Tvingas gå om förskoleklass

Det kan vara så att sonen ligger före och är uttråkad av förskolan. Tänker på rastlösheten och att gå för dig själv. 
Känner flera sådana barn, som sedan blommat ut när de får uppgifter på en nivå som utmanar. Några har hoppat över en klass i skolan för att hamna rätt. En annan "bråkstake" tog så småningom dubbla universitetsutbilnngar parallellt.

Utmaningen är ofta att få det sociala att hänga med. Färdigheterna är ofta lägre och risken för att utsättas för mobbing stor. Här är det avgörande för barns utveckling att de hamnar i ett kontext med likasinnade. Dvs hitta aktiviteter som utmanar barnet, där de kan lära känna barn som gillar samma aktivitet. Det kan vara allt från schack, programmering, musik, idrott, teater. 

Flera här har skrivit om npf och det ska du kriga för så att ditt barn får en utredning. 

Men ditt sätt att gå i taket är hemskt och fel. 
Skolans personal tänker på ditt barns bästa och du vill hänga skolans personal i princip. 

Min dotter gick i 5:an när hon fick sätta sig i kapprummet och plugga matte därför att ett barn i klassen levde djävulen i klassrummet. En pojke med en npf diagnos.
Min son gick i 7:an när han blev attackerad av en klasskamrat som slog honom. Grabben har npf diagnos. Föräldrarna hade inte stake nog att ta kontakt och ta reda på hur det hade gått med min grabb som hade blivit misshandlad.

Så det är hög tid att du slutar vråla som en stucken gris om vad du ska kräva av skolan och ta ditt ansvar som förälder!
Skolans jobb är att utbilda ditt barn. Ditt jobb är att uppfostra och se till att ditt barn har de bästa möjliga förutsättningarna i livet. 
Att gå in och skrika och kräva saker utav skolan på det viset som beskriver här är inte det bästa sättet att se till ditt barns bästa! Däremot ökar du risken /chansen att ditt barn går genom skolan utan rätt hjälp och kanske om något år stör sina klasskamrater så att de inte kan vistas i klassrummet eller slår en annan klasskamrat.
Du är redan den föräldern som har taggarna utåt mot skolan och att ditt barn är perfekt dessutom. Gör det rätta och samarbeta med skolan för ditt barns skull! 

Helt enig med detta inlägg. TS har startat krig, men många drabanter har hon inte. TS ska väl samarbeta med skolan, ni ska vara en enad front! Inte kan TS veta hur barnet agerar i skolan, det kan pedagogerna bäst, de är proffs! Tänk om barnet blir en bråkstake som stör andra! Det vill du väl inte, TS? Och så förvirrande för barnet om föräldrarna har en åsikt och skolan en annan! Nej, se till att barnet går om och bråka inte med någon lärare! 

Jag är inte heller så säker på att det är rätt att barnet ska gå om. Det måste ju vara mer underlag än att pojken är rastlös och har spring i benen eller vill leka själv när det är höga ljud. Det är ju många barn som faller in i den beskrivnungen oavsett diagnos när man är 6 år. Omhan inte ligger långt efter i skolarbete så handlar det då om mognad? Och då är det ju en glidande skala, en del barn mognar lite senare och då blir det mer en fråga HUR omogen är han för att gå i skola. Klarar han inte alls att sitta still och lyssna på lektionerna eller är det bara ibland osv. Och har han en diagnos så är det väl inte gå om som är lösningen utan rätt stöd i skolan. Om jag var förälder så hade jag, i lugn och sansad ton, bett om ett underlag i punktform vad det är som gör att de bedömer att han ska gå om och , ännu viktigare, vad skulle bli bättre för honom iom det. Och få en second opinion om jag inte var nöjd. 

Du kommer inte vilja höra detta TS men jag gissar av det jag läser att din son har autism, sannolikt med inslag av ADHD. 
Anledningen till att skolan vill hålla tillbaka honom ett år är för att det är lättare för ett barn att gå om förskoleklass än det är att behöva gå om en klass senare i livet. De ser något du inte ser...

Med det sagt, byt skola om du är missnöjd. Om du är säker på att han klarar 1an så skulle en annan skola sannolikt vara bättre för er bägge.

Npf (vilket TS för övrigt själv misstänker och vill utreda honom för) är inte, i sig, skäl att gå om ett år.

Att ha ett barn i klassen som ligger i framkant i skolämnena och samtidigt har myror i brallan är en utmaning. Men det blir inte lättare för att barnet blir ett år äldre och då ligger långt före hela klassen i skolämnena och fortfarande har myror i brallan.

Jag tycker snarare som att det låter som att skolan inte förstår vad de ser. Det TS beskriver är ett begåvat barn med npf som enligt svensk lag har rätt till anpassningar för att kunna gå i skolan. 

Att ha misstänkt npf är inte ett skäl att skjuta upp skolstarten. Det är ett skäl att sätta in extraresurser. Nästa år kommer TS barn eventuellt ha hunnit lära sig läsa. Hur i hela fridens namn tänker de sig hantera det - en uttråkad liten kille med låg impulskontroll och byxorna fulla med myror. 

Du feltolkade mitt svar. Jag menar att föräldern ska arbeta med skolan. Det betyder inte att man ska lägga sig platt och gilla läget!

Be om möten med mentor och elevhälsa. En sådan sak ska dokumenteras och utredas. Det är inte bara något man säger att så ska det bli. 

Det troliga är ju att skolan ser andra svårigheter. Med ts inställning kommer hon dock inte få veta det utan istället starta krig.

Självklart behöver skolan motivera varför de vill han ska gå om, hur stöttar under tiden och hur ts kan stötta hemma. Dialog krävs, inte tid. 

Ni som misstror skolans utbildade pedagogers förmåga att bedöma vad deras elev behöver, krigar ni på samma sätt mot annan personal i samhället? I sjukvården? Butikspersonal? I rätten?

Pedagoger KAN ha fel, precis som läkare, etc, men det MEST TROLIGA är faktiskt att de har rätt. De jobbar med det här.

Som en som hört och läst otaliga vittnesmål om hur barn och vuxna med npf möts med oförstående från alla möjliga samhällsinstitutioner så vågar jag verkligen inte lita på att proffsen har koll. Man hoppas ju, men det går tyvärr inte helt att lita på.

Även välutbildade och välvilliga människor har sina kunskapsluckor.

Har inte läst tråden men jag har funkisbarn som i perioder behövt extra stöd. Det finns mycket forskning som visar att det inte är hjälpsamt för barn med svårigheter att gå om en klass. Svårigheterna försvinner oftast inte på ett år så det enda man gör är att försämra förutsättningarna för barnet. Har barnet svårigheter så ska hem få extra stöd i den klass barnet går i. Ta stöd av skollagen och acceptera inte det här. Kräv att de sätter in extra stöd nu så de har en fungerande plan redo inför nästa läsår. 

Enda gången det finns skäl att låta barn gå om en klass är om det är nyanlända som inte riktigt kan språket eller ligger långt efter i kursplanen. 

Lärare är generellt inte utbildade i npf. Först 2021 slog man fast att det ska ingå i alla lärarutbildningar. Det är MÅNGA föräldrar som har behövt kriga mot skolan för att deras barn ska få rätt stöd. För att hjälpa barn med npf finns specialpedagoger, som har studerat (bland annat) detta extra. Men även där tog regeringen beslut för bara ett fåtal år sedan att de behöver få ännu mer utbildning i npf. Kunskapsnivåerna är generellt för låga även hos specialpedagogerna. 

Ja, jag har krigat även mot vårdpersonal när de har gjort fel (personen blev sedan fälld av IVO). 

Tänk om det vore så fint att skolan bara hade utbildade pedagoger. I verkligheten är i genomsnitt 30 procent outbildade. Vissa skolor har faktiskt knappt någon utbildad lärare. 

Det finns många små saker man kan göra. Exempel:

Visa ett gott föredöme genom att alla andra vid matbordet är tysta och lyssnar på den som pratar.

Att hindra barnet från att resa sig från sin stol vid matbordet. Gör man det direkt när barnet försöker resa sig så kommer barnet inom någon vecka ha lärt sig att inte göra det.

Ha mycket ögonkontakt med barnet när man kommunicerar.

Tyvärr tränar inte många förskolor på sånt där längre. 

Jag har aldrig hört talasom en förskola som inte har samling eller läser för barnen. 

Elevers behov utreds inte av lärare, och diagnoser sätts inte av pedagoger öht.

Jag kan lägga till vad vi gjorde: 

Träna barnet att sitta på golvet eller i babysitter medan föräldern tar en dusch. 

Träna barnet att sitta i barnstol brevid föräldern lagar mat. 

Träna barnet att sitta still i sittvagn eller cykelsits när man är ute. 

Träna barnet att sitta stilla i kundvagnen när man handlar. 

Sitta och läsa med barnet, och uppmuntra barnet att komma tillbaka när barnet börjar springa iväg. 

Och med att träna menar jag att inte låta barnet få en skärm att bli distraherad av utan att faktiskt klara av att sitta. Jag menar inte heller att tvinga när barnet skriker och gråter. Jag menar att prata lugnt, förklara att barnet behöver sitta medan mamma/pappa duschar/lagar mat/handlar/går hem. Att vara uppmärksam när barnet börjar kränga och vill komma upp att sitta en liten stund till - men så klart ta upp innan det blir katastrof. Genom att hjälpa barnet att klara lite till så blir stunderna de klarar längre och längre. Vi hade ett väldigt, väldigt fysiskt och aktivt barn, så träningen att vara still behövde varieras med mycket möjligheter att få röra på sig.