skillnad.

Den dag mamma inte finns längre, är jag i alla fall glad att det som finns kvar (vilket lär bli en hel del, lägenheten är värd ett par miljoner) kan komma våra barn till del. Det blir ju jag som ärver, jag och min syster. Men jag har tänkt att min del ska gå till barnen. Det vill mamma också. Det är det näst bästa, när hon nu inte spenderar så mycket.

Önskar också att hon skulle unna sig. Jag ansvarar för mitt liv och mina barn för sina. Visst vore det bra med pengar men - varför spara till ett arv?
Har haft riktigt bra med inkomst innan jag blev arbetslös men mina barn får lära sig att klara sig själva. Dottern är där men sonen behöver kanske lite "styrning"

Våra barn är inte ens tonåringar än. Förhoppningsvis blir de självförsörjande som vuxna, men arv / sparpengar ger en enklare start i livet. De slipper spara ihop till körkort eller insats till lägenhet t ex. Sådant kan bli mycket kostsamt för en ung vuxen som ännu inte är etablerad på arbetsmarknaden.

Inte heller vet vi hur framtida samhälle eller arbetsmarknad ser ut, men känslan är att det blir allt tuffare. Men självklart kommer vi lära våra barn att stå på egna ben.

Hade min mamma haft ork att göra mer, hade hon troligen gjort det. Hon gör det hon orkar och snålar inte. Det är bra. Ser hellre att äldre kan sätta guldkant på tillvaron, än att det sparas till arv. Men alla äldre har tyvärr inte hälsan att unna sig så mycket, även om de har råd.

Är nog så att många äldre ser det som att de SKA lämna ett arv efter sig.
Jag tycker nog morsan ska passa på att leva. Vi andra får ju klara oss själva typ.