Jag har varit otrogen

Oj vad jag känner igen mig! Min story är rätt lika TS, med skillnaden att jag är man. Hade klarat av småbarnsåren, var allmänt nöjd i förhållandet till min sambo och livet bestod till mångt och mycket av samförstånd och planering. Vi reste i jobbet båda 2 och jag i synnerhet och mycket utomlands.

Hos en av mina kunder i Schweiz jobbade en kontaktperson, en kvinna i samma ålder som jag och vi hade haft en normal men bra arbetsrelation i flera år. För första gången så beslutade vi att gå ut och äta tillsammans när jag var på besök hos hennes företag. Under och efter middagen hade vi en väldigt givande konversation om livet, relationer och arbete.

Efter middagen gick vi till hotellbaren på mitt hotell, jag vet inte hur vi hamnade där egentligen. Men kommunikationen fortsatte, blev djupare och djupare och slutade med att vi gemensamt tog hissen upp till mitt rum.

Det är enda gången jag varit otrogen, och det tog ett tag att bena ut vad jag egentligen kände och tyckte därefter. Jag fick försöka vara min egen terapeut eftersom jag inte hade någon att bekänna snedsprånget till.

Jag kom fram till att jag antagligen hade försakat min egen identitet så pass länge, levt i småbarnsbubblan och allt fix att få ihop vardagen att jag glömt bort att vara "Mig"! Ungefär samma slutsats kom den andra parten fram till när vi någon månad senare träffades i yrkeslivet. Vi var eniga om att det var en engångsföreteelse men också en slags ögonöppnare samt att ingen av oss egentligen varken ångrat oss eller haft samvetskval....

Märkligt....

Jag tycker inte att du ska berätta detta om det verkligen bara var en engångsgrej. Det gynnar ingen att få veta.

Tack för att du delar med dig. 

Tappat min identitet har jag definitivt gjort och det är en sorg att komma på det och när man inser det och så ska man försöka hitta sig själv i röran av allt man skapat. Jag har identifierat att JAG är som bortblåst av att driva Familjen AB med allt vad det innebär. Jag har varit mamma i första hand, kollega i andra och sedan fru och jag själv...ja hon ligger/låg begraven under vardagslivet och bestyr. Kanske att fru kommer på andra plats egentligen men ungefär. Våra barn är stora, ett utfluget och ett hemmavarande som inte fullt så beroende av oss eller ens intresserad av att hänga med oss föräldrar och det har skapats ett slags vakuum. Vi ska återfinna oss själva. Jag har pratat med min bättre hälft om att jag känner mig vilse och vet inte vem JAG är längre. Vi kom överens om att vi skulle ha roligt och hitta på kul saker med och utan varandra, utan varandra var viktigt för oss båda för att vara oss själva. Min man verkar inte lida av identitetskris som jag då han är sitt jobb, jag är inte mitt jobb, det är ett nödvändigt ont och något jag tycker om och är bra på men säger egentligen väldigt lite om vem jag är. Nåja, kan göra långt utlägg/inlägg om det här. 

 

Just så!

Vi separerade dock efter att barnen passerat tonåren, vi satte oss ned en dag och kom gemensamt fram till att vi gjort ett bra jobb ihop men också att vi båda försakat "oss" alldeles för länge och att vi båda skaffat vanor och värderingar som inte korrelerade med vår relation. Vi är goda vänner men umgås inte längre mer än undantagsvis, hon har en ny relation men jag har varit singel i 11 år nu.

Skiljas är nog nästa steg för er nu när barnen är stora och ett utfluget. 

Fint att ni kan vara vänner.

Jag och en väninna hade ett samtal om just separation, eftersom vi båda till och från har upplevt skakiga tider i våra äktenskap och jag tror att jag (OM) vi separerar aldrig kommer flytta ihop med någon eller satsa på en seriös relation eftersom jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Märkligt att tänka på separation. Just nu är jag hundra procent besluten att det ska fungera.

 

 

Ur ett annat perspektiv så ska jag komma med ett litet pekfinger.  Jag har själv varit otrogen till att börja ed och det är därför jag berättar det jag gör...

Ja självklart har detta varit en nödvändig ögonöppnare för dig men det är dock väldigt lätt att halka vidare i diket som "nyfrälst" och använda otroheten som en vidare charad i ett fortsatt liv med dold agenda bara du känner till. Det är väldigt farligt lätt att fortsätta använda otroheten som en ful väg att få som man vill. Du har passerat alla gränser och i och med har även moralen förändrats. 

Hänger du med i hur jag tänker?

Jag vet att man efter en tid blir fartblind av det inträffade och i synnerhet när han inte vet något och du därmed slipper konsekvenserna av vad du gjort.  

Jag hamnade där efter nåt år och insåg att jag inte gillade mig själv och det jag började inse. Jag tappade bort mig igen längs vägen och blev en annan person,  en människa som tänjer på gränserna , töjer på både moral och sanning . Jag behövde inte heller ta konsekvenserna.  Han fick inget veta han heller. Jag gled på en räkmacka och dikterade villkor och blev en förskräcklig människa . Nånstans i mitt undermedvetna lastade jag honom för min otrohet och "hämnades" med mitt beteende . Trots att jag utåt sett precis som du försökte ta ansvar för min otrohet... 

Det tog givetvis slut. Det kraschade utan att jag kunde styra det och utan att jag själv insåg det.  Med all rätt kallade han mig fula saker ,berättade att jag måste tappat det nånstans och hur kunde jag vara så iskall . ... 

Nästan två år efter min otrohet kom alltså konsekvenserna ikapp mig... fortfarande utan att han visste något..  

Så tänk på att verkligheten kan komma ifatt dig oerhört brutalt flera år senare oavsett ur nyfrälst och nykär du än må känna dig idag.... 

Skulle nog råda dig att ge upp och separera redan nu. Så behöver du inte berätta något och kan komma ut av äktenskapet med äran i behåll. Gör du inte det kommer du snabbt förlora kontrollen över situationen och kan inte undgå att få skurkrollen när det senare kraschar.

Var otrogen för ofta med min första riktiga flickvän (också förlovad) träffade min nästa under tiden och vi var överens om att vara KK men.... Slutade i förlovning och sambo i minst 5 år. 
Nästa - vi hade ett "luddigt" förhållande från början vilket resulterade i ett par "snedknull" men - 5 år och ett barn.
Nästa - 14 år, ett barn och en avrunkning innan jag avslutade och hade 8 kvinnor på en sommar innan exet flyttade ut.

Nuvarande . 10 år och allt inom ramarna - häpp!
Som sagt - inte stolt men är bra idag.
Min nuvarande vet inget men jag tänker att vi började på noll med varandra i alla fall.
Hon har frågat lite om bakgrund men har inte svarat fullt ut och det har funkat.Och jag vill heller inte veta hennes historia. 
Vi har varandra - inte vår historia.

Hänger med i hur du tänker och tror mig förstå vad du menar. Jag är väldigt medveten om att jag står här just nu utan konsekvenserna av mitt handlade. Och det slår mig då och då att det kanske kommer. 

Får ta en längre funderare på vad du delat med dig av. Lätt att ställa sig i försvarsställning och tycka en massa, som spontant skulle jag vilja säga att jag inte dikterat några villkor, men det kanske jag har. Tack för din pekpinne.