Hur gör man?

Det står också att fickpengen är efter tex sparande. Oklart hur mycket sparande och vad som är vems där (gemensamt, delas vid separation, sparar var och en lika mycket på sitt håll, olika mycket?), så der är svårt att uttala sig om huruvida ts är utsatt ekonomiskt.

Att ts går miste om investeringen är sant, sen är ju frågan hur ts ekonomi i övrigt ser ut och om hon sparar/investerar på annat sätt och hur utrymmet för det ser ut. Därav går det heller inte säga om ts är i någon fälla eller inte. Vi har för lite information att gå på. Jag upplever att du kanske är lite snabb att dra den slutsatsen. Jag tycker det är svårt att utläsa. 

Däremot kan jag hålla med om art gemensamt ägande och investering är att föredra. Och jag tycker även att man, vid olika plånböcker och ej gemensam ekonomi, bör rätta sig efter den med mindre pengar.

Något som tydligt framgår är att han är vinnaren i upplägget. Han står för ägandet och får maten ordnad, behåller bonusen och får det betydligt bättre än om han skulle bo själv. 

I det långa loppet då indikerar upplägget en inarbetad orättvisa i förhållandet, även maktmässigt, i det avseendet att teamkänslan kommer att utebli. Och till syvende och sist, varför har man ett förhållande egentligen? Bara för att gå vinnande ekonomiskt som han gör ur det hela? Eller är det för att skapa ett liv tillsamman? 

Hon och han borde arrangera ett boende med rättvist ägande, åtminstone. Nu anser jag att även bonusen borde fördelas, men alla håller väl inte med där.

Så vilken utgift tror du är störst, huset med allt vad det innebär eller maten på bordet?

Hans företag, lika med hans bonus. Vi vet inget om hur länge han t ex haft sitt företag innan ts kom in i bilden. Och med tanke på hennes ungar skulle inte jag heller ge bort något av dessa pengar. Pengarna skapar inte sig själva om du trodde det.

Vet vi något om ifall ts kan få köpa in sig i huset, jag hittar iaf inget om det. Men upplys mig gärna!

Varför anser du att HANS bonus i nivå med två årslöner ska skänkas bort till 50%?

Han vill inte att hans saker eller pengar ska tillföras ts barn om hon skulle avlida. OCh det är hans förbaskade rättighet.

Själv hade jag hellre låtit någon välgörenhetsinrättning, t ex Djurens Rätt, ärva mig än några styvungar. Nu har jag som tur är inga längre men jag har haft. Skona mig från sånt!

Varför är du arg?
Han lägger pengar på något som har ett värde, hon går tomhänt från en separation. De får lika mycket pengar (förutom bonusen) Det är en klassisk kvinnofälla då kvinnan bidrar till saker som inte genererar ett värde. Fällan slår igen vid en separation. Ag har själv gjort en hel del fastighetsaffärer under min livstid, har alltid genererat en vinst (även om den inte är garanterad) får han en inneboende som kan bidra med kostnader såsom mat så har han det ekonomiskt förspänt.

De borde ha ett rättvist ägande av bostaden (antingen genom att flytta eller köpa in sig) för att skapa ett jämlikt förhållande, vilket är förutsättningar för ett långvarigt förhållande med teamkänsla. Och ja, liknande ekonomiska förutsättningar. Vad är annars vitsen att bo ihop om det ska vara ett skevt ekonomiskt maktförhållande? De skulle ju kunna vara särbos också om de vill, han håller henne från att investera i ett boende med nuvarande upplägg.

Jag vet inte hur mer tydlig jag ska vara för att kunna delge mig min åsikt. Oavsett om hon har barn eller inte från tidigare förhållanden.

Jag är inte arg?

Du behöver inte vara övertydlig, jag fattar vad du tycker. Däremot verkar du inte förstå vad jag tycker.

Jag fattar vad du menar. Håller inte med dig.

Råder ts att ha ett eget ägande och inte enbart betala för saker som inte genererar ett värde. 

Insistera på att ni får en ekonomisk jämställd relation, annars blir upplägget skevt med maktpositioner vilket inte bådar gott för en bra relation.

Detta är rimligt. 

Var och en behåller sin lön och sin bonus.
Driftskostnader och försäkring - 50/50.
Mat - du har barn så du betalar mer. 
Kostnad för huslån, amortering, ränta - ni betalar en del var, om du betalar tex 1/4 ska du äga 1/4.
Om han vill, kan han betala lite mer än sin del av övriga kostnader eftersom han tjänar mer. 

Känner du dig livegen om du måste betala dina omkostnader själv, och han inte betalar för dig? Skulle du inte känna dig mer livegen om du vore beroende av hans välvilja för ditt uppehälle? 

Han kan köpa vad han vill när han fått sin bonus och det kan inte du. Nej det fungerar så, den som tjänar mer pengar kan spendera mer. Tyvärr. 

Sådana känslor för styvbarnen går dock inte att tvinga fram eller skriva papper om. De måste komma av sig själva. I så fall är det bättre att detta lämnas öppet, och att mannen skyddar sina tillgångar så länge, och eventuellt ändrar testamentet och tuggar samboavtalet (eller helt enkelt gifter sig med TS, det får ju samma effekt) senare när och om han FAKTISKT känner att styvbarnen är som hans egna. 

Annars är det ett faktum, att de flesta ombildade familjer spricker. Och inte efter särskilt många år heller. Det är en enorm påfrestning att leva ihop med någon annans barn. Jag har bara nosat på det (typ varannan helg och någon semestervecka), och jag kan säga att jag aldrig vill vara med om det igen. OK, TS' ungar kanske är lättare att tycka om, det vet vi ju inget om. Men det är sannerligen inget som kommer med automatik, att älskar man en partner så älskar man hans barn också. De kan ju också känna att man är en konkurrent om deras fars/mors kärlek. Det är ett ormbo.