Borde man vara orolig?

Jag lever med en person som har OCD och har blivit hårt åtgången med personliga påhopp. Om du ska stanna hos din kille så måste du kräva av honom att gå en behandling. Du får ställa ultimatum. Jag gjorde det. Min partner vägrade först. Men jag sa till honom att jag inte tolererar det här. Så här ska det inte vara. Efter en tid pallrade han sig slutligen iväg. Fick medicin direkt och senare även KBT behandling. Jätte jätte bra. Nu är han nästan som ny. Men du ska verkligen inte tåla detta, det bryter ner dig. Han måste ta tag i det här.

Har du något tips på hur jag kan hjälpa honom på bästa sätt, alltså motivera till förändring? 

Du ska tänka på dig själv först och främst i det här läget. Om han gör något som är utanför dina gränser så se till att ha nånstans att ta vägen. Jag har fått fly från huset flera gånger när det varit som värst och man inte orkar med denna sjukdom. Motivationen, ja du, det är inte så lätt. Jag och min partner bråkade i 3 år innan han fattade att problemet var hans att lösa. Men ett ultimatum kan vara en bra motivation. Men hans ångest är hans att ta itu med. Det ska inte läggas på dig. Tänk på det. OCD är ett symtom på ångest och han använder det för att lindra sin ångest. Det är den tionde mest handikappande sjukdomen i världen (inräknat vanliga kroppsliga handikapp), så han kommer få kämpa för att bli av med den. Men det går att bli bättre med medicinering och terapi (ERP eller KBT). Det finns en bra sida på Facebook som heter OCD för anhöriga. Gå med där och kolla hur andra gör. 

Fast han har ju inte tankar på att döda henne. Han har tvångstankar om att göra det, vilket är något helt annat. 

Jag vill också tillägga att jag tror inte att han gjort nånting mot djuren du skrev om i ditt inlägg. Men han är rädd för att han ska göra det. Så är det med OCD. Min partner var jätterädd för att råka kasta vår dotter överbord. Det är inget man gör bara för det. Så att han säger till dig att han funderar på att döda dig, då är det hans sjukdom som talar. Svårt att hålla isär när man är närstående. Men efter ett tag vet man. 

Det kan nog vara så att du själv är det bästa argumentet för att få honom till vården. Att han förstår att det går ut över dig. Få honom att börja för din skull och sen får man ju hoppas att han med tiden mår så pass mycket bättre att han vill fortsätta för sin egen skull. 

Han behöver hjälp hur ni ska gå vidare och möjligtvis vård om det finns en risk för att han skadar andra eller sig själv. Kontakta psykakut på telefon eller åk till en akutmottagning och prata med dom.
Dom tar lugnt emot er och lyssnar och har rätt kunskap i vad ni ska göra.

Vill bara tillägga att du ska ringa 112 TS om han uppträder farligt och hotfullt mot dig eller visar andra tecken. Du ska vara trygg.

Tycker inte man ska döma honom för hårt för att han inte sökt hjälp för det. Han skäms nog väldigt mycket för att han har dessa tankar. Och det är ju bra att han vågar prata om det nu. Nu är ju jag ingen expert men skulle tro att chansen att han skadar dig är ganska liten. Tvångstankar yttrar sig oftast på detta sätt. 
Läste någonstans tvångstanken man kan få att till exempel hoppa när man står framför ett stup egentligen är en överlevnadsinstinkt hos oss. Egentligen säger hjärnan "hoppa inte!", "döda inte den du älskar!". 
Har haft problem med liknande tvångstankar i perioder av stress och det har gett mig otroligt mycket ångest. T.ex tankar som "tänk om jag tänder på barn" bara för att det är det absolut värsta min hjärna kan komma på.

Jaha, så det garanterar att han inte gör det?  Till 100%? Kan du garantera det?